D. Flirt-machine.
Trots att jag har känt Denise mer eller mindre i över sju år så upphör kvinnan aldrig att förvåna mig. Idag upplyste hon mig om att hon skulle laga middag och inte behövde någon hjälp så jag begravde mig i mina böcker. När hon sedan ropade att maten var klar kom jag ut i till tända ljus, Marvin Gaye-musik och en Denise som tittade förföriskt på mig. Vårt förhållande får inte bli för slentrianmässigt förklarade hon men hur skulle det någonsin kunna bli det med en så påhittig sambo? Vi skrattade så att vi nästan kiknade medan fler Marvin Gaye- och sedan även Barry Whitelåtar avverkades. Stämningen var på topp!
En annan gång hon förvånade mig var i lördags när vi hade bestämt oss för att försöka komma in på Park Lane trots att åldersgränsen är 25. Jag, som totalt saknar balls i sådana situationer såg strategiskt till att hamna längst bak men Denise gick först med självsäkra steg. Vakten tittade lite på oss, fingrade på avdelningssnöret (finns det något tjusigt ord för det?) och frågade hur gamla vi var. När Denise svarade att vi var 21 såg han märkbart besvärad ut och sa att åldersgränsen var 25. Eftersom Denise hade ryggen mot mig vet jag ju inte exakt vad som hände men jag är nästan säker på att det var så här: Denise lade huvudet på sned, log lite näpet, blinkade med sina långa ögonfransar och sa: "Ikväll?". Döm om min förvåning när vakten log och släppte in oss. Enligt en vän till en vän som vi träffade där inne var det en verklig bedrift på en lönehelg.
Nu har min kära väninna ställt in siktet på en trevlig ung man som jobbar på ett visst café. Vi har sällan samma smak när det gäller killar (som tur är!) men denne förstår jag verkligen att hon har fastnat för. Under middagen lade vi upp en plan för hur hon ska kunna vinna hans gunst. Någonting som jag betvivlar kommer bli ett problem eftersom hon är så söt att man nästan får hål i tänderna och har en naturlig fallenhet för att agera flirtigt utan att ens försöka. Men för att verkligen höja alla chanser tryckte jag mitt ex av Alla får ligga i hennes små händer. Game on!
//Martina
En annan gång hon förvånade mig var i lördags när vi hade bestämt oss för att försöka komma in på Park Lane trots att åldersgränsen är 25. Jag, som totalt saknar balls i sådana situationer såg strategiskt till att hamna längst bak men Denise gick först med självsäkra steg. Vakten tittade lite på oss, fingrade på avdelningssnöret (finns det något tjusigt ord för det?) och frågade hur gamla vi var. När Denise svarade att vi var 21 såg han märkbart besvärad ut och sa att åldersgränsen var 25. Eftersom Denise hade ryggen mot mig vet jag ju inte exakt vad som hände men jag är nästan säker på att det var så här: Denise lade huvudet på sned, log lite näpet, blinkade med sina långa ögonfransar och sa: "Ikväll?". Döm om min förvåning när vakten log och släppte in oss. Enligt en vän till en vän som vi träffade där inne var det en verklig bedrift på en lönehelg.
Nu har min kära väninna ställt in siktet på en trevlig ung man som jobbar på ett visst café. Vi har sällan samma smak när det gäller killar (som tur är!) men denne förstår jag verkligen att hon har fastnat för. Under middagen lade vi upp en plan för hur hon ska kunna vinna hans gunst. Någonting som jag betvivlar kommer bli ett problem eftersom hon är så söt att man nästan får hål i tänderna och har en naturlig fallenhet för att agera flirtigt utan att ens försöka. Men för att verkligen höja alla chanser tryckte jag mitt ex av Alla får ligga i hennes små händer. Game on!
//Martina
Min dotter ska heta Blåsippa-Kärnkraftverk.
Rock-President? Doktor? Eller kanske en liten Likagod?
Detta är alltså några exempel på udda namn som föräldrar velat döpa sina barn till. Namn till sina barn, sitt eget kött och blod. Det är helt sjukt!
Jag och Martina har skrattat hejdlöst. Nu har jag ont i magen. Man kan verkligen inte annat än förundras över folks förmåga att hitta på störda namn. Det finns ingen gräns för kreativiteten. Min personliga favorit är: Pipeline-Vintervila. Jag känner att frågan "Var det någon som var hög?" är befogad.
Däremot tror jag inte att så var fallet. Därför kan jag inte förstå! Varför vill man döpa sina barn till något av tidigare nämnda namnförslag? Det är långt bortom mitt förstånd. Visst är namnen kul att skratta åt. Men det kanske är där problemet ligger. Vem vill bli skrattad åt för resten av livet på grund av något så simpelt, och samtidigt ack så viktigt, som sitt namn? Inte jag. Och inte heller mina framtida barn skulle jag tro.
// Denise
Detta är alltså några exempel på udda namn som föräldrar velat döpa sina barn till. Namn till sina barn, sitt eget kött och blod. Det är helt sjukt!
Jag och Martina har skrattat hejdlöst. Nu har jag ont i magen. Man kan verkligen inte annat än förundras över folks förmåga att hitta på störda namn. Det finns ingen gräns för kreativiteten. Min personliga favorit är: Pipeline-Vintervila. Jag känner att frågan "Var det någon som var hög?" är befogad.
Däremot tror jag inte att så var fallet. Därför kan jag inte förstå! Varför vill man döpa sina barn till något av tidigare nämnda namnförslag? Det är långt bortom mitt förstånd. Visst är namnen kul att skratta åt. Men det kanske är där problemet ligger. Vem vill bli skrattad åt för resten av livet på grund av något så simpelt, och samtidigt ack så viktigt, som sitt namn? Inte jag. Och inte heller mina framtida barn skulle jag tro.
// Denise
Jetzt geht's los!
Underbar dag. Jag vaknade strax innan tio och hörde Denise stöka runt i köket, hoppade i mjukisbrallorna och väckte Carro genom att krypa upp till henne i sängen och kramas lite. Sedan åt vi frukost och löste melodikrysset innan vi drog in till staden för lite shopping och mys. Carrobarro hittade till sist en frisör som ville ta sig an hennes hår. Jag och Denise väntade i soffan medan förvandlingen från snygg till bombnedslag av snygghet ägde rum. De hade väldigt bra musiksmak där eftersom de endast och utan undantag spelade Hello Saferide.
Nu taggar vi för utgång. Denise har som vanligt sminkat mig och den här gången fick sminkningen namnet I'm with the band. Fabulöst!
Jag och Carro blev lite idiotförklarade av Denise när vi tolkade meningen (i ett sms) dricker öl med en polare i linne, som att personen i fråga faktiskt satt i klädesplagget linne och av någon anledning ville meddela det. Självklart menades Linné, som i platsen Linné. Det är inte lätt att tänka rätt ibland.
Ut i natten!
//Martina
Nu taggar vi för utgång. Denise har som vanligt sminkat mig och den här gången fick sminkningen namnet I'm with the band. Fabulöst!
Jag och Carro blev lite idiotförklarade av Denise när vi tolkade meningen (i ett sms) dricker öl med en polare i linne, som att personen i fråga faktiskt satt i klädesplagget linne och av någon anledning ville meddela det. Självklart menades Linné, som i platsen Linné. Det är inte lätt att tänka rätt ibland.
Ut i natten!
//Martina
Vrid, slicka, doppa.
(Nej, man kan inte få alls konstiga associationer av denna rubrik...)
Nu är vår kära, underbara Caroline här. Helt avesome! Hon är så himla bäst. Verkligen en sån där människa som man inte kan annat än älska. Och som man saknar henne.
Idag har vi haft en alldeles fantastisk dag tillsammans. Vi har hunnit hänga på det franska caféet (orka säga det riktiga namnet) några timmar, tränat på friskis, letat med ljus och lykta efter en frisör, besökt systemet, färgat hennes hår och skrattat en massa.
Vi har även nått stora framsteg på olika viktiga punkter här i livet. Jag har lyckats övertala Carro att... håll andan nu... följa med på Peace and Love! Ja, jag vet! Helt otroligt. Det finns bara ett krav: att vi ska bo på hotell. Helt okej för mig. Hoppas, hoppas att vi kan få semester från våra jobb.
Och apropå det där med jobb. Idag har Martina skrivit kontrakt. Tänker överlåta till henne att skriva om detta. Men det är himla bra. Bäst.
Kvällen har bjudit på mat i stora mängder. Männen (ja, Carro och Martina alltså) satt och tittade på handboll. Mycket bröl och skrik! Den som stod i köket var alltså jag. Men det gör jag så gärna. Som den riktiga kvinna jag är. Här håller vi på traditionerna och de stereotypa könsrollerna.
Tïll efterätt bjöds det på ett eget litet påhitt. Vad sägs om lite krossade oreos, vaniljkesella, hallon, physalis och några extra mini oreos? Carro verkade i alla fall uppskatta kakorna. Har nog aldrig sett henne så koncentrerad som när hon åt oreos. Och det säger inte lite då vi ändå gick i samma klass på gymnasiet i tre år!
// Denise
Om kärlek, lycka och soppåsar.
Inte för att vara sådan men jag och Denise är nog rättså roliga att ha som grannar. Vi bjuder på förtjusta och förskräckta läten på spännande tider, skönsång och fantastisk musik. Som om detta inte vore nog lägger vi ut saker som vi inte vill ha i trapphuset, som våra grannar kanske kan ha nytta av. Som denna hålslagsapparat, som köptes i god tro men som vi vid hemkomsten upptäckte bara tar två hål (och alltså totalt värdelös):
Vi sprider kärlek i januarimörkret.
Vi sprider kärlek i januarimörkret.
När Denise hade gjort ett besök i soprummet kom hon tillbaka med ett sådant glädjebesked att jag nästan svimmade. "Kom, Martina! Du måste se det här!" ropade hon och jag kom skuttade ut i hallen, likt en kamel på uppåttjack. Hon hade hittat det bästa någon av oss någonsin har hittat i ett soprum:
Som vi har längtat efter dessa påsar! Nu behöver vi inte längre ha spännande experiment i vår kompost såsom "Vilken färg får möglet den här gången?" eller "Hur lång tid tar det innan det blir outhärdligt att leva i köket på grund av odören från komposten?". Vi hoppade runt och skrek av lycka och sedan kramades vi. Nej, det är inte ett skämt. Vi var löjligt glada.
Som vi har längtat efter dessa påsar! Nu behöver vi inte längre ha spännande experiment i vår kompost såsom "Vilken färg får möglet den här gången?" eller "Hur lång tid tar det innan det blir outhärdligt att leva i köket på grund av odören från komposten?". Vi hoppade runt och skrek av lycka och sedan kramades vi. Nej, det är inte ett skämt. Vi var löjligt glada.
I morgon kommer Carro hit. Om du blev helt galet avundsjuk när du läste den meningen är det helt normalt. Hon är nämligen en helt fantastisk person. Alla borde ha en vän som hon.
//Martina
Om ni någonsin tvivlat...
Inte för att jag tror det - men om ni någonsin tvivlat på att jag är sämst på att leta är ni nu motbevisade.
Denna scen utspelades alltså idag innan träningen. Jag var redan stressad och upptäckte till råga på allt att min plånbok hade försvunnit spårlöst.
Jag: Martina, jag kan inte hitta min dumma plånbok. Har du sett den?
Martina: Ja... låg den inte vid datorn...
Jag: Jo, men jag flyttade på den och nu är den borta. Letar febrilt (springer alltså lite fram och tillbaka och lyfter på saker).
Martina: Men har du tittat i din väska?
Jag: Ja! Jag gjorde det, men den låg inte där. Tittar igen. Just in case. Oj, nu låg den här!
Vilket mirakel, va? Min försvunna plånbok liksom återuppstod där i väskan.
Godnatt!
//Denise
Du är gåtan som jag aldrig löser klart.
Observerat idag: Martina och Denise i miniformat.
En man och två småflickor (ca 4 år) går av spårvagnen.
Mannen: Och så går vi till vänster!
Flickorna går åt olika håll varpå den ena drar i den andras arm och säger:
Men Maja, det här är ju vänster!
Ja, det är ju inte så svårt att lista ut vem jag menar är Denise och vem som är jag.
Ikväll kommer en hel drös fina människor hit och sedan blir det lite (eller mycket) utgång! Solen skiner också. Det är en bra dag :D.
//Martina
En man och två småflickor (ca 4 år) går av spårvagnen.
Mannen: Och så går vi till vänster!
Flickorna går åt olika håll varpå den ena drar i den andras arm och säger:
Men Maja, det här är ju vänster!
Ja, det är ju inte så svårt att lista ut vem jag menar är Denise och vem som är jag.
Ikväll kommer en hel drös fina människor hit och sedan blir det lite (eller mycket) utgång! Solen skiner också. Det är en bra dag :D.
//Martina
Vad skulle farbror Freud ha sagt?
Vi har börjat med utvecklingspsykologi nu. Riktigt roligt om man bortser från det faktum att jag är fruktansvärt trött under föreläsningarna. Detta beror mycket på min sjuka oförmåga till att gå och lägga mig på kvällarna (eller snarare nätterna). På något sätt lyckas jag alltid komma på någonting som jag vill göra nu, nu, NU! Det kan vara allt ifrån att se ett till avsnitt av Gossip girl, som att kolla upp vilka kurser vi kommer att läsa termin 4 , göra 20 armhävninagar eller köpa tyska grammatikböcker från weltbild.de. Där är jag och min kära sambo helt olika. Jag är otålig och nyfiken medan hon hellre vill dra ut på spänningen. Detta illustreras tydligt genom att jag, när jag hämtar ut ett paket med kursböcker från posten måste kväva extremt många impulser för att inte slita upp det med en gång. Jag vet ju vad som är däri men jag vet ju inte hur boken känns, luktar eller ser ut inuti. Denise däremot kan låta paketet ligga i flera timmar, ja, dagar. Som sagt kan denna otålighet kopplas till att jag sällan somnar innan 01.30. Det har ingenting att göra med problem att somna, för jag glider in i drömlandet så fort jag lägger huvudet på kudden, utan att jag vill hinna med så mycket. Detta, i kombination med att vi börjar okristligt tidigt och stillasittandet gör att mina ögonlock obarmhärtigt sänker sig varje föreläsning. Idag försökte jag att skada mig själv, som bestraffning. Jag nöp mig själv, slog mig själv i huvudet, rev mig själv på händerna. Ingenting fungerade.
Vart jag ville komma med detta var att jag försökte läsa den ovanligt intressanta kurslitteraturen men även det var fruktansvärt svårt eftersom jag är så trött. Dock kämpade jag mig igenom kapitlet och bestämde mig för att nyttja positiv förstärkning = internet. Jag surfade in på en blogg, där det fanns en bild på en griffeltavla där jag läste: "Martin Timell - I love you forever!". Det var först efter att ha läst texten under som jag insåg att det egentligen stod: "in your face!". Ingen liten felläsning alltså. Vad kan jag tolka det här som? Jag avskyr ju Martin Timell. Har jag någon form av inre, omedveten konflikt om detta? Vill mitt Det älska honom medan mitt Överjag, som jag har anammat från min far (hantverkare som får allergiska utslag av den mannen), inte tillåter mig? Jag tror att jag behöver lägga mig på en divan och associera fritt, tyda mina drömmar eller möjligen sova lite.
Vart jag ville komma med detta var att jag försökte läsa den ovanligt intressanta kurslitteraturen men även det var fruktansvärt svårt eftersom jag är så trött. Dock kämpade jag mig igenom kapitlet och bestämde mig för att nyttja positiv förstärkning = internet. Jag surfade in på en blogg, där det fanns en bild på en griffeltavla där jag läste: "Martin Timell - I love you forever!". Det var först efter att ha läst texten under som jag insåg att det egentligen stod: "in your face!". Ingen liten felläsning alltså. Vad kan jag tolka det här som? Jag avskyr ju Martin Timell. Har jag någon form av inre, omedveten konflikt om detta? Vill mitt Det älska honom medan mitt Överjag, som jag har anammat från min far (hantverkare som får allergiska utslag av den mannen), inte tillåter mig? Jag tror att jag behöver lägga mig på en divan och associera fritt, tyda mina drömmar eller möjligen sova lite.
Könnten Sie mir bitte helfen? Jag tog bilden härifrån.
//MartinaHur känns en gubbmage?
Idag slog vi ned våra fina ändalykter i Denises säng och tittade på reprisen av Mauros och Pluras kök. För er som inte hade tillfälle att titta kommer här en liten recension (om vi har lust kanske vi gör det här varje vecka).
Gäster:
Lena Philipsson och Håkan Hellström.
Mat:
Förrätt: Mauros asiatiska tartar
Varmrätt: Grillad Sea Bream med tillbehör
Efterrätt: Håkans Tårta
Maten verkade god men frågan är hur aptitlig den hade tytt sig med vetskapen om att såväl Pluras mage, svett och plåster hade varit med som ingredienser. Per Morberg, släng dig i väggen!
Stämning:
Till en början var den mycket trevande men i takt med att vinet porlade nerför deras strupar blev alla desto gladare, framför allt en viss herr Hellström fyllnade till rejält och våldförde sig på diverse låtar. Lena verkade närmast skrämd av den grabbiga jargongen.
Roligast:
När Mauro kallade sin hund för "my hoe" och när Håkan trummade entusiastiskt på bordet likt ett barn med hela alfabetet.
Pluras bara överkropp:
Vi har sparat det bästa till sist. Redan vid programmets början tyckte Plura att det var alldeles för varmt för att bära kläder på överkroppen (dock behöll han dem på underkroppen, TACK GUD!). Detta gjorde att hans väldiga mage var svår att undgå. Den var, kort sagt, överallt: på skärbrädorna, på bordet, i maten, ja, han använde den till och med som ett redskap när han skulle sätta på folie över de asiatiska tartarerna. Vi kom fram till att ingen av oss någonsin hade känt på en stor gubbmage och funderade över hur den måste kännas. Är den mjuk och gosig? Är den hård och manlig? Eller måhända lite svampig? Frågorna är många, svaren är få.
Gäster:
Lena Philipsson och Håkan Hellström.
Mat:
Förrätt: Mauros asiatiska tartar
Varmrätt: Grillad Sea Bream med tillbehör
Efterrätt: Håkans Tårta
Maten verkade god men frågan är hur aptitlig den hade tytt sig med vetskapen om att såväl Pluras mage, svett och plåster hade varit med som ingredienser. Per Morberg, släng dig i väggen!
Stämning:
Till en början var den mycket trevande men i takt med att vinet porlade nerför deras strupar blev alla desto gladare, framför allt en viss herr Hellström fyllnade till rejält och våldförde sig på diverse låtar. Lena verkade närmast skrämd av den grabbiga jargongen.
Roligast:
När Mauro kallade sin hund för "my hoe" och när Håkan trummade entusiastiskt på bordet likt ett barn med hela alfabetet.
Pluras bara överkropp:
Vi har sparat det bästa till sist. Redan vid programmets början tyckte Plura att det var alldeles för varmt för att bära kläder på överkroppen (dock behöll han dem på underkroppen, TACK GUD!). Detta gjorde att hans väldiga mage var svår att undgå. Den var, kort sagt, överallt: på skärbrädorna, på bordet, i maten, ja, han använde den till och med som ett redskap när han skulle sätta på folie över de asiatiska tartarerna. Vi kom fram till att ingen av oss någonsin hade känt på en stor gubbmage och funderade över hur den måste kännas. Är den mjuk och gosig? Är den hård och manlig? Eller måhända lite svampig? Frågorna är många, svaren är få.
//Denise & Martina.
Nån kommer ta dina ungdomsår ifrån dig.
Himla fin låt det är alltså. Sådär bra så att jag kan lyssna på den om och om igen flera dagar i sträck. Sådär bra så att jag kan lyssna på den när jag är glad, ledsen, hopplös, hoppfull och allt däremellan. Precis som hela hans senaste skiva kräver den några lyssningar. Men sen när man väl är fast går det inte att värja sig för den raka, omedelbara popmelodin och den charmiga texten. Som jag sa till Martina: Det är omöjligt att inte älska en låt där man lyckas få med ord som loppisfynd och tryffelhund i texten! Och bortom det faktum att det är en väldigt catchy poplåt känns den faktiskt ända ner i hjärtat på mig.
Lika roligt varje gång!
"Det är inte lätt att va så ung"
Här sitter jag hemma på kammaren medan alla mina duktiga vänner gör en tenta i internationell politik. Känns minst sagt knasigt (och ganska skönt ska väl erkännas). Är fortfarande inte på topp. Fick pencillin igår av doktorn så nu ska väl min lunginflammation bli bra. Det blir mycket vila och dåliga tv-program (läs: Sjunde himlen. Serien som gud glömde!) för att råda bot på det här. På torsdag är det ju ny termin och ny kurs på gång. Kul!
Peace out!
//Denise
“Dude, I’m Chuck Bass. Even Europeans must know what that means.”
Idag började termin två för oss logopedstudenter. Det var himmelens trevligt att få träffa alla igen. Dock stod genusseminarium på schemat och det faktum att föreläsaren kom tio minuter för sent gjorde inte att man blev mer peppad. Jag kämpade som vanligt med sömnen. Det är någonting med föreläsningar som gör att jag får svårt att ens hålla ögonen öppna, hur intressant ämnet än må vara. Jag kom fram till att jag kanske har gått tillbaka till anemistadiet eftersom jag har varit ytterst dålig på att ta mina järntabletter sedan flytten till Göteborg. Det måste bli bättring på det.
Sedan skulle jag införskaffa en yogamatta (som det inte ska utföras yoga på) och var nära att puckla på kärringen framför med tidigare nämnda matta eftersom hon vägrade förstå att det inte fanns pengar på hennes kort och ödslade bort 10 minuter av mitt liv. Till slut förstod hon ändå att hon inte skulle gå hem med de rabatterade skorna och avlägsnade sig, alltså kunde jag betala och fortsätta leva mitt liv.
På kvällen hade jag en dejt på skype med fina Frida. Jag insåg att jag inte hade hört hennes väna röst sedan hon var här i höstas. Inte okej någonstans. Mer Frida i mitt liv, tack!
Just nu tittar jag alldeles för mycket på Gossip girl och är lite kär i Chuck (och Nate). Men SCH! Säg inget till Denise! Hon hatar nämligen Gossip girl i allmänhet och Chuck (även Ed Westwick) i synnerhet. Jag kan tyvärr inte låta bli att falla för bad boy-grejen. Det är sorgligt men sant. Men som sagt är det jättehemligt.
//Martina
Sedan skulle jag införskaffa en yogamatta (som det inte ska utföras yoga på) och var nära att puckla på kärringen framför med tidigare nämnda matta eftersom hon vägrade förstå att det inte fanns pengar på hennes kort och ödslade bort 10 minuter av mitt liv. Till slut förstod hon ändå att hon inte skulle gå hem med de rabatterade skorna och avlägsnade sig, alltså kunde jag betala och fortsätta leva mitt liv.
På kvällen hade jag en dejt på skype med fina Frida. Jag insåg att jag inte hade hört hennes väna röst sedan hon var här i höstas. Inte okej någonstans. Mer Frida i mitt liv, tack!
Just nu tittar jag alldeles för mycket på Gossip girl och är lite kär i Chuck (och Nate). Men SCH! Säg inget till Denise! Hon hatar nämligen Gossip girl i allmänhet och Chuck (även Ed Westwick) i synnerhet. Jag kan tyvärr inte låta bli att falla för bad boy-grejen. Det är sorgligt men sant. Men som sagt är det jättehemligt.
//Martina
Gubben i lådan.
Är sjukt slut efter en lugn dag på jobbet. Det kändes helt okej att jobba men jag vet att utan febernedsättande och hostmedicin hade jag inte överlevt. Det blir doktorn för mig, någon gång efter helgen om inte detta mirakulöst försvinner.
Ikväll är förresten kvällen. Kvällen då jag ska få se MANNEN! Daniel Adams-Ray menar jag såklart. Först blir det drinkar med söta Karolina och sen ska vi på konserten. Jag är sjukt taggad! Ingen feber kan stoppa mig.
Nej, nu blir det fancy lördagsmiddag. Fiskpinnar som är lite för brända. Hej cancer! (Tur att man inte har någon matblogg...)
Over n' out!
// Denise
Mucofagi.
Jag har lärt mig ett nytt ord. Ett ord som jag inte ens trodde existerade. Mucofagi! Det här alltså den medicinska termen för att peta sig i näsan. Mycket spännande. Man lär sig något nytt varje dag.
"Mucofagi är en medicinsk term för att konsumera snor. Det är i allmänhet ett socialt oaccepterat beteende, som dock inte är helt ovanligt bland mindre barn."
(Ja, jag läste på wikipedia om snor. Inget konstigt alls!)
Nu ska jag diska. Later!
//Denise
You can buy happiness. Just know where to shop!
Sagt idag (på tal om att jag fick en klänning att ha på min släktings bröllop):
- Vad du är glad, Martina! Behöver man bara köpa en klänning till dig för att du ska le sådär?
- Jajamensan!
- Det funkar med skor också va?
- JA!
Och vissa påstår att kvinnor är svåra att förstå sig på.
// Martina
Losing my mind.
Har så mycket jag borde göra. Saker som skriker på mig. Tentaplugga till exempel. Men också enkla saker som att städa. Som att tvätta. Saker som jag kan göra. Men som just nu känns helt omöjliga. Just nu har jag ingen motivation. What-so-ever! Vill bara ligga i min säng och gå runt i pyjamas i den tysta och ensamma lägenheten.
Är det såhär det känns att gå in i väggen? Att långsamt bara stänga av alla krav och se det som en bedrift när man borstar tänderna klockan fyra på eftermiddagen. Jag borstade tänderna i alla fall! Eller är jag bara sjuk? Sådär som vanliga människor kan bli ibland.
Bildkälla
För att inte vara totalt hjärndöd hela dagen (tv-utbudet på dagtid är ingen höjdare) så har jag tittat på en av mina favoritfilmer: Bowling for Columbine. Sedan har jag också lyckats klämma in några andra dokumentärer om Columbine och läst en massa onödig info som ligger ute på nätet. Jag vet att det låter galet, men just nu är jag lite besatt av Columbine. Ni vet ju att jag har en konstig fascination för hemskheter.
Nu ska jag snart ge mig ut i den riktiga världen här utanför för att köpa en bok.
Over n' out!
//Denise
Är det såhär det känns att gå in i väggen? Att långsamt bara stänga av alla krav och se det som en bedrift när man borstar tänderna klockan fyra på eftermiddagen. Jag borstade tänderna i alla fall! Eller är jag bara sjuk? Sådär som vanliga människor kan bli ibland.
Bildkälla
För att inte vara totalt hjärndöd hela dagen (tv-utbudet på dagtid är ingen höjdare) så har jag tittat på en av mina favoritfilmer: Bowling for Columbine. Sedan har jag också lyckats klämma in några andra dokumentärer om Columbine och läst en massa onödig info som ligger ute på nätet. Jag vet att det låter galet, men just nu är jag lite besatt av Columbine. Ni vet ju att jag har en konstig fascination för hemskheter.
Nu ska jag snart ge mig ut i den riktiga världen här utanför för att köpa en bok.
Over n' out!
//Denise
Vi är som Kissie (fast med mindre bröst).
Åh, vi har fått vårt första hatiska blogginlägg riktat emot oss. Det hela är så hysteriskt roligt att man förstår vissa människors fascination av att provocera. Jag älskar den passiva aggressionen. Om ni inte redan har läst det så måste ni göra det här.
//Martina
//Martina
I can't do everything but I'd do anything for you.
Jag borde läsa en artikel till fysiologiseminariet på måndag. Det har jag dock ingen lust med alls. Den innehåller nämligen meningar som den här: As emphasised above, the principal determinant of sound intensity is the sub-glottal pressure. Hur skoj låter det på en skala?
Tyvärr kan jag inte säga att jag har så mycket bättre saker för mig, denna fredag. Tvätten sköter sig själv för tillfället och städningen är mer eller mindre klar för den här gången.
Som en annan pensionär sitter jag och väntar på På spåret. Tyvärr är det två och en halv timme till dess att det börjar. Som tur är har jag musik som håller mig sällskap.
Tyvärr kan jag inte säga att jag har så mycket bättre saker för mig, denna fredag. Tvätten sköter sig själv för tillfället och städningen är mer eller mindre klar för den här gången.
Som en annan pensionär sitter jag och väntar på På spåret. Tyvärr är det två och en halv timme till dess att det börjar. Som tur är har jag musik som håller mig sällskap.
I morgon kommer Denise hem. Det ser vi fram emot!
// Martina
Och hur är livet i er stad och känslorna ni har är det samma för er som för alla oss här i Götet?
Just i detta nu är två av mina favoritpersoner (läs: Markus och Denise) i min favoritstad (läs: Zürich) tillsammans. Om jag också hade velat vara där? Nej, varför tror du det?
Fast idag ska jag i alla fall trycka i mig så mycket scones och sylt jag någonsin kan på Fröken Olssons och sedan se Easy A på bio med tjejer från klassen. Jag har inte direkt rätt att klaga.
//Martina
Fast idag ska jag i alla fall trycka i mig så mycket scones och sylt jag någonsin kan på Fröken Olssons och sedan se Easy A på bio med tjejer från klassen. Jag har inte direkt rätt att klaga.
//Martina
It's hard just to breathe when we say goodbye.
Idag var det tenta klockan nio. Jag hade tänkt gå upp tidigt och börja dagen med det senaste avsnittet av How I met your mother. Jag ångrade mig dock så fort mobilen ringde och skulle ställa om alarmet. Medan jag funderade på vad jag skulle välja för klockslag hann jag tänka: "Nu får jag inte somna om innan jag har ställt alarmet". Det var dock precis vad jag gjorde. Dock kom räddningen i form av ett lycka till-sms från min UNDERBARA pojkvän. Halv åtta hoppade jag upp ur sängen, kastade på mig kläder och smink. Frukost fanns det inte tid för, en brödskiva utan någonting på fick det bli. Jag prioriterade att sminka mig i stället.
Jag hann alltså fram i tid och inte nog med att han väckte mig, han svarade dessutom högst begripligt på mina panikartade sms på vägen som lydde ungefär: "Käre expert, VAD ÄR TONUS?". Förutom detta förklarade han precis så att jag förstod allt om aktionspotentialen och muskelspolar igår över Skype. Tacksamtheten mot honom vet liksom inga gränser. Jag kom fram och mötte upp mina fina klasskamrater som panikade en del. Jag reagerade som jag brukar när alla andra är stressade över skolan: jag blev lugn som en filbunke. Jag och Elena beslutade oss för att bara prata om nyår istället. Det var mycket roligare.
Hur det gick på tentan vet jag inte riktigt. Med lite tur klarar jag den men å andra sidan har jag ofta haft marginalerna på min sida och någon gång måste det ju vända. Dessutom förtjänar jag inte riktigt att klara den här tentan eftersom jag har pluggat så lite. Dock heter det ju att så länge det finns liv så finns det hopp. Om några veckor vet jag.
Min resväska ligger på golvet och hånler åt mig. Jag har ingen ork alls. Knappt några rena kläder heller, för den delen. Jag gör det imorgon. Det är okej va? Nu ska jag nog fortsätta att inte göra någonting.
Lite emo får man bli när man är ensam.
//Martina
Jag hann alltså fram i tid och inte nog med att han väckte mig, han svarade dessutom högst begripligt på mina panikartade sms på vägen som lydde ungefär: "Käre expert, VAD ÄR TONUS?". Förutom detta förklarade han precis så att jag förstod allt om aktionspotentialen och muskelspolar igår över Skype. Tacksamtheten mot honom vet liksom inga gränser. Jag kom fram och mötte upp mina fina klasskamrater som panikade en del. Jag reagerade som jag brukar när alla andra är stressade över skolan: jag blev lugn som en filbunke. Jag och Elena beslutade oss för att bara prata om nyår istället. Det var mycket roligare.
Hur det gick på tentan vet jag inte riktigt. Med lite tur klarar jag den men å andra sidan har jag ofta haft marginalerna på min sida och någon gång måste det ju vända. Dessutom förtjänar jag inte riktigt att klara den här tentan eftersom jag har pluggat så lite. Dock heter det ju att så länge det finns liv så finns det hopp. Om några veckor vet jag.
Min resväska ligger på golvet och hånler åt mig. Jag har ingen ork alls. Knappt några rena kläder heller, för den delen. Jag gör det imorgon. Det är okej va? Nu ska jag nog fortsätta att inte göra någonting.
Lite emo får man bli när man är ensam.
//Martina
There's a longing in me for things that yet haven't occured so I'll return to you, city, again... and again.
Jag måste dela min visa väninnas förvirring inför "Home is where the heart is". För vad gör man när man har en liten del av sitt hjärta på flera ställen? Och hur gör man när de ställena ligger långt ifrån varandra? Jag själv skulle säga att mitt hjärta för tillfället är uppdelat i tre bitar och ligger i Stockholm, Göteborg och Zürich. Alla lika älskade på sitt eget sätt.
För att börja med Stockholm:
Det är något speciellt med att komma hem till Stockholm. Det ligger någonting i luften som får mig att må bra. Husen, människorna, det är så välbekant och hemtamt. Alla minnen som väcks till liv när man går på gator som man gått på tusentals gånger väcker känslan av att höra hemma där. Stockholm i mitt hjärta.
Min nya hemstad Göteborg:
Göteborg i sig har jag ännu inte så starka känslor till. Kanske får jag det en dag men nu är det de fina människor som bor där som binder mig till staden. Utan värmen från dem hade Göteborg känts kallt, blåsigt och eländigt men så är inte fallet tack vare dem.
Min kärlek Zürich:
Att gå på gatorna i Zürich igen väckte starka känslor. Trots grå högdimma och söndagsstängt älskar jag den staden otroligt mycket. Det finns inget vackrare än att, en klar dag, sitta vid Zürichsee och se alperna, de gamla byggnaderna och båtarna. Sedan blir ju kärleken till staden ännu starkare av de som bor där också och alla galna minnen därifrån.
Så vad ska vi göra med vår kärlek som blöder? Är vi extra lyckligt lottade, vi som har så mycket hjärta överallt, eller är vi förbannade till ständig saknad? Jag vet inte. Jag hoppas att allt kommer bli bra till sist och försöker att se det positivt. Det är ju väldigt fint att ändå ha personer och städer att sakna. Det betyder ju att man har haft det bra.
Just nu läser jag en julklappsbok. Den är ofantligt fin av Mark Levengood och heter Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig. Den innehåller massor av småberättelser som gör en helt varm i själen och passar bra när man saknar.
//Martina
För att börja med Stockholm:
Det är något speciellt med att komma hem till Stockholm. Det ligger någonting i luften som får mig att må bra. Husen, människorna, det är så välbekant och hemtamt. Alla minnen som väcks till liv när man går på gator som man gått på tusentals gånger väcker känslan av att höra hemma där. Stockholm i mitt hjärta.
Min nya hemstad Göteborg:
Göteborg i sig har jag ännu inte så starka känslor till. Kanske får jag det en dag men nu är det de fina människor som bor där som binder mig till staden. Utan värmen från dem hade Göteborg känts kallt, blåsigt och eländigt men så är inte fallet tack vare dem.
Min kärlek Zürich:
Att gå på gatorna i Zürich igen väckte starka känslor. Trots grå högdimma och söndagsstängt älskar jag den staden otroligt mycket. Det finns inget vackrare än att, en klar dag, sitta vid Zürichsee och se alperna, de gamla byggnaderna och båtarna. Sedan blir ju kärleken till staden ännu starkare av de som bor där också och alla galna minnen därifrån.
Så vad ska vi göra med vår kärlek som blöder? Är vi extra lyckligt lottade, vi som har så mycket hjärta överallt, eller är vi förbannade till ständig saknad? Jag vet inte. Jag hoppas att allt kommer bli bra till sist och försöker att se det positivt. Det är ju väldigt fint att ändå ha personer och städer att sakna. Det betyder ju att man har haft det bra.
Just nu läser jag en julklappsbok. Den är ofantligt fin av Mark Levengood och heter Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig. Den innehåller massor av småberättelser som gör en helt varm i själen och passar bra när man saknar.
//Martina
