Hejsan hoppsan!

Jag har lyst med min frånvaro för att jag har varit i Schweiz och Denise har med största sannolikhet tröttnat på det här. Jag däremot, tycker fortfarande att det är roligt att skriva små inlägg om vad jag hittar på och det är ju i alla fall några som klickar in här och läser det :).

Nåväl, jag hade en satans bra vecka i finfina Zürich. Vi åkte bland annat till Europa-park (Europas största nöjesfält) och fick begäret efter kittel i magen stillat. Det blev en del köande (jag brände mig lite i solen, som vanligt) men det var det värt och jag hade gratis inträde med Lisebergskortet. Det konstiga och fantastiska var att inträdet kostade mer än själva kortet. Man skulle nästan kunna säga att jag gick med vinst. Typ. Bra var det i alla fall!

På lördagmorgonen hade Markus syster ett zumbapass på ett utomhusbad och efter lite övertalning fick jag honom att också delta. Vi var inte bäst men verkligen inte sämst och hade extremt kul när vi försökte röra våra höfter lika snyggt som ledarna. Svettigt och väldigt jobbigt. Inga lugna låtar där.

Veckan flög förbi och snart var det dags att åka hem igen. Ledsamt såklart, men jag hade en riktigt stor sak att se fram emot hemma: Where the action is. Otroligt bra dag! Allt var så fint trots att solen gassade framför scenerna och att benen värkte. Höjdpunkterna var The Ark och Brandon Flowers. The Ark mest för att hela den enorma publiken var så engagerad och för att det kändes i hela kroppen när introt till Calleth you cometh I började.  Brandon Flowers för att han såg så pojkaktigt glad ut, sjöng fantastiskt och för att han gjorde Denise så lycklig. Annars var Sahara Hotnights coola, Royal republic röjiga och Serenades svalt vackra.

Nu ska jag återgå till att inte göra någonting.


//Martina

Jag är på ett ställe där ingen tycker att min dialekt är dryg. Eller vadfan, här säger vi att vi inte har någon dialekt. I morgon (idag) har bror min födelsedag också. Han ska få en Charlie Sheen-tröja och jag måste stiga upp vid halv sex för att gratulera honom; 'cause that's how we roll i min familj (observera mycket lustig ordvits!).

//Martina

En så himla bra dag! Eftersom Linda snart fyller år var vi bjudna hem till henne för att äta lunch och lära oss att dansa bugg(!). Födelsedagsbarnet är nämligen en fena på detta så efter att ha intagit en synnerligen god måltid svängde vi runt på hennes vardagsrumsgolv till dansbandsmusik. Hela min uppfattning om bugg kastades omkull då de stela "ute-på-marsch"-buggsteg som vår gamla idrottslärare Gerd lärde oss inte alls dög till ordentligt buggande. Till en början var det lite knepigt men snart började det kännas som att man hade kläm på grunderna.

Med lite hemgjord pizza i magen drog vi in till Liseberg där Scotts skulle spela. Vi stod först och förundrades över hur duktiga de flesta var och hur graciöst de förde sig över golvet. Jag bjöd upp Elena och vi turades om att vara män och snurra runt varandra och in i andra, vilka gav oss mördande blickar för att vi var så klumpiga. Kul var det. Det blev även lite dans med duktiga män som slängde runt oss som vantar innan vi drog oss bort mot stora scenen för att se Johnossi. En riktigt bra konsert. Jag önskar bara att jag hade lyssnat in mig mer på deras låtar innan men de är ju så fruktansvärt duktiga båda två så det var en fröjd för både ögon och öron ändå. Extranumrena bestod bl.a. av What's the point och 18 karat gold och då hade taket lyfts om det hade funnits något.

Kvällen avslutades med glass. Nu ömmar fötterna ganska härligt och livet känns fint.

//Martina