Igår var vi längst fram på Maggio.

Igår var det 21 år sedan jag såg världens ljus med en tjock kalufs av svart hår på huvudet. På dessa 21 år har håret blivit ljusare, benen blivit längre och ögonen blivit grönare. Bland annat...

Det hela började med att jag fick öppna ett paket vid tolvslaget från fina Frida och sedan rullade det på i ilfart hela dagen. På morgonen väntade ett paket på mig och meddelandet på kortet löd att jag inte fick öppna det förrän efter skolan. Denise kunde inte nog understryka att jag under inga omständigheter fick öppna paketet på en gång. Hon känner ju mig och hur otålig jag är. Jag fick ta med mig paket och kort till skolan och ha föreläsning med en kvinna som lät som Filippa Bark (dock ej efterbliven - hon var duktig). Sedan slet jag upp kuvertet till kortet och där i låg det en liten kalender med luckor. Jag fick öppna lucka ett som sa att jag skulle öppna paketet och åka dit det ledde mig till klockan 16. I paketet fanns ett presentkort på klippning. Jag blev jätteglad och berättade förtjust för mina klasskompisar.

Vid klockan 16 slog jag mig ned i frisörstolen och berättade att jag var sugen på att klippa lugg. Frisören var en gullig tjej som dessutom hade jobbat i och kom ifrån mina hemtrakter. Trevligt! Klippningen blev bra också men det kommer nog dröja lite tills jag slutar känna det som att jag går runt med en peruk.

Nästa lucka beordrade mig att gå till Buttericks där fick jag en liten påse med en söt tiara i och de två sista luckorna ledde mig till en förvaringsbox på centralen. I den låg en av mina finklänningar med det hövliga meddelandet: KLÄ PÅ DIG, KVINNA!

Väl ombytt kom Denise och mötte mig, bättrade på mitt smink och berättade att hon skulle föra mig någonstans men att det var hemligt så jag var tvungen att bära ögonbindel och lyssna på hög musik så att jag varken skulle kunna höra eller se vart vi var på väg. Hon band ögonbindeln väldigt hårt och jag sa att det var bra "för jag är en sån som tjuvtittar om jag kan". "Jag vet" svarade hon med en suck.

Jag kan säga att det var en annorlunda upplevelse att ta sig genom Göteborg som både blind och döv. Herregud vad lång tid allting tar när man inte har några referenspunkter! Hur som haver var vi till sist framme och ögonbindeln avlägsnades. Jag såg fortfarande allt som i en dimma men i den dimman kunde jag urskilja både gamla vänner och nyare logopedvänner. Vad jag blev glad men jag kände mig samtidigt grundlurad. Säga vad man vill om mina vänner men de är duktiga skådespelerskor!

Sedan hade vi det allmänt mysigt och mitt i allt ihop fick jag ett telefonsamtal från min underbara au pair-familj och började nästan gråta av lycka.

Superduperfin födelsedag! Jag är stum av beundran inför Denises påhittighet och läskigt bra förmåga att ljuga.

//Martina

Hejsan hoppsan!

Jag har lyst med min frånvaro för att jag har varit i Schweiz och Denise har med största sannolikhet tröttnat på det här. Jag däremot, tycker fortfarande att det är roligt att skriva små inlägg om vad jag hittar på och det är ju i alla fall några som klickar in här och läser det :).

Nåväl, jag hade en satans bra vecka i finfina Zürich. Vi åkte bland annat till Europa-park (Europas största nöjesfält) och fick begäret efter kittel i magen stillat. Det blev en del köande (jag brände mig lite i solen, som vanligt) men det var det värt och jag hade gratis inträde med Lisebergskortet. Det konstiga och fantastiska var att inträdet kostade mer än själva kortet. Man skulle nästan kunna säga att jag gick med vinst. Typ. Bra var det i alla fall!

På lördagmorgonen hade Markus syster ett zumbapass på ett utomhusbad och efter lite övertalning fick jag honom att också delta. Vi var inte bäst men verkligen inte sämst och hade extremt kul när vi försökte röra våra höfter lika snyggt som ledarna. Svettigt och väldigt jobbigt. Inga lugna låtar där.

Veckan flög förbi och snart var det dags att åka hem igen. Ledsamt såklart, men jag hade en riktigt stor sak att se fram emot hemma: Where the action is. Otroligt bra dag! Allt var så fint trots att solen gassade framför scenerna och att benen värkte. Höjdpunkterna var The Ark och Brandon Flowers. The Ark mest för att hela den enorma publiken var så engagerad och för att det kändes i hela kroppen när introt till Calleth you cometh I började.  Brandon Flowers för att han såg så pojkaktigt glad ut, sjöng fantastiskt och för att han gjorde Denise så lycklig. Annars var Sahara Hotnights coola, Royal republic röjiga och Serenades svalt vackra.

Nu ska jag återgå till att inte göra någonting.


//Martina

Nu, godvänner, åker jag till den här staden...

 

... för att träffa den som gör att hjärtat slår lite fortare. Med mig tar jag inte en enda kursbok. Livet känns bra! Puss på er och glad påsk!

//Martina

"Idag känner jag livet i mig" säger Madicken (min favorit av Astrid-karaktärerna) när våren äntligen kommer till Junibacken. Jag tror att alla svenskar känner likadant när solen värmer på riktigt för första gången. Jag hörde någon säga på tv att det inte finns någon som är så lycklig som en svensk om våren och det tycker jag stämmer. Jackorna kastas av och alla skyndar sig ut för att njuta av den nyckfulla solen. Man vet ju aldrig när man får chansen nästa gång.

De senaste dagarna har det varit som att Göteborg har lett mot mig efter alla sura örfilar jag har mötts av tidigare. Jag och mina fina klasskamrater firade avklarad tenta genom att sitta i gräset i Slottskogen och äta glass. Fantastiskt!

Igår åkte Carolinen hem efter några dagars vistelse hos oss. Satan i gatan vad roligt det var att ha henne här. Det kändes som att vi också hade semester. Livet känns bra när man kan sitta på golvet i köket och spela spel på mobilen medan ens ena vän gör en power point med de snyggaste män hon vet och den andra läser högt från Damn you Auto correct och man skrattar så att man nästan ligger dubbelvikt. Dessutom får man mycket kramar när man träffar på Carro och det är ju alltid trevligt.

I helgen var jag, Elena och Eleonor och nördade till det ordentligt på Röstforum Västs årsmöte. Två dagar av föreläsningar om rösten och massor av fika. Vi fick bland annat lära oss varför djur inte kan prata och se ett superbra uppträdande av en kvinna som föddes som pojke. Självklart hade vi lite galna röstövningar också. Det kändes lite som att vara med i en konstig men härlig sekt att stå och säga bizarra saker med sitt bästa magstöd.

På lördagkvällen såg vi Royal Republic på Sticky fingers. När de väl satte igång var de väldigt roliga att se. De hade en sådan sjuk energi att de kändes som fyra barn med ADHD som samtidigt hade tagit starka droger. Dock var det först två timmar efter utsatt tid som de klev ut på scenen. Vi var måttligt roade över att behöva vänta så länge. Jag och en spanjor enades i vreden och han upplyste mig om att ifall det hade varit i Spanien så hade alla buat och kastat flaskor på dem. Lite skillnad i temperament där. Vi lärde oss en hel del den kvällen och en av de sakerna var att man inte ska ha analsex i rymden. Så, då vet ni det! Inte värt att prova alltså.

Stockholm. Jag älskar dig! Har haft en underbar helg. Har haft alldeles för kul och pluggat alldeles för lite. Som det ska vara antar jag.

I fredags hälsade jag på min farmor, världens coolaste 74-åring som driver ett ständigt pågående krig mot sin korrupta bostadsrättsförening, som alltid tvingar i mig kopiösa mängder mat och efterätter och som alltid ger mig goda råd och delar med sig av sin visdom. Hon är definitivt en av min allra största idoler.

Lördagen spenderades med Caroline och Amanda. Efter att ha varit i stan och shoppat diverse nödvändigheter åkte vill till Carros finfina lägenhet ute i metropolen Bredäng. Efter att ha gjort oss i ordning bar det av till Södertälje för konsert. Daniel Adams-Ray! Efter ett smärre missöde med glömda biljetter (mitt fel, såklart...) och en lång tågresa anlände vi lite sent. Men vi tågade in mitt i "Dum av dig" och det kändes rätt glassigt. Konserten var helt otroligt bra. Bättre än förra gången, tro det eller ej. Musiken får verkligen liv när det är live. Vi skrek och hoppade runt tillsammans med alla fjortisar (eller vårt nya begrepp tolvisar passar nästan bättre). Klientelen var läskigt ung. Fördelen var att det var ovanligt lätt att tränga sig fram mot scenen.

Efter konserten drog vi in till stan. Nu blev det party på riktigt. Mötte upp en polare till Carro och hängde med honom och hans kompisar till Ace. Där ägde vi dansgolvet i några timmar och dansade tills fötterna värkte. Carro försökte få djn att spela Justin Bieber men det blev mest bara Håkan Hellström. Fast bäst var självklart en annan man. Jag är en vampyr, jag suger och spyr. Låt mig komma in, jag vill bli din. Hela världens hunger samlad i mig. Efter att ha ätit och hängt på donken ett bra tag blev det taxi hela vägen hem till porten. Lyxigt. Klockan var alldeles för mycket när vi kom hem. Det gjorde ingenting. Vi kramades och hade det obligatoriska efter-utgång-tjejsnacket.

Söndagen bjöd på massor av tårta eftersom vi åkte till min morfar för att fira hans födelsedag. 87 år! Helt sjukt. Min söta morfar var så glad över att se mig och det var himla fint. På kvällen hälsade jag på hemma hos min far. Lekte med världens sötaste Sara. Vi klädde ut oss. Jag fick vara häxa och hon var prinsessa. Det är inte ofta man får vara läskig och jaga små barn.

Idag är det dags att åka hem. Men först: Packa och plugga.

//Denise

För er som har missat det var jag på bröllop i helgen. Min syssling Frida fick sin engelsman James för andra gången eftersom de var tvungna att gifta sig i all hast innan en utlandflytt. Den gången hindrades dessutom alla svenska gäster (däribland brudens föräldrar) från att komma av det dumma askmolnet. Därför var det jättefint att de kunde ha det bröllop de egentligen ville ha nu och att ingen hade fått problem på ditresan.

Det var så fantastiskt vackert att jag fällde några tårar flera gånger under dagen. Speciellt fint var det när Helena Salo sjöng den smålökiga låten Av längtan till dig i kyrkan. Intet öga var torrt.

Efter kyrkan förflyttade vi oss till Stora hotellet där middagen skulle hållas. Först blev det lite mingel med champagne och sedan var det dags att sätta sig till bords.

På varje plats låg dessutom ett häfte som det stod The wedding party på. Förtjusningen var stor när vi märkte att det fanns en liten beskrivning av precis varenda person som var på festen. Vi fick reda på att det var Frida som hade knåpat ihop det och vi tyckte alla att det var helt fantastiskt av henne att ha skrivit så pass passande beskrivningar av över 100 gäster mitt i allt annat planerande. Det här stod om mig:
Martina - Gorgeous young lady who just returned to Sweden after a year abroad in Switzerland. Looks after her younger brother and attends University in Gothenburg. Has such thick hair, it would be enough for three people!

Under middagen hölls sedvanliga tal men det fanns även plats för lite bus. När Frida gick på toaletten ställde sig toastmastern upp och skrek (på engelska): Det här är en svensk tradition: Bruden har lämnat rummet. Alla tjejer måste nu springa fram och pussa brudgummen! Alla svenska kvinnor vid mitt bord tittade förvirrat på varandra. Var det en tradition som vi inte kände till? Vi skrattade och anslöt oss till den växande klunga av kvinnor som köade för att pussa James på kinden. Sedan gjorde toastmastern samma sak när brudgummen lämnade rummet. Det var väldigt skojigt.

Bröllopstårtan var enorm i fem våningar och efter att alla hade fått sig en rejäl bit var det dags för bröllopsvalsen. Efter den ställde sig ett liveband på scenen och sångaren förklarade att deras första låt var önskad av brudens mor. Det var en stor, men rolig, kontrast mot valslåten när bandet stämde upp i You give love a bad name. Om någon hade trott att engelska tanter var stela fick de genast tänka om. Jag har aldrig sett maken till härligare damer. Skorna slängdes av och det dansades entusiastiskt hela natten.

Kort sagt var det en jätterolig dag.

//Martina

Idag är jag otroligt upprymd. Inte nog med att den helvetiska hemtentan är inlämnad och jag kan lägga den i en mörk skrubb av förnekelse i min hjärna; jag ska även snart packa min väska och hoppa på ett tåg till Örebro. Där ska jag möta upp meine Familie, träffa några släktingar och sedan, i morgon, vankas det bröllop mellan min syssling och hennes ytterst trevliga engelsman. För mig är bröllop lite som en drog. Jag älskar att läsa om, titta på, tänka på och såklart gå på bröllop. Tyvärr händer det ju inte så ofta att man får äran att bli inbjuden men i morgon är det alltså dags. Så nu sitter jag och lyssnar på fantastiska Sonic Syndicate och försöker samla kraft för att försöka ta mig ut till köket och äta lite frukost.

Är sjukt slut efter en lugn dag på jobbet. Det kändes helt okej att jobba men jag vet att utan febernedsättande och hostmedicin hade jag inte överlevt. Det blir doktorn för mig, någon gång efter helgen om inte detta mirakulöst försvinner.

Ikväll är förresten kvällen. Kvällen då jag ska få se MANNEN! Daniel Adams-Ray menar jag såklart. Först blir det drinkar med söta Karolina och sen ska vi på konserten. Jag är sjukt taggad! Ingen feber kan stoppa mig.

Nej, nu blir det fancy lördagsmiddag. Fiskpinnar som är lite för brända. Hej cancer! (Tur att man inte har någon matblogg...)

Over n' out!

// Denise

Det var en så himla bra dag idag. Trött som attan började jag med att svepa en Red bull och var sedan hyper i några timmar. Jag gick mot spårvagnen med Winnerbäck i lurarna och var allmänt tillfreds med livet eftersom det var härligt kallt, snön glittrade och det knarrade så underbart under mina skor. Mina trötta klasskamrater tyckte väl att det var sådär att en superpepp Martina hoppade in i salen.

Efter föreläsningarna var slut åkte jag och några vänner till Pedagogen för att plugga. Det gick inte så bra på grund av bristande koncentration men jag lärde mig lite i alla fall. Fast jag ägnade den största delen av tiden till att klaga över uppgifterna, rita och smsa.

Sedan var det dags för mig och Elena att klippa oss. Jag fick en jätteduktig frisör igen (gillar Frisörcenter vid domkyrkan). Den här gången klippte jag håret ännu kortare i nacken så att min bob är mer fulländad. Jag är grymt nöjd med resultatet.

När vi var nyfriserade (Elena blev så söt i sin nya frilla) gick vi till Bältesspännarparken för att se Hanna sjunga i julgranen. Det gav verkligen julstämning. Otroligt fint!

På vägen hem hann jag med att prata lite med min ömma fader och väl hemma väntade Denise med maten klar. Hon hade gjort en mycket välsmakande gulaschsoppa. Sedan bytte vi julklappar med rim (hennes var ungefär tusen gånger finare utformade än mina).

Igår var det klassfest. Först kom några finingar hit och gjorde sig i ordning. De fick även den stora äran att träffa Denise. Hon var så gullig som hjälpte oss med allt möjligt. Inspirerad av Nirvana sminkade hon mig till grunge chic, det skulle se ut som att jag hade festat i några dagar och inte sminkat av mig, sa hon.

Festen var i matsalen, i skolan och när vi kom fram hade de gjort det riktigt mysigt med tända ljus och godis. Vi hällde i oss en del vin och lagom till att det började snurra rejält blev det dans bland mikrovågsugnar och bänkar. Jag visade dem cykelpumpsdansen och Elena sa: "Alla är vi unika men Martina är speciell". Sedan var det många som ville dra vidare men bland andra jag har ungefär 0 kr på kontot och även om det hade varit kul att följa med så hade jag ingen lust att betala massor i inträde. Vi var några som stannade kvar och spelade på det ostämda pianot. Sedan hoppade vi på spårvagnen och kramades hej då när våra vägar skiljdes åt.

När jag kom fram till Hjalmar Brantingsplatsen fick jag något konstigt ryck. Att gå kändes supertrist så jag tänkte att jag skulle springa lite. Man får ju passa på att träna när man har lust, tänkte jag och ökade farten. Det var en del människor som stirrade konstigt på tjejen med tyllkjol, dunjacka och rosa väska som sprang som om det gällde livet. Min väska dunkade rytmiskt mot kroppen och mina converse gled i snön men det kändes som att jag flög. Benen rörde sig av sig själva och jag blev inte det minsta trött. Det måste ha varit vinet.

Jag ramlade in i lägenheten med adrenalinet pumpande i kroppen och rumlade runt en stund innan jag kom i säng. Precis när sömnen höll på att ta tag i mig fick jag ett sms från Markus som undrade hur det gick för mig. Vi bestämde att vi skulle skypa så det blev någon halvtimme av fniss och en ganska grov våldtäkt på det tyska språket från min sida. Han skrattade och sa att hans kleines Mädchen nog skulle ha huvudvärk i morgon. Jag sa att det skulle jag visst inte och än mår jag ganska bra.

Nu ska jag ta tag i tvätten igen!

Den här låten spelades plötsligt när vi var i matsalen. Jag blev så himla glad för jag hade inte hört den på sjukt länge. Det var Erik i min klass som hade valt den. Vi har typ samma skruvade musiksmak och gjorde en "box på den" över hur grym den låten är.

// Martina