Alla är förstås fruktanstvärt spända på att höra hur Laserdome-spelandet gick. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss. När vi anlände med andan i halsen exakt den tid som vi skulle börja spela fanns det redan ett etablerat lag där som vi fick spela mot tillsammans. Jag tänker mig att det inte var helt olikt när Sovjet slöt sig till de allierade under andra världskriget. Nu är ju inte jag någon expert på den delen av historien men jag kan ju säga att det var tur att det inte var mitt blå lag som stred mot nazityskland på riktigt. Då hade världen med största sannolikhet sett väldigt annorlunda ut för vi var både färre och sämre än de andra.

Flera av oss blev skjutna redan innan vi hade förstått att spelet hade börjat. Vi hade heller ingen organisation till skillnad från fienden som rörde sig som en väloljad maskin genom de trånga och mörka utrymmena. Vi åkte kort sagt på rejält med däng. Det värsta var de små barnsoldaterna som hånfullt sköt ner oss gång på gång. Det fanns dock ljuspunkter i vårt lag. Linda till exempel. Man vill dela skyttegrav med henne, så att säga.

Trots allt var det fruktansvärt kul och vi lovade varandra att spela fler gånger.

Nej, om man skulle fira att man känner sig klar med den jävla stamningsuppgiften med ett blogginlägg.

Hej världen!

Ännu en vecka har kommit och nästan gått. Det är fint när tiden går snabbt tycker jag. I alla fall när man har saker att se fram emot och det har jag må ni tro. Jag är ju en sådan person som har väldigt svårt att leva i nuet.

Igår var jag ute och slog klackarna i taket med mina festisar Denise och Therese. Vi hade det himla kul och skrattade en del åt alla spännande människor som hittar ut ur sina grottor på lördagkvällarna. Som en snubbe som blev utslängd när vi skulle gå in, ställde sig bakom oss och vinglade, lutade sig mot våra ryggar och sluddrade fram ett "tittar ni också på big brother 24 eller?".

Idag var jag allmänt uttråkad efter att ha ägnat några minuter åt en skoluppgift men som tur var ville Eleonor leka med mig. Vi promenerade bort till Eriksberg, satt och tittade på vattnet och kände lukten av hav. Sedan gick vi hem till henne och drack varm choklad. Alltså blev en söndag som hade kunnat bli dödstrist riktigt trevlig. Eleonor är dessutom ungefär den enda personen jag känner som både kan äta lika mycket kakor som jag och gillar skidåkning på samma nivå som jag. Jag älskar att jag äntligen har en tv så jag kan slötitta på den sport som jag vill se.

Puss!

Hallo Leute!

I lördags var det cirkusfest på Hvillan och till vår stora lycka kom det en hel del folk och de flesta hade gått in rejält för det här med utklädnad. Den bästa av alla hade en egensydd häst runt midjan där hennes egna ben var hästens framben. Hon kunde inte sitta på en stol med ryggstöd så hon hade fått be oss i förväg att ordna fram en pall. Fantastiskt! Vi åt, sjöng, quizade (undertecknad var i det sista fallet både en av skaparna till quizet och betänktetidsmusik-play-och-paus-tryckare, så begåvad är jag) och när klockan blev natt drog vi upp volymen och dansade. Det tappra gänget från kurs XXIII (alltså vi) ägde såklart dansgolvet från början till slut och varvade med att snurra ut i köket och fixa med disken. Inte ens att städa efteråt var tråkigt.

På vägen hem hade jag fortfarande min fina hatt på mig och plötsligt kom det fram en något överförfriskad ung man och frågade:
"Duuu, får jag köpa din hatt i flera olika färger för 3 kr?"
Jag: "Nej!" jag menar, hatten hade vid det laget både ekonomiskt och affektionsvärde som överskred 3 kr med råge och ska man vara noga hade min hatt egentligen ingen färg alls.
"FITTA OCKSÅ!" skrek den unge mannen.
"KUK OCKSÅ!" skrek jag.
"NEJ! Kuk är äckligt. Fitta är det mest underbara som finns!" skrek han då och slog ut med armarna. Man kan ju fråga sig varför han då först fick det att framstå som någonting dåligt. Fast jag kanske missuppfattade. Det är ju möjligt att han inte alls ville köpa hatten och sa ungefär "Superniceawesome, också!" när jag inte ville sälja den. Jag är inte så down with the tugg bland Göteborgs gymnasiekillar. 

I morgon är tenta och sedan är det mys med Denise och Therese.

Hejhej!

I morgon är det dags för cirkusfesten som jag är med och arrangerar. Det ska bli himla skoj att klä ut sig lite och träffa folk från de andra klasserna. Igår var vi hemma hos min klasskompis tillika festkommitékollega Maja och pysslade med färgglada papper. Vi tyckte alla att det var kul att klippa och klistra lite för det kändes som att gå på dagis igen.

På tisdag har vi tenta i personlighetspsykologi så efter en sväng med cyklarna till Backaplan för att införskaffa förnödenheter och alkohol satte jag och Elena oss i mitt kök med böckerna i högsta hugg. Det är väldigt intressant med psykologi och utan att vi visste ordet av hade vi pluggat nonstop i tre timmar (nåväl, några pauser för skvaller blev det allt). Annars brukar vi dunka huvudena i bordet och kolla facebook stup i kvarten efter ja, en kvart. Vi ska nog klara den här tentan med.

Jag och min påse Maltesers flyger solo i kväll för Denise är i Stockholm så jag kollar på friidrotts-vm på min tv som jag har fått adoptera (snarare köpa) av Elena och myser.

I morgon bitti tänkte jag släpa ut mina pronerande fötter på en löprunda. Jag vill inte komma ur mitt flow bara för att det vankas festligheter. Håll tummarna för att min delay of gratification funkar bra.

Tjingeling!

//Martina

Jag måste citera Eleonor: Ingen jävla banan i Globen. Skönt!

Jag blev biten i fingret på jobbet idag. Yes, living the dream!

Nåväl, det var en bra dag ändå. Denise frågade om jag hade lust att äta det som hon eventuellt skulle baka. OM jag hade! Den kvinnan är speciell! Hon shakeade dessutom rooompan till Sean Banans låt riktigt ordentligt och jag reciterade sedan texten med inlevelse a la Thorsten Flinck för henne medan hon färgade håret. Standard.

För några dagar drömde jag att Hanna Widerstedt var min bortadopterade syster. Det var den värsta mardrömen på länge. Tänk att dela gener med henne.

Efter det här väldigt random inlägget säger jag god natt!

//Martina

Jag och Elena satt och försökte knåpa ihop ett sånghäfte till vår logoped- och audionomstudentfest. Logopedsångerna fick vi gratis genom ett gammalt häfte men audionomsånger var det värre med. Vi lade pannan i djupa veck, slog våra kloka huvuden ihop och funderade på vad en audionom egentligen gör och hur man man skriva om det på ett trevligt och skojigt sätt.

Jag: Åååh, vad svårt det här är!
Elena: Ja... de skulle ha blivit logopeder i stället.

Igår var jag på Gretas och kollade på melodifestivalen med Eleonor. Det var väldigt skoj. Kalla mig fånig men den låt som verkligen fastnade i mitt huvud var den som kom sist. Jag vet att texten är halvdan, att sången bitvis är sur, att hela hon känns som en dålig kopia av Veronica Maggio och att det antagligen bara är jag och ett tusental 6-åriga flickor som gillade det men bryr mig inte. Jag tycker framförallt att titeln är genialisk och som gjord för att skriksjungas på småtimmarna med dimmig blick. 

 

Den här kvällen hängde jag med Therese och därför borde ni vara avundsjuka på mig.

//Martina

 

Idag, i väntan på att Therese skulle sluta så att vi kunde gymma, var Sofia snäll nog att släppa in mig i sitt hem. Jag slapp alltså frysa ihjäl någonstans i Johanneberg. Det hade varit ett tragiskt öde. Tur att Sofia är godhjärtad! Vi pratade lite, åt mellis och jag kollade Egoinas blogg som vanligt och läste detta inlägg. För den som inte orkar klicka på länken kan jag berätta att inlägget handlade om ett mejl som hon hade fått med en uppmaning:

Jag är solokvist för tillfället då Denise ska till England via Stockholm. Idag var dock en kul dag som bland annat innehöll att jag bröt ihop av skratt åt en utbildningsfilm på föreläsningen eftersom logopeden läste från ett manus och hade minus gällande karisma. Ytterst komiskt men jag vet inte om föreläsaren kände likadant.

Sedan fick jag och Elena hoppa in som en riddare och en häst (vem som skulle kunna vara vem kan vi lämna åt fantasin) och skicka iväg ett glömt pass och inhandla lite förnödenheter på Ikea samt trycka i oss lite köttbullar.

Det mest spännande som hände på kvällen var nog att mina barn i The Sims 3 växte upp till "barn" och att en av de har karaktärsdragen ond och elak samtidigt för att han hade en dålig uppväxt. Vi döpte honom ju till Noah-Ola så han hade liksom aldrig en chans.

Den senaste timmen har jag försökt lista ut vad det var för liten nynningsslinga som jag hade i huvudet. Till sist kom jag på att det var början till electro pop. Mitt undermedvetna har väldigt spännande musiksmak. Justin Biebers Baby dyker nämligen upp minst en gång varannnan dag.

 

Det var väl det. I morgon ska vi bland annat kolla varandra i munnen och bedöma sväljning. Att andra ska kika in i min mun känns sådär, måste jag tillstå. Det blir att stå några extra minuter med tandborsten i morgon bitti.

Igår tog jag och Denise en liten tripp till Borås. Ingen av oss hade varit där förut så det var riktigt spännande och kändes lite som att åka på semester en stund. Oj, vad sorgligt det där lät. Semester i Borås... Sveriges osexigaste namn på en stad kom vi fram till någon gång. Malung kom på en stark andraplats om jag inte minns fel. En sommar besökte jag och min familj Jämjö i Blekinge. Det låter som ett talfel. Borås var i alla fall kallt och blåsigt men det är vi ju vana vid nu och jag kan tänka mig att det är fint på sommaren. Denise drog som vanligt till sig en man med tveksam psykist hälsa. Standard.

Vi passade på att äta lunch på Jensen's och bygga våra egna mjukglassar med massor av olika toppingar och såser. Julafton för munnen med andra ord.

På kvällen pucklade vi på varandra lite, först i en intensiv kamp om vem som skulle få låsa dörren. Hade grannen mitt emot kikat ut genom titthålet hade han non undrat vad vi höll på med. Sedan fortsatte påpucklandet genom att vi gick på box på Friskis. Jag, som inte hade tränat på två veckor höll på att dö där ett tag men det var kul ändå.

Det var väl det...


//Martina

Idag njuter jag av att känna mig förhållandevis frisk. Visst knaprar jag alvedon(-liknande preparat) men jag känner mig inte så förbannat trött längre. Winning! Som Malin och jag konstaterade idag passade det ändå helt okej att vara sjuk nu för då kanske man får den stora äran att vara frisk i februari när det blir lite ledigt *peppar, peppar, ta i trä*.

Vår föreläsare hade blivit magsjuk idag så alla logopedstudenter som hade släpat sig till Hälsovetarbacken för att vara där 08.00 (nästan alla, vad det verkade) fick vackert släpa sig hem igen. När den initiala irritationen hade lagt sig kändes det faktiskt ganska fint att ha kommit upp och ha en hel dag framför sig. Först satt vi och pluggade en stund (även om undertecknad antagligen pluggade minst av alla) och sedan drog jag och Elena till Stadium som hade rabatt för alla Friskismedlemmar. Det blev ett par nya träningsskor till mig för en tredjedel av originalpriset. Mina gamla träningsskor blev såklart ledsa och nästan skrek "Älskar du oss inte längre? Vi har ju hållit oss så fina i alla år och ändå byter du bort oss mot yngre förmågor!". Sorgligt men jag har hört att man ska byta träningsskor varje år och mina har minst fyra år på nacken.

Om jag hade haft en matblogg kanske jag hade skrivit om att jag gjorde en relativt god ostsås till lunch. Den bestod av crème fraiche, ica basic-ost, lite ädelost, salt och peppar. Okej, den blev inte jättegod men om man går efter min ledstjärna hellre snabbt än bra var det väldigt lyckat.

//Martina

Den här veckan kommer med största sannolikhet bli väldigt bra. Jag och Erik i min klass auskulterar (typ är åskådare) på en logopedimottagning i Angered hos två snälla och duktiga logopeder. Idag hade vi första dagen och det var riktigt kul och spännande. Vi fick ha på oss mysiga sjukhuskläder och träffa riktiga patienter. Det kändes som att jag lärde mig mer på än dag än vad jag hade lärt mig på en hel månads föreläsningar. Väldigt lärorikt att få se allt med egna ögon och ställa massvis av frågor. Skillnaden mot att kämpa mot sömnen i en halvmörk föreläsningssal och föra halvdana anteckningar som man ändå inte fattar någonting av efteråt är väldigt stor.

Jag har även bokat in en resa till Stockholm om en dryg månad (dör lite av lycka över det eftersom Markus också kommer då så jag får nästan jackpot i att umgås med människor som jag tycker om) och som om inte det vore nog får jag med största sannolikhet finbesök på söndag. Livet känns plötsligt himla bra.

Det är 2012. Året då vi alla ska dö, säger vissa. Vi såg en dokumentär om mayaindianerna på gymnasiet, långt innan hypen, och i den sa de att datumet var den 23 december. Den som lever får se, höhö. Då kändes det extremt avlägset. Nu är vi nästan där.

De här roliga sakerna har hänt sedan sist:

- Jag firade jul med familjen och släkten. Den mest oväntade julklappen var ett munspel. Jag ska träna för jag har lovat att spela en trudelutt nästa jul. Det är svårare än det ser ut kan jag berätta.

- Jag mötte min själs älskade i Schweiz och vi fick en dryg vecka tillsammans efter 106 dagar. Det var fint.

- Vi åkte skidor i Braunwald och jag agerade tipsgivare om att åka carvingskidor eftersom han i princip bara har åkt snowboard. Jag hatade honom lite för att han lärde sig så snabbt fast å andra sidan kan det ju ha varit så att jag var en fantastisk lärare.

- Hans farmor gav mig världens knasigaste men även gulligaste julklapp: en bok om hur man binder blombuketter. Jag blev så himla rörd. När vi hälsade på henne stötte vi även på ett gäng ynglingar som rökte på och sparkade snö på oss. Det var inte lika gulligt.

- Väl tillbaka i Göteborg fick jag mysa en hel del med några av mina favoritbrudar (Carro, Therese och Denise). Vi åt knullpasta och chokladmousse med obscena ord skrivna med kakbokstäver i.

- Jag fick även den stora äran att skriva tenta i Språkstörningar hos vuxna. Det kändes helt okej.

Det var väl det.

Som Hanna Widerstedt skulle ha sagt: Puss, puss, puss, puss, aj laaaav juuuuu!!!

//Martina

Jag som är så konfilkträdd stod upp för mig själv idag. Ett ministeg för mänskligheten ett relativt stort kliv för mig. Nu kan detta te sig som väldigt fjantigt men för mig var det skillnaden mellan att bita ihop och sura och att faktiskt göra något åt saker som stör mig. Nåväl, jag tvättade och märkte till mitt stora förtret att personen som tvättade innan mig fortfarande tumlade sina grejer när min tvätt var klar. Denna person hade alltså snyltat mer än en timme på min tvättid genom att ställa upp dörren, som har tidlås, med en kvast. Jag tycker att detta är okej om man har en bra anledning och tar ut tvätten inom en timme men detta var snarare en timme och 20 minuter. Som tur var skulle grannarna som hade de andra tvättmaskinerna inte använda sin torktumlare så jag frågade om jag fick ta deras och snälla som de var sa de ja och höll med om att det var irriterande att människan hade snott maskinen.

Precis när jag hade börjat slänga in min tvätt ramlade detta stolpskott in i någon form av jacka med blå fuskpäls. Jag tyckte mig märka att hon inte tog bort luddet och då flög fan i mig så precis när hon skulle gå tittade jag efter och märkte ett riktigt tjockt lager så jag iklädde mig rollen som bitterfitta och sa: "ehm... ta bort luddet kanske...?". Hon tittade på mig som om jag precis hade sagt åt henne att hämta min beställning av rysk kaviar i Moskva men lufstade ändå motvilligt tillbaka till torktumlaren och tog i sakta mak bort luddet. Hade blickar kunnat döda hade jag nog tagit mina sista andetag på ett tvättstugegolv på Hisingen (tragiskt...) men som alla vet är det stört omöjligt att önska någon till döds. Jag säger som Charlie Sheen: Winning!

Oh, vilken spännande historia, det blev. Slutet gott, allting gott.

Vi pratar om skumma saker.
Jag: Men varför?
Han: Varför är jorden rund? Varför är bananer böjda?
Jag: Åh, det vet jag! De sträcker sig uppåt mot solen!
Han: Eh, va?
Jag: Ja, så är det.
Han: Nej, så kan de inte vara, hahaha.
Jag: Men jo, det finns en barnsång på svenska där de sjunger det.
Han: Hah, men allt som sjungs i barnsånger är inte sant. Det är ju helt ologiskt, förstår du väl? Bananen är en frukt. Frukter växer nedåt.
Jag: Fast jag tror att det är så...

Och vem visade sig inte ha rätt efter lite snabb googling? Jag säger så det. I Sverige har vi pedagogisk musik.

Jag har för tillfället världens bästa bakgrund.

Mycket är på gång och jag vet knappt hur jag ska hinna med allt innan jul. Nåväl, det ordnar sig. Det gör det alltid.

I helgen var jag i Halmstad och hälsade på Frida. Det var himmelens fint. Jag förundras ständigt över hur det är med riktig vänskap. Även om den tar en ny form och blir någonting annat än vad den var tidigare så finns kärnan kvar och när man ses tar man vid där man slutade. Jag har världens bästa vänner. Så det så.

Denna kväll tillbringades på L'Assasino, där det var pubquiz. Jag och mitt lilla logopedlag (Elena & den fonologiska loopen) var taggade till tusen för att slå Elenas pojkväns asienstuderande lag. Till sist stod det klart att vi vann över dem med en poäng och kunde andas ut och jubla. Undertecknad jublade mest, så att säga. Det mest otippade som vi lyckades svara rätt på (i kategorin: Hur fan visste ni det?) var vilka tre processer som ingår i hembränning. Vi svarade jäsning, destillering och filtrering, vilket var rätt. Nu kan man ju spekulera i varför vi visste det...

Sängen väntar.

// Martina

... jag är besviken. Idag lade en så kallad vän, som jag inte ens vill nämna vid namn, upp en hyllningslåt på sin blogg för det lag som jag har hatat från djupet av mitt hjärta sedan jag var 8 år gammal. De. Jävla. Råttorna. För att kompensera för denna vidrighet lägger jag upp de här låtarna:

Blå ränder går aldrig ur...

 

//Martina

Den senaste tiden har det varit svårt att synkronisera min Ipod med biblioteket eftersom det innehåller alldeles för mycket musik. Egentligen lyssnar jag kanske på endast 10% av innehållet aktivt och resten används som någon form av buffert. Ändå är det så fruktansvärt svårt att ta bort låtar. Det är som den där gamla urtvättade tröjan som man älskade en gång i tiden men aldrig vill ha på sig nu eller den där väldigt snygga klänningen som man köpte trots att man inte kände sig riktigt bekväm i den för att man trodde att den skulle kännas klockren en dag. Jag tänker att jag kanske blir jättesugen på att lyssna på just den låten någon gång ändå. Vad besviken jag skulle bli om jag inte kunde det. Men det händer såklart aldrig. De ligger bara där i Ipoden och tar upp plats. De påminner mig om vem jag var och framförallt vem jag ville vara. Jag tar lite i taget. Ibland måste det gamla bort för att göra plats för det nya.

Enter Shikari fick vara kvar. Ungefär världens konstigaste band.