Ibland behöver man lite Dolly i sitt liv.


Slå mig så att någonting blöder.

Igår var jag jag och min bitch och såg Säkert! på Trädgårn. Det var precis så fantastiskt som jag alltid har drömt om att det skulle vara.

Annika Norlin kom in i mitt liv när jag var 16 och allmänt vilsen. Det började med att jag av en slump hörde en låt med Hello Saferide och sedan, sakta men säkert jobbade hon sig in i mitt liv. Hennes musik har hjälpt mig att omfamna mina deppiga högstadieår, räta på ryggen när jag har skämts över mig själv och plåstrat om mitt sargade hjärta. Det känns som att jag hittar ett nytt djup i hennes låtar för varje lyssning och eftersom jag är nästintill sjukligt besatt av låttexter är det ju hennes förmåga att göra varenda låt till en liten novell som jag beundrar mest. Hon är min största idol i hela världen och att få se henne stå där på scenen, med röd cape och gitarr blev en närmast utomkroppslig upplevelse. När Det här är vad dom säger gick över i Honung fick jag hålla tillbaka tårarna för känslan gick från scenen, rakt in i hjärtat och rörde om där inne. Stort! Det är ju inte heller varje dag man får knasdansa fastän hjärtat brister eller får skrika De jävlarna ska skjutas i kör med en hel folkmassa.

Köttet är svagt - Det kan vara den bästa låten på hela nya skivan.

"In genom porten och upp över trappan. Tvärs över gården. Är aldrig över dig..."

//Martina

PS. Det måste firas att Sanna Nielsen inte vann melodifestivalen. Jag har ingenting emot henne som person (hon är ju en mycket duktig sångerska) men herregud vilken hemsk låt och styling! Jag röstade på Swingfly men glädjer mig åt att Denise lyckades rösta fram vinnaren trots att jag hellre hade sett min största pino-crush Danny högst på prispallen.


Sen kan du älska mig igen.

En underlig sak är att jag längtar efter våren men ändå är min favoritlåt just nu en jullåt. Fast det är inte sliskiga Last Christmas eller fantastiska Fairytale of New York. Det är nämligen svårmodiga Kärlek i paket, som jag hörde under Musikhjälpen men av någon anledning kom att tänka på för några dagar sedan.

//Martina


Den som väntar på något gott...





Som jag väntat och längtat. Sen jag var femton år har jag nämligen varit totalt förälskad i Panic at the Disco. Här har vi ett av de band som ligger absolut närmast mitt hjärta. Deras första skiva har jag lyssnat på så många gånger att jag kan varenda textrad och känner igen alla små variationer i melodin. För att vara en debutskiva av några småpojkar är den förvånansvärt välgjord. Man kan lyssna på den om och om igen utan att tröttna. Tyvärr var deras andra album en stor besvikelse. Så efter att ha lyssnat på den första skivan säkert flera hundra gånger är jag mer än överlycklig över att de verkar ha hittat tillbaka.

Lyssna på The Ballad of Mona Lisa! Det är en order, om ni inte förstod det. Om resten av spåren på nya skivan är lika bra kommer jag i alla fall köpa skivan och sätta den på repeat.

Nu ska vi fortsätta skriva om pluralitetsvalsätt. Later!

//Denise


Nån kommer ta dina ungdomsår ifrån dig.


Himla fin låt det är alltså. Sådär bra så att jag kan lyssna på den om och om igen flera dagar i sträck. Sådär bra så att jag kan lyssna på den när jag är glad, ledsen, hopplös, hoppfull och allt däremellan. Precis som hela hans senaste skiva kräver den några lyssningar. Men sen när man väl är fast går det inte att värja sig för den raka, omedelbara popmelodin och den charmiga texten. Som jag sa till Martina: Det är omöjligt att inte älska en låt där man lyckas få med ord som loppisfynd och tryffelhund i texten! Och bortom det faktum att det är en väldigt catchy poplåt känns den faktiskt ända ner i hjärtat på mig.

        

I can't do everything but I'd do anything for you.

Jag borde läsa en artikel till fysiologiseminariet på måndag. Det har jag dock ingen lust med alls. Den innehåller nämligen meningar som den här: As emphasised above, the principal determinant of sound intensity is the sub-glottal pressure. Hur skoj låter det på en skala?

Tyvärr kan jag inte säga att jag har så mycket bättre saker för mig, denna fredag. Tvätten sköter sig själv för tillfället och städningen är mer eller mindre klar för den här gången.

Som en annan pensionär sitter jag och väntar på På spåret. Tyvärr är det två och en halv timme till dess att det börjar. Som tur är har jag musik som håller mig sällskap.

 

I morgon kommer Denise hem. Det ser vi fram emot!

// Martina


Don't shoot me Santa!

Nu är det snart jul. Tänkte vara lite sådär busig och önska god jul redan nu. Hela tjugo minuter i förväg.

God jul! Må er dopparedag vara fylld av fina paket och mysig julstämning. Jag vet att min kommer att vara det.

Puss och kram!
//Denise

Bjuder på en av de bästa jullåtarna också. Lyssna och njut.

The Killers - Don't Shoot Me Santa

Glad tjej.

Här kommer alltså mitt första inlägg. Och idag får det bli en kort historia. Var i skolan redan vid tio i åtta. Livet är hårt. Nu är jag sådär lagomt slut efter föreläsning och seminarium. Jag lyckades också springa och hämta min tenta i Politisk teori. Det var en glad överraskning. Och nu: Inga mer tentor förrän efter jul!

Bara en världens tjockaste bok som ska läsas (tänk den längsta Harry Potter-boken), föreläsningar och ännu en övning. Säg hej då till livet! Eller vilket liv förresten? Känns som att jag pluggar, pluggar och pluggar. Jag hinner knappt titta på tv. Det är illa...

Men nu ska jag prokrastinera en stund. Ska vara moraliskt stöd till min kära vän Marina som ska tatuera sig. Vi får se om jag blir avskräckt eller mer sugen.  

Over n'out!
//Denise


Ps. På radion spelades denna låt. Det tyckte jag var fint. Och så tänkte jag på en viss person som kan spela den så vackert att man blir alldeles varm inombords.




RSS 2.0