Man blir ju ganska trött på sig själv när man vänder upp och ned på halva lägenheten för att man måste hitta ett viktigt papper. Man letar överallt. I pappersinsamlingen, i soptunnan (blä!), under sängen... Och sedan, när man sliter sitt hår, vill skrika, är på vippen att erkänna sig besegrad av hur jävligt allting är och funderar på hur problemet "viktigt papper är borta" ska förklaras för arbetsgivaren som ville ha pappret snarast möjligt så bestämmer man sig för att leta igenom pappershögen, där man först trodde att det låg, en sista gång så märker man att... där är det ju... Då man kan känna det som att man gjorde en "mamma" fast med sig själv i båda rollerna. Min mamma lyckades nämligen hitta precis allt, som jag hade ägnat timmar åt att leta efter, på två röda. Dagens I-landsproblem men sjukt irriterande!

//Martina

Jag är för tillfället gräsänka. Typ. Denise är i alla fall på andra sidan Atlanten och jag är inte gjord för att bo själv. När jag inte har någon att upprätthålla fasaden av att jag egentligen inte alls är en väldigt lat person så släpper jag allt ganska omgående. Detta framförallt när jag jobbar hela dagen och kommer hem, slänger allt på golvet, drar på myskläder och lägger mig på sängen (lägenheten såg ungefär ut som 2009 års stora misär i Dietlikon). Det gäller inte heller bara städning utan nästan ännu mer när det kommer till att föda mig själv. Idag åt jag fiskbullar (som var lite kalla i mitten eftersom jag inte hade tålamod nog att vänta på dem) i dillsås med spagetti (som hade legat lite väl länge i en burk i kylskåpet) till lunch. Det var inte speciellt gott men det gick i alla fall snabbt att tillaga. Hellre snabbt än bra, som man brukar säga. Fast... det var nog bara jag. Det hjälper ju inte heller att jag har större lust att lägga mina sista pengar på Gröna Lund och kläder än på mat. Det får bli gröt och nudlar resten av veckan (alltså tiden innan jag åker till Stockholm och kan leva på mina föräldrar likt en fästing).

Nåväl, idag ordnade jag i alla fall till lägenheten och städade för glatta livet ett tag. Det kändes som att jag kunde andas igen efter det. Pjuh!

Idag är Tankesmejdan i P3 tillbaka. Bästa radioprogrammet!

//Martina

Efter jobbet idag slängde jag in mig själv i duschen, kastade mig lika snabbt ur, tog på mig ansiktet och fönade ungefär halva håret för att sedan springa iväg till bussen och få vänta på den i 8 minuter. Lite väl tidspessimistiskt där. Jag skulle nämligen hem till Linda och mysa lite med henne och Hanna. Vi åt god mat, drack lite vin och spelade spel. Bland dessa fanns Backgammon: mitt gamla favoritspel. Som jag spelade det med min lilla bästa killkompis förr om åren. Jag och Linda drabbade först samman i en glödande duell och man märkte att båda verkligen ville vinna. Det finns nämligen inget spel där förlusten smakar lika surt som backgammon. Linda sa att man blir ödmjuk av att förlora. Jag kände att den där jävla ödkjukheten kunde jag vara utan. Vi lyckades i alla fall vinna varsin gång alla tre och det var nog bäst så för den allmäna fridens skull.

Idag delade jag med mig av den visdom som man har lyckats samla på sig under 20, nästan 21, år till Denise (som förvisso är äldre än jag men det struntar vi i):

"Livet är som Angry birds. Om man inte klarar det är det bara försöka igen."

Ja, jag har börjat spela Angry birds igen i brist på annat... mitt liv är så spännande.

//Martina

Som den bortskämda snorunge jag är tycker jag synd om mig själv för att jag kommer ha jobbat sex dagar efter varandra i morgon men jag har stora planer på hur jag ska fira när det är över. Det blir nämligen på ett lika moget sätt som mitt tycka-synd-om-mig-själv-beteende: med en löjligt stor påse godis.

Den här kvällen har jag stått och skrikit "jag fördömer dig, du synderska" till Denise medan hon knäböjde mot moskéen och bad om förlåtelse. Vanlig fredagkväll.

//Martina