Ibland känns det som att jag är för svag. För bräcklig. För känslig. Att världen är alldeles för hård för någon som mig. Att allt gör alldeles för ont. Knuffa mig och jag faller. Stampa på mig och jag krossas till tusen små bitar mot den hårda och obarmhärtiga asfalten. För jag har inget okrossbart skalbaggeskal.

Men min svaghet är också min styrka. Jag lever och jag känner. Reser mig upp. Igen och igen.  

Jag hatar att jag nästan måste ursäkta mig för det jag skriver. Det jag måste säga är i alla fall att jag är mycket medveten om att jag inte skriver särskilt bra eller vackert. Att jag absolut inte är någon ny Birro eller Krunegård. Jag kan egentligen inte skriva. Men det är inte det som det handlar. Det här är min (och självklart också Martinas) blogg och ibland känner jag ett själviskt behov av att bara skriva av mig lite. Jag skulle förresten aldrig försöka vara någon annan. Det är alldeles för mycket jobb med att bara försöka vara mig själv.

// Denise