Fniss.
Föreläsaren skulle antagligen säga bakjour (som enligt google är ett ord som skulle passa in) men lyckades, enligt hela klassen, säga:
Jag var bakfull hela helgen.
Dock är hon ingen lustigkurre så det var ingen som påpekade det.
//Martina
Kommunikation på 2010-talet.
//Martina
When we were young.
Fick för en liten stund sedan ett roligt sms från min andra hjärnhalva och bff. Hon har författat ett litet brev till vår svensklärare som vi hade under gymnasietiden.
Såhär löd det:"Käre (vi kan kalla honom Herbert för att inte röja hans identitet), tack för all grammatik som du lärde oss. Den har hjälpt mig i mina högskolestudier. En sak som jag alltid undrade men inte vågade fråga är: var har du köpt din vackra, orangefärgade skjorta? Hälsa mor din! Puss och kram"
Som vi alla vet är lärare något av ett släkte för sig själva. Och denna lärare var definitivt inget undantag! Han bjöd på många skratt. Mer skratt åt än med om ni förstår vad jag menar. Han väckte också många frågor. Framförallt upphörde hans garderob aldrig att förvåna. Vi brukade skoja om att han BLINDA mor (som vi bestämt att han bodde hemma hos) valde kläder på måfå. Och att allt han ägde var gamla skjortor från 80-talet. Så illa var det faktiskt. Han var underbar!
Säg inget! Men det var vi som "vandaliserade" bildsalen.
Lite extra info är att medan jag skrev detta inlägg lyssnade jag på Simple Plan. Nostalgi! Dock mer högstadiet än gymnasiet men det funkar också. Ps. Jag kan fortfarande nästan texterna till alla deras låtar på det två första skivorna. Det är nästan läskigt.
//Denise
D. Flirt-machine.
En annan gång hon förvånade mig var i lördags när vi hade bestämt oss för att försöka komma in på Park Lane trots att åldersgränsen är 25. Jag, som totalt saknar balls i sådana situationer såg strategiskt till att hamna längst bak men Denise gick först med självsäkra steg. Vakten tittade lite på oss, fingrade på avdelningssnöret (finns det något tjusigt ord för det?) och frågade hur gamla vi var. När Denise svarade att vi var 21 såg han märkbart besvärad ut och sa att åldersgränsen var 25. Eftersom Denise hade ryggen mot mig vet jag ju inte exakt vad som hände men jag är nästan säker på att det var så här: Denise lade huvudet på sned, log lite näpet, blinkade med sina långa ögonfransar och sa: "Ikväll?". Döm om min förvåning när vakten log och släppte in oss. Enligt en vän till en vän som vi träffade där inne var det en verklig bedrift på en lönehelg.
Nu har min kära väninna ställt in siktet på en trevlig ung man som jobbar på ett visst café. Vi har sällan samma smak när det gäller killar (som tur är!) men denne förstår jag verkligen att hon har fastnat för. Under middagen lade vi upp en plan för hur hon ska kunna vinna hans gunst. Någonting som jag betvivlar kommer bli ett problem eftersom hon är så söt att man nästan får hål i tänderna och har en naturlig fallenhet för att agera flirtigt utan att ens försöka. Men för att verkligen höja alla chanser tryckte jag mitt ex av Alla får ligga i hennes små händer. Game on!
//Martina
Min dotter ska heta Blåsippa-Kärnkraftverk.
Detta är alltså några exempel på udda namn som föräldrar velat döpa sina barn till. Namn till sina barn, sitt eget kött och blod. Det är helt sjukt!
Jag och Martina har skrattat hejdlöst. Nu har jag ont i magen. Man kan verkligen inte annat än förundras över folks förmåga att hitta på störda namn. Det finns ingen gräns för kreativiteten. Min personliga favorit är: Pipeline-Vintervila. Jag känner att frågan "Var det någon som var hög?" är befogad.
Däremot tror jag inte att så var fallet. Därför kan jag inte förstå! Varför vill man döpa sina barn till något av tidigare nämnda namnförslag? Det är långt bortom mitt förstånd. Visst är namnen kul att skratta åt. Men det kanske är där problemet ligger. Vem vill bli skrattad åt för resten av livet på grund av något så simpelt, och samtidigt ack så viktigt, som sitt namn? Inte jag. Och inte heller mina framtida barn skulle jag tro.
// Denise
Lika roligt varje gång!
Vi är som Kissie (fast med mindre bröst).
//Martina