Jag har precis sett klart en dokumentär på SVT play som heter Domedagssekten. Det är så fruktansvärt skrämmande att se hur en persons storhetsvansinne kan förstöra så många liv. Samtidigt är det ytterst fascinerande. Se den här.

//Martina

Ikväll har den lilla melodifestivalnörden inom mig (och kanske också inom Martina och Therese) fått fritt spelrum. Efter att vi ätit en underbar trerättersmiddag som Martina lagat åt oss slog vi oss ner för att bevittna en av årets höjdpunkter. På något plan är jag faktiskt seriös. Helt ärligt. Jag är född och uppväxt på melodifestivalen. Det är en stark hatkärlek jag känner till denna musiktävling.

För en gångs skull var jag faktiskt nöjd med resultatet. Säg det inte till någon! Men jag röstade faktiskt... PÅ ERIC SAADE! Fråga mig inte riktigt varför. För jag vet inte. På samma sätt som jag på något sätt verkligen tycker om melodifestivalen tycker jag kanske om honom. HAR JAG GÅTT OCH BLIVIT LITE KÄR I ERIC SAADE?!? 

Popular är ingen Manboy, men ett bra substitut. Jag som är något av en "textfacist" känner dock att låten egentligen är under all kritik. Men jag ÄLSKAR det! Allt behöver ju inte vara bra. Tänk vad tråkig världen skulle bli då.

"Kära Eric SaAAAAde,
Hur tänker du när du sjunger att du ska bli populär och då få tjejen du vill ha? Det känns som att detta kanske skulle kunna sända ut fel budskap till din unga osäkra fans. Och vad menar du med "my body wants you girl"? Är det bara din kropp som vill ha denna tjej? Inte okej. Pubertala grottmänniska!"

                         
                          I egen hög person. Bildkälla

// Denise

Trots att vi missade förra veckans avsnitt av Mauros och Pluras kök gick inte världen under för det. Vi kunde nämligen åtnjuta det på det världsomspännande kommunikationshjälpmedlet Internet. Den här gången var den ena gästen Gustaf Skarsgård. Vi tycker ungefär att han är det sexigaste som går i ett par skor. Lyckan visste inga gränser!

Gäster:
Tova Magnusson och Gustaf Skarsgård.

Mat:
Förrätt: Tapas
Varmrätt: Skaldjurspaella
Efterrätt: Spansk ost med egen marmelad
Förutom att de envisades med att kalla paellan för paelljan så verkade maten god. Nu är vi tyvärr inte så förtjusta i ost men om man har den böjelsen var säkert middagen en fullpoängare.

Stämning:
På det hela taget var den mycket bättre än i förra avsnittet. Alla verkade avslappnade och glada. Vinet flödade även denna gång och det kan ha varit en bidragande orsak. Vi såg allt hur du pimplade, Gustaf!

Roligast:
När Gustaf dödade humrarna och gjorde korstecknet och när Mauro gjorde en mycket talande imitation av dialogen i svensk film. "Det här är Johan. Han är sjuk. Han behöver vård!" som sas ytterst överartikulerat och med kommentaren "Vem pratar så?". Vi skrattade även gott när Gustaf gjorde jämförelser med dokusåpan Mammas pojkar som det verkade som att han hade tittat på ganska frekvent.

Kvällens huvudbonader:
Inte nog med att Plura gjorde entré med bar överkropp och sombrero (på huvudet, tänk inget annat!), Mauro hade dessutom flera olika mössor som fick hans huvud att framstå som äggformat. Gustaf hade, som vanligt, en mössa som för att understryka hur svår han är och att dölja det höga hårfästet.

Jag tog en paus. Valsystem i all ära. Men det finns roligare saker att göra än att läsa om single transferable vote, D'Hondts metod och om hur oproportionellt det brittiska majoritära valsystemet är. Så, vad gjorde jag då istället för att förkovra mig med vår spännande kurslitteratur?

Jag tittade på tv såklart. SVT Play kom till min räddning och skänkte mig ett nytt avsnitt av Dom kallar oss artister. Ett  högklassigt tv-program som ni bara måste se. Do it, do it! Det här är verkligen ett program som får mig att känna att jag får valuta för mina slantar som finansierar kalaset.

I måndags visades första avsnittet. (Klicka här. Jag vet att ni vill se!) Första artist ut var Salem Al Fakir. Han gjorde mig inte besviken. Som vanligt verkade han vara världens gulligaste och sötaste människa. Man smälter!

Nästa avsnitt får absolut inte missas. Då är det ju dags för Oskar Linnros. Lycka!
Här får ni ett roligt litet smakprov:

           

//Denise

Idag slog vi ned våra fina ändalykter i Denises säng och tittade på reprisen av Mauros och Pluras kök. För er som inte hade tillfälle att titta kommer här en liten recension (om vi har lust kanske vi gör det här varje vecka).

Gäster:
Lena Philipsson och Håkan Hellström.

Mat:
Förrätt: Mauros asiatiska tartar
Varmrätt: Grillad Sea Bream med tillbehör
Efterrätt: Håkans Tårta
Maten verkade god men frågan är hur aptitlig den hade tytt sig med vetskapen om att såväl Pluras mage, svett och plåster hade varit med som ingredienser. Per Morberg, släng dig i väggen!

Stämning:
Till en början var den mycket trevande men i takt med att vinet porlade nerför deras strupar blev alla desto gladare, framför allt en viss herr Hellström fyllnade till rejält och våldförde sig på diverse låtar. Lena verkade närmast skrämd av den grabbiga jargongen.

Roligast:
När Mauro kallade sin hund för "my hoe" och när Håkan trummade entusiastiskt på bordet likt ett barn med hela alfabetet.

Pluras bara överkropp:
Vi har sparat det bästa till sist. Redan vid programmets början tyckte Plura att det var alldeles för varmt för att bära kläder på överkroppen (dock behöll han dem på underkroppen, TACK GUD!). Detta gjorde att hans väldiga mage var svår att undgå. Den var, kort sagt, överallt: på skärbrädorna, på bordet, i maten, ja, han använde den till och med som ett redskap när han skulle sätta på folie över de asiatiska tartarerna. Vi kom fram till att ingen av oss någonsin hade känt på en stor gubbmage och funderade över hur den måste kännas. Är den mjuk och gosig? Är den hård och manlig? Eller måhända lite svampig? Frågorna är många, svaren är få.