Om att bara träffa folk som vet vad en tonlös alveolar frikativa är.
Idag var första delen av logopedstudentdagarna. Det blev ett himla mysigt litet samkväm och det var kul att prata med studenter från andra orter. Det kändes ungefär som att plöstligt märka att folk pratar svenska även i andra delar av Sverige. Konstigt det där. Under kvällen hann jag lära mig att det behövs fyra kg potatis för att framställa ett kg chips, det ni!
//Martina
Ps. det är /s/ för den som undrade.
//Martina
Ps. det är /s/ för den som undrade.
Håll hårt i din goda vän för där ute finns det gott om ormar.
Igår var vi två flickor i lägenheten som kokade av ilska. Två riktiga bitterfittor i varsitt rum. Anledningen var att... internätet låg nere. Fasen vad hemskt det var och inte slutade vara förrän över 14 timmar senare. Man kommer ju hela tiden på saker som man vill göra men som inte går. Lyssna på vilken musik man vill, kolla bankkontot, facebook, googla saker, titta på serier, skypa... Herre min get! Tydligen var det någon driftstörning i vårt område som orsakade paniken. Lättnaden var stor när det plötsligt fungerade igen. Pjuh!
Egentligen borde jag plugga den här helgen men jag tänker att jag lägger i en jävligt hög växel i morgon och kör sedan hårt ändå in i mål på onsdag. Det tyngsta arbetet är förhoppningsvis redan gjort.
Tentan, den här staden är inte stor nog för oss båda. Det är ingenting personligt men... jag kommer förgöra dig.
//Martina
Egentligen borde jag plugga den här helgen men jag tänker att jag lägger i en jävligt hög växel i morgon och kör sedan hårt ändå in i mål på onsdag. Det tyngsta arbetet är förhoppningsvis redan gjort.
Tentan, den här staden är inte stor nog för oss båda. Det är ingenting personligt men... jag kommer förgöra dig.
//Martina
Det är för tidigt för att vara för sent...
Jag pluggar just nu till en tenta som bland annat innehåller uppmärksamhet, inlärning och associationsnätverk i hjärnan men jag känner att min uppmärksamhet går till facebook, att jag hellre lär mig om vad Egoina har gjort idag och att mina associationer för tillfället går till Zombies.
//Martina
Inte någon vardagsdag!
Igår var det 21 år sedan jag såg världens ljus med en tjock kalufs av svart hår på huvudet. På dessa 21 år har håret blivit ljusare, benen blivit längre och ögonen blivit grönare. Bland annat...
Det hela började med att jag fick öppna ett paket vid tolvslaget från fina Frida och sedan rullade det på i ilfart hela dagen. På morgonen väntade ett paket på mig och meddelandet på kortet löd att jag inte fick öppna det förrän efter skolan. Denise kunde inte nog understryka att jag under inga omständigheter fick öppna paketet på en gång. Hon känner ju mig och hur otålig jag är. Jag fick ta med mig paket och kort till skolan och ha föreläsning med en kvinna som lät som Filippa Bark (dock ej efterbliven - hon var duktig). Sedan slet jag upp kuvertet till kortet och där i låg det en liten kalender med luckor. Jag fick öppna lucka ett som sa att jag skulle öppna paketet och åka dit det ledde mig till klockan 16. I paketet fanns ett presentkort på klippning. Jag blev jätteglad och berättade förtjust för mina klasskompisar.
Vid klockan 16 slog jag mig ned i frisörstolen och berättade att jag var sugen på att klippa lugg. Frisören var en gullig tjej som dessutom hade jobbat i och kom ifrån mina hemtrakter. Trevligt! Klippningen blev bra också men det kommer nog dröja lite tills jag slutar känna det som att jag går runt med en peruk.
Nästa lucka beordrade mig att gå till Buttericks där fick jag en liten påse med en söt tiara i och de två sista luckorna ledde mig till en förvaringsbox på centralen. I den låg en av mina finklänningar med det hövliga meddelandet: KLÄ PÅ DIG, KVINNA!
Väl ombytt kom Denise och mötte mig, bättrade på mitt smink och berättade att hon skulle föra mig någonstans men att det var hemligt så jag var tvungen att bära ögonbindel och lyssna på hög musik så att jag varken skulle kunna höra eller se vart vi var på väg. Hon band ögonbindeln väldigt hårt och jag sa att det var bra "för jag är en sån som tjuvtittar om jag kan". "Jag vet" svarade hon med en suck.
Jag kan säga att det var en annorlunda upplevelse att ta sig genom Göteborg som både blind och döv. Herregud vad lång tid allting tar när man inte har några referenspunkter! Hur som haver var vi till sist framme och ögonbindeln avlägsnades. Jag såg fortfarande allt som i en dimma men i den dimman kunde jag urskilja både gamla vänner och nyare logopedvänner. Vad jag blev glad men jag kände mig samtidigt grundlurad. Säga vad man vill om mina vänner men de är duktiga skådespelerskor!
Sedan hade vi det allmänt mysigt och mitt i allt ihop fick jag ett telefonsamtal från min underbara au pair-familj och började nästan gråta av lycka.
Superduperfin födelsedag! Jag är stum av beundran inför Denises påhittighet och läskigt bra förmåga att ljuga.
//Martina
Det hela började med att jag fick öppna ett paket vid tolvslaget från fina Frida och sedan rullade det på i ilfart hela dagen. På morgonen väntade ett paket på mig och meddelandet på kortet löd att jag inte fick öppna det förrän efter skolan. Denise kunde inte nog understryka att jag under inga omständigheter fick öppna paketet på en gång. Hon känner ju mig och hur otålig jag är. Jag fick ta med mig paket och kort till skolan och ha föreläsning med en kvinna som lät som Filippa Bark (dock ej efterbliven - hon var duktig). Sedan slet jag upp kuvertet till kortet och där i låg det en liten kalender med luckor. Jag fick öppna lucka ett som sa att jag skulle öppna paketet och åka dit det ledde mig till klockan 16. I paketet fanns ett presentkort på klippning. Jag blev jätteglad och berättade förtjust för mina klasskompisar.
Vid klockan 16 slog jag mig ned i frisörstolen och berättade att jag var sugen på att klippa lugg. Frisören var en gullig tjej som dessutom hade jobbat i och kom ifrån mina hemtrakter. Trevligt! Klippningen blev bra också men det kommer nog dröja lite tills jag slutar känna det som att jag går runt med en peruk.
Nästa lucka beordrade mig att gå till Buttericks där fick jag en liten påse med en söt tiara i och de två sista luckorna ledde mig till en förvaringsbox på centralen. I den låg en av mina finklänningar med det hövliga meddelandet: KLÄ PÅ DIG, KVINNA!
Väl ombytt kom Denise och mötte mig, bättrade på mitt smink och berättade att hon skulle föra mig någonstans men att det var hemligt så jag var tvungen att bära ögonbindel och lyssna på hög musik så att jag varken skulle kunna höra eller se vart vi var på väg. Hon band ögonbindeln väldigt hårt och jag sa att det var bra "för jag är en sån som tjuvtittar om jag kan". "Jag vet" svarade hon med en suck.
Jag kan säga att det var en annorlunda upplevelse att ta sig genom Göteborg som både blind och döv. Herregud vad lång tid allting tar när man inte har några referenspunkter! Hur som haver var vi till sist framme och ögonbindeln avlägsnades. Jag såg fortfarande allt som i en dimma men i den dimman kunde jag urskilja både gamla vänner och nyare logopedvänner. Vad jag blev glad men jag kände mig samtidigt grundlurad. Säga vad man vill om mina vänner men de är duktiga skådespelerskor!
Sedan hade vi det allmänt mysigt och mitt i allt ihop fick jag ett telefonsamtal från min underbara au pair-familj och började nästan gråta av lycka.
Superduperfin födelsedag! Jag är stum av beundran inför Denises påhittighet och läskigt bra förmåga att ljuga.
Let the rain fall down, let it fall to the ground.
Hej vänner!
Denna dag var en alldeles särdeles bra dag trots regn och fyra timmars seeeeeg föreläsning från klockan 08.15. Jag fikade nämligen med Therese och sedan kom Denise hem från utlandet. Det var ett kärt återseende vill jag lova. Vi hade massor av spännande att berätta för varandra (exempelvis vad som kan hända när man lyssnar alldeles för mycket på Motherlover med The lonely island).
På kvällen släpade jag mig ut i ruskvädret för att göra ännu ett försök att dra igång med träningen. Skivstångspass var bokat med en vikarie. Denna människa visade sig vara en kvinna runt 60 år som ramlade in med orden: "De lyckades inte hitta någon annan vikarie så jag kommer precis från ett annat pass. Det betyder att jag kanske fuskar lite men det får inte ni göra". Sedan spände hon ögonen i oss fast på ett ganska snällt sätt. Sedan följde ett nästintill bisarrt jobbigt pass. Om det berodde på att min kropp är inställd på äta-choklad-ligga-i-sängen eller på henne låter jag vara osagt. Dock tog denna gladiatorkvinna ungefär dubbla vikten som jag tog vid varje moment och det var alltså inte jag som tränade för andra gången den dagen. Låt oss säga att jag kände mig väldigt... svag. Fast jag brydde mig inte så mycket om det för det var inte bara jag som hade svårt att hänga med. Jag såg allt att de uppumpade männen i hörnet hade problem att hålla jämna steg med henne samtidigt som de hade den vikt på stången som de normalt sett tar på passet.
I morgon blir det till att plugga Kognitions- och kommunikationspsykologi. Himla intressant kurs faktiskt.
God natt!
//Martina
Denna dag var en alldeles särdeles bra dag trots regn och fyra timmars seeeeeg föreläsning från klockan 08.15. Jag fikade nämligen med Therese och sedan kom Denise hem från utlandet. Det var ett kärt återseende vill jag lova. Vi hade massor av spännande att berätta för varandra (exempelvis vad som kan hända när man lyssnar alldeles för mycket på Motherlover med The lonely island).
På kvällen släpade jag mig ut i ruskvädret för att göra ännu ett försök att dra igång med träningen. Skivstångspass var bokat med en vikarie. Denna människa visade sig vara en kvinna runt 60 år som ramlade in med orden: "De lyckades inte hitta någon annan vikarie så jag kommer precis från ett annat pass. Det betyder att jag kanske fuskar lite men det får inte ni göra". Sedan spände hon ögonen i oss fast på ett ganska snällt sätt. Sedan följde ett nästintill bisarrt jobbigt pass. Om det berodde på att min kropp är inställd på äta-choklad-ligga-i-sängen eller på henne låter jag vara osagt. Dock tog denna gladiatorkvinna ungefär dubbla vikten som jag tog vid varje moment och det var alltså inte jag som tränade för andra gången den dagen. Låt oss säga att jag kände mig väldigt... svag. Fast jag brydde mig inte så mycket om det för det var inte bara jag som hade svårt att hänga med. Jag såg allt att de uppumpade männen i hörnet hade problem att hålla jämna steg med henne samtidigt som de hade den vikt på stången som de normalt sett tar på passet.
I morgon blir det till att plugga Kognitions- och kommunikationspsykologi. Himla intressant kurs faktiskt.
God natt!
//Martina
