Sen kan du älska mig igen.
En underlig sak är att jag längtar efter våren men ändå är min favoritlåt just nu en jullåt. Fast det är inte sliskiga Last Christmas eller fantastiska Fairytale of New York. Det är nämligen svårmodiga Kärlek i paket, som jag hörde under Musikhjälpen men av någon anledning kom att tänka på för några dagar sedan.
//Martina
Mareld
Dagen idag var fin. Vi hade en labb på DART (kommunikations- och dataresurscenter, vart bokstäverna kommer ifrån är höljt i dunkel) som visade sig vara sjukt mysigt. Vi älskar DART nu. Skolarbetet bestod i att titta på filmer med barn som lekte och att klottra ned lite om det. Inte alltför anstängande. Logopedprogrammet är bäst.
Sedan fick jag gå hem eftersom jag upptäckte att plånboken låg kvar i träningsväskan. Det var dock ganska trevligt och jag funderade över frågor som: Är det säkert att man dör om man hoppar från Götaälvsbron ned på asfalten? Om man dör, hur lång tid tar det? Hinner man tänka i fallet? och Hur ont gör det när kroppen träffar marken?
På kvällen fick jag brottas med svårigheten i att förklara skillnaden mellan hyres- och bostadsrätt, orden ersättning och sådant samt vilka som ska betala tv-avgift för en kvinna som inte riktigt behärskar svenska. Minst sagt utmanande och även roligt, för den delen.
Nu sitter jag tänker på att det vore kul att ge pojkvännen en GIANTmicrobe när han fyller år (trots att det är några månader kvar). Det är ju inte alla som kan säga att de gav sin pojkvän klamydia i födelsedagspresent. I och med detta lärde jag mig också att Mareld är "ett fenomen som orsakar ett turkost sken i havsvatten" (enl. wikipedia) och inte alls en stad som jag gissade på när jag såg att Winnerbäck hade en låt som hette så.
Denise har fruktansvärt mycket att göra. Det är synd om henne, så ni kan väl skriva något peppande på hennes facebook eller något?
Det var allt från Brämaregården för tillfället!
//Martina
Sedan fick jag gå hem eftersom jag upptäckte att plånboken låg kvar i träningsväskan. Det var dock ganska trevligt och jag funderade över frågor som: Är det säkert att man dör om man hoppar från Götaälvsbron ned på asfalten? Om man dör, hur lång tid tar det? Hinner man tänka i fallet? och Hur ont gör det när kroppen träffar marken?
På kvällen fick jag brottas med svårigheten i att förklara skillnaden mellan hyres- och bostadsrätt, orden ersättning och sådant samt vilka som ska betala tv-avgift för en kvinna som inte riktigt behärskar svenska. Minst sagt utmanande och även roligt, för den delen.
Nu sitter jag tänker på att det vore kul att ge pojkvännen en GIANTmicrobe när han fyller år (trots att det är några månader kvar). Det är ju inte alla som kan säga att de gav sin pojkvän klamydia i födelsedagspresent. I och med detta lärde jag mig också att Mareld är "ett fenomen som orsakar ett turkost sken i havsvatten" (enl. wikipedia) och inte alls en stad som jag gissade på när jag såg att Winnerbäck hade en låt som hette så.
Denise har fruktansvärt mycket att göra. Det är synd om henne, så ni kan väl skriva något peppande på hennes facebook eller något?
Det var allt från Brämaregården för tillfället!
//Martina
Man är inte sämre än att man kan ändra sig...
När jag var i Halmstad skulle jag och Frida stilla hungern med mackor. Hon sa att hon endast hade leverpastej som pålägg och jag rynkade på näsan. Sedan när gillar du leverpastej? frågade jag och hon förklarade att det var ganska nyligen som hon hade upptäckt att det inte var så förfärligt ändå. Jag bestämde mig någon gång när jag var liten för att leverpastej inte var min grej och sedan har jag hållit fast vid det på samma sätt som jag hatade äppelpaj, tomater och pyttipanna innerligt i yngre tonåren. Alla de senare har jag lärt mig att tycka om senare i livet men leverpastej har jag verkligen inte varit sugen på att testa igen. Sist jag gjorde det skulle jag tro att jag var femton och allmänt trött på livet. Jag vet inte riktigt varför jag har tagit för givet att mina smaklökar inte skulle ha kunnat förändra sig när fem år har gått, håret är kortare än någonsin, jag tycker om att äta rå fisk och är en helt annan person än jag var då (tack och lov!). Jag valde alltså att smaka. Nej, det var inte det godaste jag har smakat men verkligen inte det värsta heller och vid vissa smaker behöver man ju vänja sig. Därför köpte jag leverpastej idag när jag var på Ica och tryckte i mig tre leverpastejsmackor med gurka till lunch. Jag gissar att min kropp, som har sjukligt svårt att ta upp järn, blev lycklig. Vad jag ville säga med det här är att jag borde bli bättre på att ändra gamla, ingrodda uppfattningar om saker. För att kunna ändra sig är en himla bra egenskap.
Idag borde jag läsa om språkutveckling men i stället har jag gjort fem sidor i min bok om tysk grammatik. Det är nämligen lite som att lösa korsord eller lägga pussel. Tankenötter med konkreta bevis på att man kommer framåt till skillnad från kurslitteraturen som man läser, läser och läser medan tankarna svävar iväg och ingenting av vikt fastnar.
Puss på er!
//Martina.
Idag borde jag läsa om språkutveckling men i stället har jag gjort fem sidor i min bok om tysk grammatik. Det är nämligen lite som att lösa korsord eller lägga pussel. Tankenötter med konkreta bevis på att man kommer framåt till skillnad från kurslitteraturen som man läser, läser och läser medan tankarna svävar iväg och ingenting av vikt fastnar.
Puss på er!
//Martina.
Time, make it go faster...
Jag: Fast nu är det inte så länge kvar. Bara nio dagar.
Han: Om jag sa åt dig att stå på ett ben till dess skulle du inte säga att det inte är så länge.
Om nio dagar, må de gå fort, åker jag till Zürich igen. Jag drömmer om att gå längs Limmat i plusgrader och med nya vårjackan. Det känns som att jag inte gör annat än att vänta och längta men då är det tur att jag har galet fina människor att vänta med.
Han: Om jag sa åt dig att stå på ett ben till dess skulle du inte säga att det inte är så länge.
Om nio dagar, må de gå fort, åker jag till Zürich igen. Jag drömmer om att gå längs Limmat i plusgrader och med nya vårjackan. Det känns som att jag inte gör annat än att vänta och längta men då är det tur att jag har galet fina människor att vänta med.
//Martina
Att vara hemma fast ändå borta.
Att vara hemma är en blandning av nostalgi och avsky. Det känns tryggt och ofarligt. Här är det som att tiden står still. Samma gamla gator, samma gamla människor, samma gamla SL-bussar, samma gamla ICA. Så olidligt tråkigt. Det är skönt att inte vara en av dem som blev kvar. Vill inte gå i samma spår om och om igen.
Jag vet inte vart jag ska. Men jag är i alla fall på väg.
//Denise
Hela världens hunger samlad i mig.
Stockholm. Jag älskar dig! Har haft en underbar helg. Har haft alldeles för kul och pluggat alldeles för lite. Som det ska vara antar jag.
I fredags hälsade jag på min farmor, världens coolaste 74-åring som driver ett ständigt pågående krig mot sin korrupta bostadsrättsförening, som alltid tvingar i mig kopiösa mängder mat och efterätter och som alltid ger mig goda råd och delar med sig av sin visdom. Hon är definitivt en av min allra största idoler.
Lördagen spenderades med Caroline och Amanda. Efter att ha varit i stan och shoppat diverse nödvändigheter åkte vill till Carros finfina lägenhet ute i metropolen Bredäng. Efter att ha gjort oss i ordning bar det av till Södertälje för konsert. Daniel Adams-Ray! Efter ett smärre missöde med glömda biljetter (mitt fel, såklart...) och en lång tågresa anlände vi lite sent. Men vi tågade in mitt i "Dum av dig" och det kändes rätt glassigt. Konserten var helt otroligt bra. Bättre än förra gången, tro det eller ej. Musiken får verkligen liv när det är live. Vi skrek och hoppade runt tillsammans med alla fjortisar (eller vårt nya begrepp tolvisar passar nästan bättre). Klientelen var läskigt ung. Fördelen var att det var ovanligt lätt att tränga sig fram mot scenen.
Efter konserten drog vi in till stan. Nu blev det party på riktigt. Mötte upp en polare till Carro och hängde med honom och hans kompisar till Ace. Där ägde vi dansgolvet i några timmar och dansade tills fötterna värkte. Carro försökte få djn att spela Justin Bieber men det blev mest bara Håkan Hellström. Fast bäst var självklart en annan man. Jag är en vampyr, jag suger och spyr. Låt mig komma in, jag vill bli din. Hela världens hunger samlad i mig. Efter att ha ätit och hängt på donken ett bra tag blev det taxi hela vägen hem till porten. Lyxigt. Klockan var alldeles för mycket när vi kom hem. Det gjorde ingenting. Vi kramades och hade det obligatoriska efter-utgång-tjejsnacket.
Söndagen bjöd på massor av tårta eftersom vi åkte till min morfar för att fira hans födelsedag. 87 år! Helt sjukt. Min söta morfar var så glad över att se mig och det var himla fint. På kvällen hälsade jag på hemma hos min far. Lekte med världens sötaste Sara. Vi klädde ut oss. Jag fick vara häxa och hon var prinsessa. Det är inte ofta man får vara läskig och jaga små barn.
Idag är det dags att åka hem. Men först: Packa och plugga.
//Denise
I fredags hälsade jag på min farmor, världens coolaste 74-åring som driver ett ständigt pågående krig mot sin korrupta bostadsrättsförening, som alltid tvingar i mig kopiösa mängder mat och efterätter och som alltid ger mig goda råd och delar med sig av sin visdom. Hon är definitivt en av min allra största idoler.
Lördagen spenderades med Caroline och Amanda. Efter att ha varit i stan och shoppat diverse nödvändigheter åkte vill till Carros finfina lägenhet ute i metropolen Bredäng. Efter att ha gjort oss i ordning bar det av till Södertälje för konsert. Daniel Adams-Ray! Efter ett smärre missöde med glömda biljetter (mitt fel, såklart...) och en lång tågresa anlände vi lite sent. Men vi tågade in mitt i "Dum av dig" och det kändes rätt glassigt. Konserten var helt otroligt bra. Bättre än förra gången, tro det eller ej. Musiken får verkligen liv när det är live. Vi skrek och hoppade runt tillsammans med alla fjortisar (eller vårt nya begrepp tolvisar passar nästan bättre). Klientelen var läskigt ung. Fördelen var att det var ovanligt lätt att tränga sig fram mot scenen.
Efter konserten drog vi in till stan. Nu blev det party på riktigt. Mötte upp en polare till Carro och hängde med honom och hans kompisar till Ace. Där ägde vi dansgolvet i några timmar och dansade tills fötterna värkte. Carro försökte få djn att spela Justin Bieber men det blev mest bara Håkan Hellström. Fast bäst var självklart en annan man. Jag är en vampyr, jag suger och spyr. Låt mig komma in, jag vill bli din. Hela världens hunger samlad i mig. Efter att ha ätit och hängt på donken ett bra tag blev det taxi hela vägen hem till porten. Lyxigt. Klockan var alldeles för mycket när vi kom hem. Det gjorde ingenting. Vi kramades och hade det obligatoriska efter-utgång-tjejsnacket.
Söndagen bjöd på massor av tårta eftersom vi åkte till min morfar för att fira hans födelsedag. 87 år! Helt sjukt. Min söta morfar var så glad över att se mig och det var himla fint. På kvällen hälsade jag på hemma hos min far. Lekte med världens sötaste Sara. Vi klädde ut oss. Jag fick vara häxa och hon var prinsessa. Det är inte ofta man får vara läskig och jaga små barn.
Idag är det dags att åka hem. Men först: Packa och plugga.
//Denise
And I feel so satisfied when I can see you smile.
Underbar helg! I fredags hade jag några klasskompisar över och vi åt pizza, spelade spel och skrattade hela kvällen. Ytterst trevligt! Elena kläckte en del supersköna citat när vi spelade Absolut överens där det gäller att skriva ned samma sak som sin partner om ett visst tema.
Elena: Om det stod "Allt om Danmark" skulle man ju skriva "pølse, pølse, pølse, pølse".
Senare
Elena (pratar för sig själv): Pølse, pølse, pølse, pølse.
Sofia: Vad var det?
Elena: Danska.
Hm... det var nog roligare i då, märkte jag nu. Höhö. Men hon är för rolig, min favoritskåning.
På lördagmorgonen slog jag upp mina gröna vid sju och var så trött att det kändes som att någon hade slagit mig i ansiktet med en död gås. Det var dock ingenting som stoppade mig från att packa ihop mina pinaler och gå till Hjalmar Brantingsplatsen i solskenet. Jag hade nämligen en dejt med André där för jag skulle agera kurir mellan honom och Denise. Vi hann snacka en stund innan jag sprang till min buss för jag skulle ta tåget till Halmstad.
Jag satt försjunken i A million little pieces så resan ned gick i ett nafs. Så fort jag klev av såg jag Frida och vi kastade oss i varandras armar. Lyckan var total eftersom vi inte hade setts sedan oktober. Vi bor bara dryga timmen ifrån varandra men ändå har jag lyckats träffa Markus, som bor väldigt mycket längre bort, två gånger sedan jag träffade henne senast. Verkligen inte ok.
Jag har knappt varit i Halmstad och jag tycker verkligen att det var en otroligt mysig stad. Dessutom sken solen och det är ju ingenting vi har varit så bortskämda med så lyckan kändes i hela kroppen. Vi tog en fika på Espresso House och delade med oss om sådana saker som endast är ämnade för vissa öron.
Jag fick se hennes mysiga lägenhet och blev väldigt avundsjuk på den fina sänghimlen. Den lilla prinsessan i mig tog ett skutt av förtjusning. Vi tryckte i oss massor av tacos, dansade som om det inte fanns någon morgondag till schweizisk och tysk musik, tittade på film och pratade, pratade, pratade. Allt var alltså precis som vanligt och helt underbart.
Jag fick ännu ett fint OPI swiss collection-nagellack av henne: Lucerne-tainly look marvelous. De har verkligen varit fyndiga där. Som om detta inte vore nog fick jag en sak till: EN IPOD!!! Lilla Frida har nämligen skaffat sig en Iphone och använde inte sin längre. Halleluja! sa jag. Dessutom har den kära Frida nästan lika oklanderlig musiksmak som undertecknad så den var proppfull med fantastisk musik. Wunderbar!
Idag chillade vi mest och fikade på Robert's coffee innan jag tog tåget hem till Götet och försökte hindra mina ben från att börja dansa till En vän med en bil av Håkan Hellström. Jag har nämligen erfarenhet av andra passagerares passivt aggressiva blickar när gör sådant och det vill man ju inte tackla helt solo.
Vi var alltid otroligt snygga och coola i ostlandet, som ni ser.
Elena: Om det stod "Allt om Danmark" skulle man ju skriva "pølse, pølse, pølse, pølse".
Senare
Elena (pratar för sig själv): Pølse, pølse, pølse, pølse.
Sofia: Vad var det?
Elena: Danska.
Hm... det var nog roligare i då, märkte jag nu. Höhö. Men hon är för rolig, min favoritskåning.
På lördagmorgonen slog jag upp mina gröna vid sju och var så trött att det kändes som att någon hade slagit mig i ansiktet med en död gås. Det var dock ingenting som stoppade mig från att packa ihop mina pinaler och gå till Hjalmar Brantingsplatsen i solskenet. Jag hade nämligen en dejt med André där för jag skulle agera kurir mellan honom och Denise. Vi hann snacka en stund innan jag sprang till min buss för jag skulle ta tåget till Halmstad.
Jag satt försjunken i A million little pieces så resan ned gick i ett nafs. Så fort jag klev av såg jag Frida och vi kastade oss i varandras armar. Lyckan var total eftersom vi inte hade setts sedan oktober. Vi bor bara dryga timmen ifrån varandra men ändå har jag lyckats träffa Markus, som bor väldigt mycket längre bort, två gånger sedan jag träffade henne senast. Verkligen inte ok.
Jag har knappt varit i Halmstad och jag tycker verkligen att det var en otroligt mysig stad. Dessutom sken solen och det är ju ingenting vi har varit så bortskämda med så lyckan kändes i hela kroppen. Vi tog en fika på Espresso House och delade med oss om sådana saker som endast är ämnade för vissa öron.
Jag fick se hennes mysiga lägenhet och blev väldigt avundsjuk på den fina sänghimlen. Den lilla prinsessan i mig tog ett skutt av förtjusning. Vi tryckte i oss massor av tacos, dansade som om det inte fanns någon morgondag till schweizisk och tysk musik, tittade på film och pratade, pratade, pratade. Allt var alltså precis som vanligt och helt underbart.
Jag fick ännu ett fint OPI swiss collection-nagellack av henne: Lucerne-tainly look marvelous. De har verkligen varit fyndiga där. Som om detta inte vore nog fick jag en sak till: EN IPOD!!! Lilla Frida har nämligen skaffat sig en Iphone och använde inte sin längre. Halleluja! sa jag. Dessutom har den kära Frida nästan lika oklanderlig musiksmak som undertecknad så den var proppfull med fantastisk musik. Wunderbar!
Idag chillade vi mest och fikade på Robert's coffee innan jag tog tåget hem till Götet och försökte hindra mina ben från att börja dansa till En vän med en bil av Håkan Hellström. Jag har nämligen erfarenhet av andra passagerares passivt aggressiva blickar när gör sådant och det vill man ju inte tackla helt solo.
Vi var alltid otroligt snygga och coola i ostlandet, som ni ser.
I morgon är det ny vecka, ny kurs, nya tag. Dessutom kommer Denise hem och det är ju inte fy skam. Jag ska bara hinna städa lite först för jag har lyckats stöka ned i köket. Men det behöver ju inte hon få veta...
//Martina
//Martina
Natten är ung och jag ligger vaken.
Det snöar och jag vill bara dö. Seriöst. Hela marken har blivit vit igen. Vill typ bara lägga mig ner på golvet i en liten hög. Döda mig! Ungefär så pepp känner jag mig just nu. Vintern gör mig så depressiv!
För att jag var så pepp på allt igår så målade jag mina naglar i grönt och rosa. Ambivalens är mitt mellannamn. Och kan man inte bestämma sig så varför inte ta både och. Nu känns mina glada naglar mest bara fel. Lite som att jag är den där ledsna clownen som skrämmer alla på tivolit.
Nu ska jag packa. Stockholm imorgon! Där är det kallare och ännu mer snö. Kul.
//Denise
För att jag var så pepp på allt igår så målade jag mina naglar i grönt och rosa. Ambivalens är mitt mellannamn. Och kan man inte bestämma sig så varför inte ta både och. Nu känns mina glada naglar mest bara fel. Lite som att jag är den där ledsna clownen som skrämmer alla på tivolit.
Nu ska jag packa. Stockholm imorgon! Där är det kallare och ännu mer snö. Kul.
//Denise
Tröttmössa, klantarsle, virrpanna...
Att jag ska lyckas klanta till det ungefär varenda gång jag ska göra någonting som jag tycker är roligt. Är det inte att jag har tagit fel på datumet så jag missar en konsert så är det att jag kliver på fel spårvagn och kommer för sent. Igår lyckades jag tydligen avboka ett pass på Friskis som jag verkligen ville gå på för att jag skulle gå tillsammans med Denise och Therese (som jag inte har träffat på hur länge som helst) när jag skulle avboka ett annat. Ibland känner man sig så otroligt intelligent. Jag vet inte om jag har blivit extra virrig på senaste tiden eftersom jag även har börjat kliva ut framför spårvagnar och bilar. Jag vill inte veta vart den här utvecklingen är på väg...
//Martina
//Martina
Taking that ride to nowhere.
Jag började min dag klockan 05.02 när min klockradio drog igång. Jag hade nämligen väldigt mycket kvar att läsa så jag grottade ner mig i kurslitteraturen igen innan det var dags att börja göra mig i ordning. Jag resonerar nämligen så att kan jag inte vara smartast så kan jag i alla fall vara söt.
Seminariet gick faktiskt mycket bra. Jag kände inte riktigt igen mig själv när jag räckte upp handen flera gånger och kom med helt okej inlägg i diskussionen.
Efter det skulle jag ta mig till NetonNet Lagershop för att införskaffa den nya mobilen. Jag hade kollat upp ungefär var den låg (lagershopen, alltså) för jag resonerade så att jag hade ju sett den från vägen flera gånger = lätt att hitta (bra där, Martina) och hoppade på buss 47. Jag satt försjunken i mina egna tankar och märkte av ren tur att jag var framme vid Stig center där jag skulle kliva av. Inte visste jag att jag skulle kliva ut i en amerikansk film. Bensinmackerna låg uppradade och olika prekära industrier kantade gatorna. Behöver jag säga att det inte direkt var anpassat för fotgängare? Jag gick runt en stund och letade innan jag gick upp på en höjd för att se bättre. Då jag fortfarande inte såg en skymt av NetonNet fick jag gå på magkänslan. Ni som känner mig vet att man oftast ska gå åt andra hållet än det som jag pekar åt men det är någonting som jag aldrig lär mig själv så jag vandrade på i det som kändes som rätt riktining. Jag gick och gick och gick på ena sidan av ett buskage, vilket gjorde att jag såg mycket dåligt. När det kändes som att jag hade gått jättefel och precis skulle vända om bestämde jag mig ändå för att tränga mig igenom buskarna och spana lite till. TUR! Där, i fjärran, såg jag nämligen mitt mål. Strumpbyxorna revs upp och jag kände mig precis som i reklamen, alltså som att jag hade vandrat i skogen i flera dygn men till sist, efter att ha trotsat järnvägsspår och is var framme. Väl där fick jag det absolut sista exemplaret (tänk vilket antiklimax det hade blivit annars!) och åkte hem.
Under kvällen har jag försökt ordbajsa mig fram till 1,5 A4-sidor eftersom jag tyckte att jag hade fått med allt på en och vi hade 1,5 som minimum. Jag kan verkligen inte skriva långt när det handlar om viktiga saker. Blogginlägg har jag ju en förmåga att kunna måla ut i det evinnerliga men vid skolgrejer tar det tvärt stopp. Jag tror att mitt skrivarjag kommer från Norrland.
Förresten, ett tips från Denise: Bildgoogla ALDRIG kniv.
Kan man få lite vår tack? Såhär vackert var det i Luzern förra året.
Seminariet gick faktiskt mycket bra. Jag kände inte riktigt igen mig själv när jag räckte upp handen flera gånger och kom med helt okej inlägg i diskussionen.
Efter det skulle jag ta mig till NetonNet Lagershop för att införskaffa den nya mobilen. Jag hade kollat upp ungefär var den låg (lagershopen, alltså) för jag resonerade så att jag hade ju sett den från vägen flera gånger = lätt att hitta (bra där, Martina) och hoppade på buss 47. Jag satt försjunken i mina egna tankar och märkte av ren tur att jag var framme vid Stig center där jag skulle kliva av. Inte visste jag att jag skulle kliva ut i en amerikansk film. Bensinmackerna låg uppradade och olika prekära industrier kantade gatorna. Behöver jag säga att det inte direkt var anpassat för fotgängare? Jag gick runt en stund och letade innan jag gick upp på en höjd för att se bättre. Då jag fortfarande inte såg en skymt av NetonNet fick jag gå på magkänslan. Ni som känner mig vet att man oftast ska gå åt andra hållet än det som jag pekar åt men det är någonting som jag aldrig lär mig själv så jag vandrade på i det som kändes som rätt riktining. Jag gick och gick och gick på ena sidan av ett buskage, vilket gjorde att jag såg mycket dåligt. När det kändes som att jag hade gått jättefel och precis skulle vända om bestämde jag mig ändå för att tränga mig igenom buskarna och spana lite till. TUR! Där, i fjärran, såg jag nämligen mitt mål. Strumpbyxorna revs upp och jag kände mig precis som i reklamen, alltså som att jag hade vandrat i skogen i flera dygn men till sist, efter att ha trotsat järnvägsspår och is var framme. Väl där fick jag det absolut sista exemplaret (tänk vilket antiklimax det hade blivit annars!) och åkte hem.
Under kvällen har jag försökt ordbajsa mig fram till 1,5 A4-sidor eftersom jag tyckte att jag hade fått med allt på en och vi hade 1,5 som minimum. Jag kan verkligen inte skriva långt när det handlar om viktiga saker. Blogginlägg har jag ju en förmåga att kunna måla ut i det evinnerliga men vid skolgrejer tar det tvärt stopp. Jag tror att mitt skrivarjag kommer från Norrland.
Förresten, ett tips från Denise: Bildgoogla ALDRIG kniv.
Kan man få lite vår tack? Såhär vackert var det i Luzern förra året.
//Martina
River deep, mountain high!
Jag har tillbringat dagen tillsammans med boken Ungdomar och identitet. Efter att snart ha tagit mig igenom den känner jag mig nästan ännu mer förvirrad kring vad begreppet identitet egentligen innebär. Det känns stabilt nu när vi har ett seminarium som bygger på det i morgon... Nåväl, låtom oss hoppas att jag kommer på något intelligent att säga. Jag skulle däremot inte sätta mina pengar på det.
Jag hade även mitt tredje besök hos logopeden idag och hon sa att hon tycker att jag börjar hitta min fina, varma grundton. Det känns ju bra.
På kvällen var vi, som Denise redan har skrivit, på ett roligt Friskispass. Trots att mina förväntningar var skyhöga (eftersom Denise i det närmaste avgudar mannen som håller i det) blev jag inte besviken. Vilken man! Jag har sällan känt mig så peppad! En av höjdpunkterna var när den här låten kom (dock inte Glee-versionen... tror jag, mitt minne är inte helt okej, just nu) och vi sprang för livet:
Jag hade även mitt tredje besök hos logopeden idag och hon sa att hon tycker att jag börjar hitta min fina, varma grundton. Det känns ju bra.
På kvällen var vi, som Denise redan har skrivit, på ett roligt Friskispass. Trots att mina förväntningar var skyhöga (eftersom Denise i det närmaste avgudar mannen som håller i det) blev jag inte besviken. Vilken man! Jag har sällan känt mig så peppad! En av höjdpunkterna var när den här låten kom (dock inte Glee-versionen... tror jag, mitt minne är inte helt okej, just nu) och vi sprang för livet:
Jag är ju inget direkt fan av den här dagen men jag fick godis av Denise och jag är ju inte den som ogillar godisdagar så... vadfan... Glad Alla hjärtans dag!
//Martina
Kärlek och värme i februarimörkret.
Jag tar mitt ansvar som medmänniska och sprider lite kärlek.
Idag är det den 14:e februari. En fin dag tycker jag. Kärlek på er! Vi har haft det mysigt och firat (säger man att man firar?). Ätit en god middag med tända ljus på bordet och lyssnat på kärleksfull musik. Dagen har också firats genom seminarium och inlämning av paper (ja, vi säger paper som papper på engelska. Fråga inte ens.) och ett kul pass på friskis. Inte dåligt för en måndag. Fick också ett vackert mms som grädde på moset. Icke att förglömma!
Peace out!
//Denise
Vem behöver egentligen en Ipod?
Det har varit en väldigt spännande helg. Först var det någon som norpade åt sig min mobil och min ipod ur min ficka när jag och mina fina vänner åt sopp- och dessertbuffé. Så otroligt gement gjort! Som tur var kunde jag få (ja, inte en krona behövde jag betala) ett nytt SIM-kort med samma nummer av Telia. Ett stort plåster på såren. Dessutom fick jag låna en mobil av snälla Linda och lika snälla Sofia bistod med laddare. Jag är omgiven av änglar!
Ironiskt nog kom min gamla kasettfreestyle i ett paket just den dagen. Jag behövde nämligen den för att kunna lyssna på de inspelningar min logoped gör av mig. Hade jag haft en cool mobil som kunde spela in så hade jag kunnat spela in på den men så var icke fallet (lite roligt ändå att tjuven antagligen trodde att min mobil var dyr när han/hon såg mig använda den) och jag mindes att jag hade en sådan gammal tingest i Stockholm så jag bad min mor att skicka ned den till mig. Jag blev alltså av med min Ipod men fick en freestyle. Somliga kanske skulle se det som ett nedköp men i freestylen låg nämligen Sunes duktigheter inläst av författaren själv. Nostalgi på hög nivå!
Ja, jag har mitt sexiga underställ på mig. Jag och Denise invigde nämligen våra vårjackor men eftersom temperaturen inte riktigt sa Vår lika mycket som solskenet fick underställen åka på. Mitt är ett billigt från Migros i Schweiz men ack så bekvämt!
Ironiskt nog kom min gamla kasettfreestyle i ett paket just den dagen. Jag behövde nämligen den för att kunna lyssna på de inspelningar min logoped gör av mig. Hade jag haft en cool mobil som kunde spela in så hade jag kunnat spela in på den men så var icke fallet (lite roligt ändå att tjuven antagligen trodde att min mobil var dyr när han/hon såg mig använda den) och jag mindes att jag hade en sådan gammal tingest i Stockholm så jag bad min mor att skicka ned den till mig. Jag blev alltså av med min Ipod men fick en freestyle. Somliga kanske skulle se det som ett nedköp men i freestylen låg nämligen Sunes duktigheter inläst av författaren själv. Nostalgi på hög nivå!
Ja, jag har mitt sexiga underställ på mig. Jag och Denise invigde nämligen våra vårjackor men eftersom temperaturen inte riktigt sa Vår lika mycket som solskenet fick underställen åka på. Mitt är ett billigt från Migros i Schweiz men ack så bekvämt!
På tisdag ska jag nog köpa mig en ny mobil. Det blir en sådan som Denise har, fast grå. Jag är en härmapa. En ny Ipod får jag nog se i stjärnorna efter. Eller i alla fall spara ihop en slant till först.
Nu blir det lite röstövningar!
//Martina.
Nu blir det lite röstövningar!
//Martina.
Born this way.
Dagens bästa: Jag hörde alldeles nyss premiären av Lady Gagas nya singel. Woho! Inte så otroligt fabulöst bra, men det är Lady Gaga. Det kan inte bli dåligt. Dessutom krävs det väl några lyssningar.
Dagens sämsta: Ja... förutom att det är fortsatta oroligheter i Egypten så kan jag ju om jag ska vara lite självisk säga att det dåligaste med denna dag är att jag måste plugga. Läsa och skriva en uppsats om politiskt deltagande. Känns som att jag gjort det förut. Deliberativ demokrati, valdemokrati, deltagardemokrati, lite gammal skåpmat från a-kursen. Egentligen är det väldigt intressant men också rätt jobbigt när man har koncentrationssvårigheter och hellre skulle vilja göra något lite mer kreativt.
(Så, nu har jag klagat lite. Känns mycket bättre nu.)
// Denise
Ps. Jag gjorde något kreativt också. Sånt man gör när man borde plugga...
Bilder från när vi var på Grönan och såg Lady Gaga. Lätt en utav dem bästa dagarna i hela mitt liv. Inte bara för att vi såg Miss Gaga. Hela dagen var magisk!
Kan upplysa er om att bilderna är pre-systemkamera (men självklart efter photoshop), det förklarar alltså till viss del kvalitén. Dessutom stod vi en bit från scenen om man säger så.
Make me harder, better, faster, stronger...
Jag hatar spinning. Verkligen hatar det. Möjligtvis hatar jag att jogga ännu mer fast då är man ändå ute i naturen och utsikten ändras hela tiden. Fast å andra sidan har man inte peppen från instruktören. Det är nästan hugget som stucket. Det är ju så otroligt jobbigt och svettigt MEN väldigt bra träning så när jag känner för att straffa mig själv (och glömmer bort att boka in mig på favoritpasset som alltid är fullt redan tre dagar innan = skivstång) bokar jag in mig på ett spinningpass och pallrar mig dit. Sedan flåsar man där med ungefär tjugo andra svettande människor, i en liten lokal och trampar för livet utan att komma någonstans samtidigt som man drar på lite mer motstånd hela tiden. Jag brukar inte direkt känna att min vilja att leva är på topp just då. Allt detta till trots, när det äntligen är över känns det ofattbart bra. Sedan belönar jag mig själv med att vara på gymmet och göra lite roliga småövningar. Det är alltid lika kul att ställa sig bland alla stånkande muskelmän i linne som lyfter jättehantlar med mina små femkilos. Vi får se när jag går på spinning nästa gång. Det blir i alla fall inte i morgon.
//Martina.
//Martina.
"Din röst är lite schizofren".
Egentligen borde jag läsa utvecklingspsykologi men mina ögon har bestämt sig för att de inte vill vara öppna i närheten av kursboken. Dock är det ett högintressant ämne men likväl somnar jag som på beställning varenda gång. Därför tänkte jag berätta om mitt logopedbesök idag i stället. Som logopedstudent har man nämligen den stora förmånen att träffa en egen logoped fem gånger. Roligt, tycker jag. Idag hade jag min andra tid inbokad.
Efter att skolan var slut för dagen hade jag mycket tid innan det var dags att åka till logopeden i Partille. Eftersom jag hade glömt allt vad kurslitteratur hette hemma så var det bara att pallra sig till Pedagogen för att kunna använda deras bibliotek och plugga lite. Tyvärr hade boken samma effekt på mig då som jag nämnde ovan så jag använde en dator bland annat till att välja ut en resväg i stället. Allt var klart som korvspad. Jag skulle ta spårvagn 1 till Svingeln. Dock lyckades jag av gammal vana hoppa på 6:an av bara farten och märkte inte mitt misstag förrän det var alldeles för sent. 6:an kommer förvisso till Svingeln till sist men när jag var framme hade min buss åkt sedan länge. Jag var lagom glad på mig själv. Ibland känns det som att någonting sådant bara händer mig. Detta resulterade i att jag kom ungefär 30 min för sent. Därför hann vi bara hålla på en halvtimme. Synd, men vi hann ändå med mycket.
Det första jag fick göra var att spela in en klassisk logopedtext, som nästan alla som besöker en logoped i Sverige får läsa in. Jag är redan trött på den. Sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att lyssna på min egen röst. Usch, jag låter mycket coolare i mitt eget huvud och dessutom märkte jag en del jobbiga knarr i rösten. Hon blev faktiskt ganska förtjust eftersom det fanns en del att jobba med. Det var en väldigt variation i klangen, sa hon. Ibland hade jag en fin, varm klang med sedan kom det torra, hemska knarret, som sliter på stämbanden. Detta är antagligen anledningen till min fina "pundarröst" som jag alltid får efter en utekväll.
Sedan blev det en del vanliga röstövningar typ vvvvoooooosch! bllllllaaaaaam! jjjjjaaaaa! för att träna. Jag börjar nästan vänja mig vid löjligheten i att säga låtsasord, eller ointelligenta saker som min logoped säger. Snart är det bye, bye pundarrösten!
Här är alltså vårt älskade struphuvud. Eller larynx, som det heter på latin. Jag och 8 andra klasskompisar gillar det på facebook. Nördigt, eller vad? Bildkälla
Nej, om man skulle läsa lite i kurslitteraturen ändå.
//Martina
Efter att skolan var slut för dagen hade jag mycket tid innan det var dags att åka till logopeden i Partille. Eftersom jag hade glömt allt vad kurslitteratur hette hemma så var det bara att pallra sig till Pedagogen för att kunna använda deras bibliotek och plugga lite. Tyvärr hade boken samma effekt på mig då som jag nämnde ovan så jag använde en dator bland annat till att välja ut en resväg i stället. Allt var klart som korvspad. Jag skulle ta spårvagn 1 till Svingeln. Dock lyckades jag av gammal vana hoppa på 6:an av bara farten och märkte inte mitt misstag förrän det var alldeles för sent. 6:an kommer förvisso till Svingeln till sist men när jag var framme hade min buss åkt sedan länge. Jag var lagom glad på mig själv. Ibland känns det som att någonting sådant bara händer mig. Detta resulterade i att jag kom ungefär 30 min för sent. Därför hann vi bara hålla på en halvtimme. Synd, men vi hann ändå med mycket.
Det första jag fick göra var att spela in en klassisk logopedtext, som nästan alla som besöker en logoped i Sverige får läsa in. Jag är redan trött på den. Sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att lyssna på min egen röst. Usch, jag låter mycket coolare i mitt eget huvud och dessutom märkte jag en del jobbiga knarr i rösten. Hon blev faktiskt ganska förtjust eftersom det fanns en del att jobba med. Det var en väldigt variation i klangen, sa hon. Ibland hade jag en fin, varm klang med sedan kom det torra, hemska knarret, som sliter på stämbanden. Detta är antagligen anledningen till min fina "pundarröst" som jag alltid får efter en utekväll.
Sedan blev det en del vanliga röstövningar typ vvvvoooooosch! bllllllaaaaaam! jjjjjaaaaa! för att träna. Jag börjar nästan vänja mig vid löjligheten i att säga låtsasord, eller ointelligenta saker som min logoped säger. Snart är det bye, bye pundarrösten!
Här är alltså vårt älskade struphuvud. Eller larynx, som det heter på latin. Jag och 8 andra klasskompisar gillar det på facebook. Nördigt, eller vad? Bildkälla
Nej, om man skulle läsa lite i kurslitteraturen ändå.
//Martina
90-tal.
Det är himla fint att klä ut sig såhär på en annars helt vanlig och lite småtråkig tisdag. Ikväll är det nämligen provsittning för de nya statsvetarna. Temat på begivenheten är 90-tal. Underbart!
Själv så tyckte jag att mitt 90-tal mest bara var Spice Girls, luktsudd och fula magtröjor. För kvällen har jag valt att kanalisera det tidiga 90-talet som jag tyvärr aldrig riktigt fick uppleva. Ibland brukar jag önska att mitt 90-tal hade varit lite mer rutiga skjortor, deppig musik av arga unga män och små spelningar i källarlokaler.
Nu ska jag ut och göra stan osäker!
//Denise
Själv så tyckte jag att mitt 90-tal mest bara var Spice Girls, luktsudd och fula magtröjor. För kvällen har jag valt att kanalisera det tidiga 90-talet som jag tyvärr aldrig riktigt fick uppleva. Ibland brukar jag önska att mitt 90-tal hade varit lite mer rutiga skjortor, deppig musik av arga unga män och små spelningar i källarlokaler.
Nu ska jag ut och göra stan osäker!
//Denise
Den som väntar på något gott...
Som jag väntat och längtat. Sen jag var femton år har jag nämligen varit totalt förälskad i Panic at the Disco. Här har vi ett av de band som ligger absolut närmast mitt hjärta. Deras första skiva har jag lyssnat på så många gånger att jag kan varenda textrad och känner igen alla små variationer i melodin. För att vara en debutskiva av några småpojkar är den förvånansvärt välgjord. Man kan lyssna på den om och om igen utan att tröttna. Tyvärr var deras andra album en stor besvikelse. Så efter att ha lyssnat på den första skivan säkert flera hundra gånger är jag mer än överlycklig över att de verkar ha hittat tillbaka.
Lyssna på The Ballad of Mona Lisa! Det är en order, om ni inte förstod det. Om resten av spåren på nya skivan är lika bra kommer jag i alla fall köpa skivan och sätta den på repeat.
Nu ska vi fortsätta skriva om pluralitetsvalsätt. Later!
//Denise
Det är inte synd om oss.
Idag vaknade jag till P3 nyheter som rapporterade om att studenters pengar inte räcker till. Klicka här för en sammafattning av inslaget. Både Denise och jag blev riktigt sura över det som sägs. Enligt Sveriges förenade stundentkårer går en genomsnittlig student back med 776 kr, varje månad. En tillfrågad i inslaget berättar: "Jag får inte handla lika mycket kläder och typ... godis och sånt där och äta på Max och alkohol och sådana där saker. Och resa kan jag ju inte... heller göra. Det går ju som absolut inte." Både Denise och jag satt med hakan nere vid knävecken efter att ha hört om hennes problem. Nej, som student har man det inte särskilt fett men är ens största problem att man inte kan äta på Max och köpa lika mycket kläder som tidigare (än vad? När hon bodde hemma hos mor och far?) tycker jag att man får se över sin världsbild lite.
Vi har det ju trots allt otroligt bra om man jämför med andra länder. Vi har den stora förmånen att få läsa vid universitet och högskola kostnadsfritt och dessutom får vi pengar av staten. Att leva på bidraget är självklart svårt och det är ju jobbigt att skuldsätta sig men världen fungerar inte riktigt så att man bara kan få pengar. Här i Sverige kan de flesta som vill läsa vidare, något som absolut inte är fallet i många andra länder.
Jag tänker också på de många ensamstående föräldrar som har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Jag känner mycket mer med dem som knappt kan köpa kläder till sina barn än en annan student som uppenbarligen har råd med ganska mycket saker ändå.
Nej, det är inte synd om oss för att vi inte köpa alla kläder vi vill, gå ut och äta på restaurant eller supa oss fulla på Park Lane varje helg. Det finns de som har större problem än så.
//Martina (& Denise).
Vi har det ju trots allt otroligt bra om man jämför med andra länder. Vi har den stora förmånen att få läsa vid universitet och högskola kostnadsfritt och dessutom får vi pengar av staten. Att leva på bidraget är självklart svårt och det är ju jobbigt att skuldsätta sig men världen fungerar inte riktigt så att man bara kan få pengar. Här i Sverige kan de flesta som vill läsa vidare, något som absolut inte är fallet i många andra länder.
Jag tänker också på de många ensamstående föräldrar som har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Jag känner mycket mer med dem som knappt kan köpa kläder till sina barn än en annan student som uppenbarligen har råd med ganska mycket saker ändå.
Nej, det är inte synd om oss för att vi inte köpa alla kläder vi vill, gå ut och äta på restaurant eller supa oss fulla på Park Lane varje helg. Det finns de som har större problem än så.
//Martina (& Denise).
I do, I do, I do!
För er som har missat det var jag på bröllop i helgen. Min syssling Frida fick sin engelsman James för andra gången eftersom de var tvungna att gifta sig i all hast innan en utlandflytt. Den gången hindrades dessutom alla svenska gäster (däribland brudens föräldrar) från att komma av det dumma askmolnet. Därför var det jättefint att de kunde ha det bröllop de egentligen ville ha nu och att ingen hade fått problem på ditresan.
Det var så fantastiskt vackert att jag fällde några tårar flera gånger under dagen. Speciellt fint var det när Helena Salo sjöng den smålökiga låten Av längtan till dig i kyrkan. Intet öga var torrt.
Efter kyrkan förflyttade vi oss till Stora hotellet där middagen skulle hållas. Först blev det lite mingel med champagne och sedan var det dags att sätta sig till bords.
Martina - Gorgeous young lady who just returned to Sweden after a year abroad in Switzerland. Looks after her younger brother and attends University in Gothenburg. Has such thick hair, it would be enough for three people!
Under middagen hölls sedvanliga tal men det fanns även plats för lite bus. När Frida gick på toaletten ställde sig toastmastern upp och skrek (på engelska): Det här är en svensk tradition: Bruden har lämnat rummet. Alla tjejer måste nu springa fram och pussa brudgummen! Alla svenska kvinnor vid mitt bord tittade förvirrat på varandra. Var det en tradition som vi inte kände till? Vi skrattade och anslöt oss till den växande klunga av kvinnor som köade för att pussa James på kinden. Sedan gjorde toastmastern samma sak när brudgummen lämnade rummet. Det var väldigt skojigt.
Bröllopstårtan var enorm i fem våningar och efter att alla hade fått sig en rejäl bit var det dags för bröllopsvalsen. Efter den ställde sig ett liveband på scenen och sångaren förklarade att deras första låt var önskad av brudens mor. Det var en stor, men rolig, kontrast mot valslåten när bandet stämde upp i You give love a bad name. Om någon hade trott att engelska tanter var stela fick de genast tänka om. Jag har aldrig sett maken till härligare damer. Skorna slängdes av och det dansades entusiastiskt hela natten.
Kort sagt var det en jätterolig dag.
//Martina
Det var så fantastiskt vackert att jag fällde några tårar flera gånger under dagen. Speciellt fint var det när Helena Salo sjöng den smålökiga låten Av längtan till dig i kyrkan. Intet öga var torrt.
Efter kyrkan förflyttade vi oss till Stora hotellet där middagen skulle hållas. Först blev det lite mingel med champagne och sedan var det dags att sätta sig till bords.
Martina - Gorgeous young lady who just returned to Sweden after a year abroad in Switzerland. Looks after her younger brother and attends University in Gothenburg. Has such thick hair, it would be enough for three people!
Under middagen hölls sedvanliga tal men det fanns även plats för lite bus. När Frida gick på toaletten ställde sig toastmastern upp och skrek (på engelska): Det här är en svensk tradition: Bruden har lämnat rummet. Alla tjejer måste nu springa fram och pussa brudgummen! Alla svenska kvinnor vid mitt bord tittade förvirrat på varandra. Var det en tradition som vi inte kände till? Vi skrattade och anslöt oss till den växande klunga av kvinnor som köade för att pussa James på kinden. Sedan gjorde toastmastern samma sak när brudgummen lämnade rummet. Det var väldigt skojigt.
Bröllopstårtan var enorm i fem våningar och efter att alla hade fått sig en rejäl bit var det dags för bröllopsvalsen. Efter den ställde sig ett liveband på scenen och sångaren förklarade att deras första låt var önskad av brudens mor. Det var en stor, men rolig, kontrast mot valslåten när bandet stämde upp i You give love a bad name. Om någon hade trott att engelska tanter var stela fick de genast tänka om. Jag har aldrig sett maken till härligare damer. Skorna slängdes av och det dansades entusiastiskt hela natten.
Kort sagt var det en jätterolig dag.
//Martina
Jag hatar att jag tycker om dig.
Ibland låtsas man att man inte tycker om någonting, eller kanske det motsatta, alltså att man tycker jättemycket om någonting fast så inte är fallet. Av olika anledningar känner man att man inte kan säga sanningen. Det kan vara så att man skäms. Att man inte orkar ta den efterföljande diskussionen. Eller kanske att man helt enkelt inte har den blekaste vad den andra personen snackar om och känner att det bästa bara är att låtsas. Vem vill verka dum liksom?
Framförallt känns det som något som var vanligt när man var yngre. "Nej, jag leker inte alls med Barbie längre." Och så fick man gömma sina älskade dockor när kompisen kom för att leka. Eller klassikern: "Har du hört (fyll i valfri låt)?" "Jo, visst har jag det. Den är sjukt bra!" Sen får man liksom hoppas på det bästa och snabbt som attan lyssna på låten när man kommer hem.
Man vill ju gärna inbilla sig nu när man blivit lite äldre och mognare(?) att man kan vara ärlig. Att man faktiskt bara säger vad man tycker. Oftast spelar det ju ingen roll. Är man kompisar så är man det. Oavsett om den ena gillar Britney eller ej. Särskilt spännande är det ju inte direkt om alla tycker likadant i vilket fall som helst.
Roligt är att jag och min kära väninna Martina har i flera år låtsats som att vi inte tycker om Ola. Ja, Idol-Ola, den där lilla blonda tönten som plattar håret mycket mer än jag någonsin gjort. Jag vet, det ÄR pinsamt! Men jag kan inte hjälpa det. Jag brukar till och med lyssna på hans låtar och bli lite glad ända in i själen. Det har seriöst varit en av mina stora hemligheter. Man kan inte gilla Ola liksom. Det är så fel. Men ack så rätt. Säg det inte till nån!
I vilket fall som helst låtsades både jag och Martina som att vi tyckte illa om honom. Vi klagade på honom när han var med i Melodifestivalen och förtryckte vår kärlek. Vilket nästan är mer pinsamt än att tycka om honom. Kids, dagens läxa är alltså att bara vara er själva. Låtsas inte om att ni gillar något för att bli omtyckta, för att det är creddigt eller för att ni skäms. Sanningen lär ändå komma fram.
Bildkälla
// Denise
As long as I've got you we'll make it.
Idag är jag otroligt upprymd. Inte nog med att den helvetiska hemtentan är inlämnad och jag kan lägga den i en mörk skrubb av förnekelse i min hjärna; jag ska även snart packa min väska och hoppa på ett tåg till Örebro. Där ska jag möta upp meine Familie, träffa några släktingar och sedan, i morgon, vankas det bröllop mellan min syssling och hennes ytterst trevliga engelsman. För mig är bröllop lite som en drog. Jag älskar att läsa om, titta på, tänka på och såklart gå på bröllop. Tyvärr händer det ju inte så ofta att man får äran att bli inbjuden men i morgon är det alltså dags. Så nu sitter jag och lyssnar på fantastiska Sonic Syndicate och försöker samla kraft för att försöka ta mig ut till köket och äta lite frukost.
Alla dessa huvudbonader.
Trots att vi missade förra veckans avsnitt av Mauros och Pluras kök gick inte världen under för det. Vi kunde nämligen åtnjuta det på det världsomspännande kommunikationshjälpmedlet Internet. Den här gången var den ena gästen Gustaf Skarsgård. Vi tycker ungefär att han är det sexigaste som går i ett par skor. Lyckan visste inga gränser!
Gäster:
Tova Magnusson och Gustaf Skarsgård.
Mat:
Förrätt: Tapas
Varmrätt: Skaldjurspaella
Efterrätt: Spansk ost med egen marmelad
Förutom att de envisades med att kalla paellan för paelljan så verkade maten god. Nu är vi tyvärr inte så förtjusta i ost men om man har den böjelsen var säkert middagen en fullpoängare.
Stämning:
På det hela taget var den mycket bättre än i förra avsnittet. Alla verkade avslappnade och glada. Vinet flödade även denna gång och det kan ha varit en bidragande orsak. Vi såg allt hur du pimplade, Gustaf!
Roligast:
När Gustaf dödade humrarna och gjorde korstecknet och när Mauro gjorde en mycket talande imitation av dialogen i svensk film. "Det här är Johan. Han är sjuk. Han behöver vård!" som sas ytterst överartikulerat och med kommentaren "Vem pratar så?". Vi skrattade även gott när Gustaf gjorde jämförelser med dokusåpan Mammas pojkar som det verkade som att han hade tittat på ganska frekvent.
Kvällens huvudbonader:
Inte nog med att Plura gjorde entré med bar överkropp och sombrero (på huvudet, tänk inget annat!), Mauro hade dessutom flera olika mössor som fick hans huvud att framstå som äggformat. Gustaf hade, som vanligt, en mössa som för att understryka hur svår han är och att dölja det höga hårfästet.
Gäster:
Tova Magnusson och Gustaf Skarsgård.
Mat:
Förrätt: Tapas
Varmrätt: Skaldjurspaella
Efterrätt: Spansk ost med egen marmelad
Förutom att de envisades med att kalla paellan för paelljan så verkade maten god. Nu är vi tyvärr inte så förtjusta i ost men om man har den böjelsen var säkert middagen en fullpoängare.
Stämning:
På det hela taget var den mycket bättre än i förra avsnittet. Alla verkade avslappnade och glada. Vinet flödade även denna gång och det kan ha varit en bidragande orsak. Vi såg allt hur du pimplade, Gustaf!
Roligast:
När Gustaf dödade humrarna och gjorde korstecknet och när Mauro gjorde en mycket talande imitation av dialogen i svensk film. "Det här är Johan. Han är sjuk. Han behöver vård!" som sas ytterst överartikulerat och med kommentaren "Vem pratar så?". Vi skrattade även gott när Gustaf gjorde jämförelser med dokusåpan Mammas pojkar som det verkade som att han hade tittat på ganska frekvent.
Kvällens huvudbonader:
Inte nog med att Plura gjorde entré med bar överkropp och sombrero (på huvudet, tänk inget annat!), Mauro hade dessutom flera olika mössor som fick hans huvud att framstå som äggformat. Gustaf hade, som vanligt, en mössa som för att understryka hur svår han är och att dölja det höga hårfästet.
Tyvärr är det inte så lätt att hitta en bild som gör honom rättvisa...
// Denise & Martina
Public service is the shit.
Jag tog en paus. Valsystem i all ära. Men det finns roligare saker att göra än att läsa om single transferable vote, D'Hondts metod och om hur oproportionellt det brittiska majoritära valsystemet är. Så, vad gjorde jag då istället för att förkovra mig med vår spännande kurslitteratur?
Jag tittade på tv såklart. SVT Play kom till min räddning och skänkte mig ett nytt avsnitt av Dom kallar oss artister. Ett högklassigt tv-program som ni bara måste se. Do it, do it! Det här är verkligen ett program som får mig att känna att jag får valuta för mina slantar som finansierar kalaset.
I måndags visades första avsnittet. (Klicka här. Jag vet att ni vill se!) Första artist ut var Salem Al Fakir. Han gjorde mig inte besviken. Som vanligt verkade han vara världens gulligaste och sötaste människa. Man smälter!
Nästa avsnitt får absolut inte missas. Då är det ju dags för Oskar Linnros. Lycka!
Här får ni ett roligt litet smakprov:
//Denise
