Jag som är så konfilkträdd stod upp för mig själv idag. Ett ministeg för mänskligheten ett relativt stort kliv för mig. Nu kan detta te sig som väldigt fjantigt men för mig var det skillnaden mellan att bita ihop och sura och att faktiskt göra något åt saker som stör mig. Nåväl, jag tvättade och märkte till mitt stora förtret att personen som tvättade innan mig fortfarande tumlade sina grejer när min tvätt var klar. Denna person hade alltså snyltat mer än en timme på min tvättid genom att ställa upp dörren, som har tidlås, med en kvast. Jag tycker att detta är okej om man har en bra anledning och tar ut tvätten inom en timme men detta var snarare en timme och 20 minuter. Som tur var skulle grannarna som hade de andra tvättmaskinerna inte använda sin torktumlare så jag frågade om jag fick ta deras och snälla som de var sa de ja och höll med om att det var irriterande att människan hade snott maskinen.

Precis när jag hade börjat slänga in min tvätt ramlade detta stolpskott in i någon form av jacka med blå fuskpäls. Jag tyckte mig märka att hon inte tog bort luddet och då flög fan i mig så precis när hon skulle gå tittade jag efter och märkte ett riktigt tjockt lager så jag iklädde mig rollen som bitterfitta och sa: "ehm... ta bort luddet kanske...?". Hon tittade på mig som om jag precis hade sagt åt henne att hämta min beställning av rysk kaviar i Moskva men lufstade ändå motvilligt tillbaka till torktumlaren och tog i sakta mak bort luddet. Hade blickar kunnat döda hade jag nog tagit mina sista andetag på ett tvättstugegolv på Hisingen (tragiskt...) men som alla vet är det stört omöjligt att önska någon till döds. Jag säger som Charlie Sheen: Winning!

Oh, vilken spännande historia, det blev. Slutet gott, allting gott.