Fniss.
Föreläsaren skulle antagligen säga bakjour (som enligt google är ett ord som skulle passa in) men lyckades, enligt hela klassen, säga:
Jag var bakfull hela helgen.
Dock är hon ingen lustigkurre så det var ingen som påpekade det.
//Martina
Verkligheten knackar på dörren.
Du är som jag och det är inte bra men vi kommer alldeles säkert ha en rolig resa i rasande takt.
Då kan man andas igen och ägna timmar åt att bejaka glädjen eller begrunda sorgen.
//Martina
När man har sådana vänner behöver man inga fiender... 2
Jag: Men tänk om de säger att de inte är intresserade och så använder de ens idé ändå.
Denise: Ja, då kan man ju inte göra någonting. Det är därför man ska ha alla sina bra idéer i huvudet.
Jag: Men man måste ju berätta om den för någon annars kan man ju inte tjäna några pengar.
Denise: Men du sa det ju själv! Man får ingenting för det. Man ska ha sina idéer här. Pekar på huvudet.
Jag: Men, men...
Denise stirrar stint och säger efter några sekunders tystnad: Ja, jag dömer dig.
Förutom att ha många intressanta konversationer har vi varit ytterst produktiva idag. Först gjorde vi som våra förfäder och gick i kyrkan. Sedan gick vi på jeans- och suljakt (med blandad framgång). Hemma pluggade vi och jag hann slänga in halva min garderob i tvättmaskinerna innan det var dags att gå och träna. Efteråt svängde vi in på Ica och handlade så mycket att ryggarna blev krokiga av bärandet. Efter att ha intagit en förträfflig middag tillredd av Denise roade vi oss med diverse nätmobbing och att testa att min säng höll efter att jag hade skruvat fast benen ordentligt. Bra söndag.
//Martina
När man har sådana vänner behöver man inga fiender...
Jag: Jag tänkte anmäla mig, hahaha. Tänk dig mig som gladiator!
Denise: Hahaha, jaaa! Skrattar så hon kiknar i några minuter.
Jag tror att jag skulle bli en utmärkt gladiator. När jag var liten och följde gladiatorerna med spänning tänkte jag mig att mitt gladiatornamn skulle vara Virus. "Som ett virus smyger hon sig på när man minst anar det och lamslår sina motståndare".
OBS! Bilden är ett montage (av Denise)!
//Martina
Det osexigaste djuret?
Idag diskuterade jag och Martina att wolwerine på svenska är järv. Vi (ljushuvudena) kom fram till att detta är ett väldigt, väldigt osexigt djur. Järv liksom... noll sexighet. Speciellt när man tänker som vi. Först tänker man järv sen tänker man Järvsö, vilket gör att man tänker på Lill-Babs, och när man tänker på henne tänker man självklart på Lasse Berghagen. Han får en sedan helt osökt att tänka på Malin Berghagen som leder tankarna till Tommy Nilsson. Och där har vi det. Rys på honom! Hängde ni med?
Nu ångrade jag mig. Not. Bildkälla
//Denise
Baby, hello!
Jag tror att vi bor i den enda studentlägenheten i Göteborg som har en inramad bild på EMD i köket. Avundsjuka?
"We're being taken care of."
//Martina
Kommunikation på 2010-talet.
//Martina
"Vill du prata?" "Nej, jag vill döda."
Jag har...
...suttit alldeles för länge och väntat på att få göra mitt nya pass. Mer än två och en halv timme tog det.
...lagat korvstroganoff och insett hur snabbt plast smälter.
...försökt skrapa bort bränd plast från spisen. Med ett väldigt dåligt resultat kan tilläggas.
...fått erfara att kycklingkorv inte ens är i närheten lika god som falukorv.
...kommit på att rena kläder är mycket trevligare än smutsiga så jag spontantvättar lite.
Nu tänkte jag bildgoogla Eric Saade! Det ska nog få mig på lite bättre humör.
//Denise
You read my eyes just like your diary.
Your winter - Sister Hazel
Sedan finns det även de låtarna som egentligen är kommersiell radiopop men som på något sätt ändå griper tag om mitt hjärta. Den senaste som jag på något sätt lyckas applicera sorg på är Hold it against me med Britney. Jag tror inte riktigt att det var det den gode Max Martin var ute efter. Ni som känner mig vet ju dessutom att jag har en enorm svaghet för If only you med Danny och Therese Grankvist. Den är väldigt sorglig, om ni frågar mig.
Nu väntar sängen.
Puss på er!
//Martina
When we were young.
Fick för en liten stund sedan ett roligt sms från min andra hjärnhalva och bff. Hon har författat ett litet brev till vår svensklärare som vi hade under gymnasietiden.
Såhär löd det:"Käre (vi kan kalla honom Herbert för att inte röja hans identitet), tack för all grammatik som du lärde oss. Den har hjälpt mig i mina högskolestudier. En sak som jag alltid undrade men inte vågade fråga är: var har du köpt din vackra, orangefärgade skjorta? Hälsa mor din! Puss och kram"
Som vi alla vet är lärare något av ett släkte för sig själva. Och denna lärare var definitivt inget undantag! Han bjöd på många skratt. Mer skratt åt än med om ni förstår vad jag menar. Han väckte också många frågor. Framförallt upphörde hans garderob aldrig att förvåna. Vi brukade skoja om att han BLINDA mor (som vi bestämt att han bodde hemma hos) valde kläder på måfå. Och att allt han ägde var gamla skjortor från 80-talet. Så illa var det faktiskt. Han var underbar!
Säg inget! Men det var vi som "vandaliserade" bildsalen.
Lite extra info är att medan jag skrev detta inlägg lyssnade jag på Simple Plan. Nostalgi! Dock mer högstadiet än gymnasiet men det funkar också. Ps. Jag kan fortfarande nästan texterna till alla deras låtar på det två första skivorna. Det är nästan läskigt.
//Denise
Be my runaway bride.
Efter att ha pluggat mötte jag upp Denise och André för att fika på Espresso House. Jag åt en blåbärspaj, mums! Klockan sex var det dags att svettas lite på jympan och efter det bestämde vi oss för att stanna kvar på Afro-passet. Det var roligt skydda skörden från fåglarna, lyfta krus, skrämma bort illasinnade krigare med ilskna skrik och att sätta på sig stövlar till sköna trummor.
Som avslutning myste jag och finaste roomien på det franska brödet. Inte illa pinkat för en tisdag. Som om detta inte vore nog upplyste Denise mig om att det är vår nu. Därför tar jag vårjackan i morgon. Det blir fint. Mina naglar har för övrigt varit rosa med vita prickar i några dagar, vårigt om något.
Nu sitter jag och tänker att jag borde flytta den lilla ändalykten till sängen eftersom jag verkligen inte har någonting bättre att göra.
Ja, efter detta otroligt intressanta inlägg är det dags för mig att lyfta på den ickeexisterande hatten och säga god natt!
//Martina
"Om jag inte tänker på kärleken är jag ingenting".
Survival of the fittest.
Ibland känns det som att jag är för svag. För bräcklig. För känslig. Att världen är alldeles för hård för någon som mig. Att allt gör alldeles för ont. Knuffa mig och jag faller. Stampa på mig och jag krossas till tusen små bitar mot den hårda och obarmhärtiga asfalten. För jag har inget okrossbart skalbaggeskal.
Men min svaghet är också min styrka. Jag lever och jag känner. Reser mig upp. Igen och igen.
Jag hatar att jag nästan måste ursäkta mig för det jag skriver. Det jag måste säga är i alla fall att jag är mycket medveten om att jag inte skriver särskilt bra eller vackert. Att jag absolut inte är någon ny Birro eller Krunegård. Jag kan egentligen inte skriva. Men det är inte det som det handlar. Det här är min (och självklart också Martinas) blogg och ibland känner jag ett själviskt behov av att bara skriva av mig lite. Jag skulle förresten aldrig försöka vara någon annan. Det är alldeles för mycket jobb med att bara försöka vara mig själv.
// Denise
Ni kan håna tills all luft runnit ur er.
Nu tänkte jag lägga upp en text här. En text ni måste läsa. En text jag inte bara kommer att länka till. För jag vet hur det är. Då läser man inte. Och det går inte för sig. Den här MÅSTE ni läsa. Här är texten som är så fin att den ger mig gåshud. Så fin att den numera är inramad och pryder ett litet hörn av mitt rum. För att den är så viktig, viktig. För att jag kan läsa den om och om igen.
(Jag erkänner... den får mig att gråta. Det ni, det händer inte ofta.)
Att älska är svårt. En krönika skriven av Marcus Birro.
Det finns inget rent kvar", sjunger Thåström i Imperiet från 1985.
Det är knappast renare nu. Det mesta är en sorts sugande gyttja av futtigheter. Ingenting får vara heligt längre. Allt ska släpas i smutsen. Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.
Allting säljs till lågt pris. Vi tror oss göra en god affär när vi skänker bort våra kroppar, vår tro och vår värdighet. Vilket misstag det är.
Vår samtid är en kran som vi öppnar och glömmer bort. Allt av värde rinner ur oss.
Gud är det särskilt populärt att håna. Till och med i kyrkan. Vilken obarmhärtig skam att Svenska Kyrkan, med ett darrande leende får man förmoda, öppnar sina dörrar för befängda konstnärers fixering vid nedmonterandet av allt heligt.
Jesus blir bög i läderbyxor och alla stumma ateister nickar med i samförstånd. När en annan konstnär gör rondellhundar av profeten Mohammed förvånas vi över de troendes indignation och förtvivlan. Konstnären lyfts in i värmen och prisas för sin medelmåttighet.
Som om dessa ständiga attacker på troende skulle vara modigt. Som om uppluckrandet av tro, helighet och tröst, skulle vara en ärbar bedrift. Vilket misstag det är.
Det är bara lathet. Det är futtigt och ovärdigt. Alla kan hata, det är enkelt. Att älska är tusen gånger svårare.
Det är varken progressivt eller beundransvärt att spotta på folks tro. Det är billigt och enkelt. Det är att dundra in med en bulldozer i ett hav av öppna dörrar.
Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.
Människor utan känsla för helighet kommer en dag upptäcka att livet planas ut, att tillvaron går ner för landning på en enda grå åker av värkande vardag. Det finns mysterium som inte går att lösa, men som lättar på förlåten och skänker dig lugna drömmar alla stormiga nätter.
Det finns en saga som väntar på att bli läst, men slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.
Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam, yr och full av mörker och vind.
När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.
Livet har ett okränkbart värde, långt bortanför allt politiskt korrekt och slentrianmässiga konstruktion. Ni kan håna tills all luft runnit ur er. Ni kan förstöra med all er kraft. För vi andra är inte ens där längre. Vi andra har rört oss bort från det som drar ner och utplånar oss.
Tidens nycker, människors längtan att splittra och söndra, våra naiva försök att slå oss ut ur en andlig ordning, är korta sekunder av tillfälliga segrar. Hatet är hårt, smärtsamt men kort. Kärleken har ett långt minne och du ryms i detta minne, du också.
Mysteriet står kvar, även om du inte bryr dig om att lösa det.
Godnatt!
//Denise
Slå mig så att någonting blöder.
Annika Norlin kom in i mitt liv när jag var 16 och allmänt vilsen. Det började med att jag av en slump hörde en låt med Hello Saferide och sedan, sakta men säkert jobbade hon sig in i mitt liv. Hennes musik har hjälpt mig att omfamna mina deppiga högstadieår, räta på ryggen när jag har skämts över mig själv och plåstrat om mitt sargade hjärta. Det känns som att jag hittar ett nytt djup i hennes låtar för varje lyssning och eftersom jag är nästintill sjukligt besatt av låttexter är det ju hennes förmåga att göra varenda låt till en liten novell som jag beundrar mest. Hon är min största idol i hela världen och att få se henne stå där på scenen, med röd cape och gitarr blev en närmast utomkroppslig upplevelse. När Det här är vad dom säger gick över i Honung fick jag hålla tillbaka tårarna för känslan gick från scenen, rakt in i hjärtat och rörde om där inne. Stort! Det är ju inte heller varje dag man får knasdansa fastän hjärtat brister eller får skrika De jävlarna ska skjutas i kör med en hel folkmassa.
Köttet är svagt - Det kan vara den bästa låten på hela nya skivan.
"In genom porten och upp över trappan. Tvärs över gården. Är aldrig över dig..."
//Martina
PS. Det måste firas att Sanna Nielsen inte vann melodifestivalen. Jag har ingenting emot henne som person (hon är ju en mycket duktig sångerska) men herregud vilken hemsk låt och styling! Jag röstade på Swingfly men glädjer mig åt att Denise lyckades rösta fram vinnaren trots att jag hellre hade sett min största pino-crush Danny högst på prispallen.
Mello.
Ikväll har den lilla melodifestivalnörden inom mig (och kanske också inom Martina och Therese) fått fritt spelrum. Efter att vi ätit en underbar trerättersmiddag som Martina lagat åt oss slog vi oss ner för att bevittna en av årets höjdpunkter. På något plan är jag faktiskt seriös. Helt ärligt. Jag är född och uppväxt på melodifestivalen. Det är en stark hatkärlek jag känner till denna musiktävling.
För en gångs skull var jag faktiskt nöjd med resultatet. Säg det inte till någon! Men jag röstade faktiskt... PÅ ERIC SAADE! Fråga mig inte riktigt varför. För jag vet inte. På samma sätt som jag på något sätt verkligen tycker om melodifestivalen tycker jag kanske om honom. HAR JAG GÅTT OCH BLIVIT LITE KÄR I ERIC SAADE?!?
Popular är ingen Manboy, men ett bra substitut. Jag som är något av en "textfacist" känner dock att låten egentligen är under all kritik. Men jag ÄLSKAR det! Allt behöver ju inte vara bra. Tänk vad tråkig världen skulle bli då.
"Kära Eric SaAAAAde,
Hur tänker du när du sjunger att du ska bli populär och då få tjejen du vill ha? Det känns som att detta kanske skulle kunna sända ut fel budskap till din unga osäkra fans. Och vad menar du med "my body wants you girl"? Är det bara din kropp som vill ha denna tjej? Inte okej. Pubertala grottmänniska!"
I egen hög person. Bildkälla
// Denise
And now it's clear to me that it's worth the pain.
Jag...
... smsade och gick samtidigt på Kastrup, ramlade nästan på ett trappsteg men lyckades parera och landade med en minst sagt ljudlig duns i THE SILENT LOUNGE.
... återförenades med finaste schweizaren med tusen fjärilar i magen och blossande kinder.
... blev visad den nya lägenheten och tyckte att den var ett ofantligt uppköp mot den gamla.
... misstänkte att herrarna Nil och Parli inte alls bodde där eftersom det varken stod smutsiga tallrikar i vardagsrummet eller fanns dammråttor i hörnen.
... råkade köpa två nya nagellack.
... var den enda som skrattade åt de roligaste skämten i Rango på bion.
... fick rugbyreglerna förklarade för mig och hejade jättemycket på Toulouse, mitt nya favoritlag, som tyvärr förlorade.
... åt Vermisel (gjort av kastanj) hos Markus farmor och farfar.
Gott!
... tyckte det var lite pinsamt att behöva ropa på hjälp för att få av mig byxorna hemma hos hans farföräldrar.
... var med och växlade in massor av mynt, vilket var motsvarande ungefär 1000 kr.
... och han stod och gjorde knäböj för att hålla värmen på en busshållplats medan bilisterna stirrade och tutade.
... kindpussades jättemycket (tre gånger/ person blir en del).
... börjar nästan vänja mig vid kindpussarna.
... fick se familjens Badhüsli, lilla badhus, som ligger med en fantastisk utsikt vid sjön.
... åkte Polybähnli.
... pluggade språkutveckling på ETH (tekniska högskolan) och blev avundsjuk på hur cool den byggnaden är.
... åt extremt mycket godis.
... fick ont i tänderna.
... fick supergod frukost med birchermüesli, jordgubbar och briocher.
... njöt av solskenet.
... ville inte åka hem.
//Martina
Wonder Woman.
Markus Krunegård säger det så bra: Svart är ingen färg, det är så man känner sig.
Så känns det verkligen. Min patetiska existens skulle vi i dagsläget lika gärna kunna radera ur mänsklighetens historia.
Det är tur att att jag har mitt nya nagellack (Tack Martina!) Imorgon ska jag leka Wonder Woman!
Bildkälla
Hur coolt är inte Wonder Woman-kollektionen från MAC?! Mitt är det röda. Det blir kanske ett blått också. Man kan inte få för många nagellack!
//Denise
Sellout.
Bildkälla
Jag hjärtar Elov och Beny! Så dåligt - samtidigt så beroendeframkallande. Autotone is the shit!
LYSSNA!
//Pinsam_tjej_som_älskar_töntig_musik_som_suger
She moves in her own way.
Igår var det fredagkväll och det vankades lite party. Inte mig emot. Kvällen blev verkligen inte som vi tänkt oss. Partymässigt var det rätt misslyckat. Men det blev ändå en sjukt kul kväll. Skulle jag välja två adjektiv för att beskriva den skulle det vara: absurd och annorlunda. Jag och Karolina fann nya vänner. Än en gång insåg vi att vi är totalt skadade av statsvetenskapen. Redan. Vad ska det bli av oss? Lyckan visste liksom inga gränser när våra nya vänner visades sig vara en tunisier och en militär som tjänstgjorde i Afghanistan. Fattar ni hur coolt det här var?
Dagen efter, alltså idag, mådde jag som jag förtjänade: prima. Solen sken och jag promenerade nere i hamnen. Ibland älskar jag verkligen Göteborg av hela mitt hjärta! Efter promenad och en stund för mig själv på en parkbänk i solen har jag haft en "produktiv" eftermiddag i hemmet. Jag har prokrastinerat att jag har skolarbete som borde göras och istället lagat mat som lagts in i frysen, dammsugit och tvättat alla lakan och handdukar.
Och nu då: Titta på Bridget Jones Dagbok för ungefär 30:e gången eller städa toaletten? Kanske båda...
God kväll!
//Denise
GÖTEBORGSPORR! Jag vill inte göra reklam på något sätt, men lite såhär
kändes det...
