... jag är besviken. Idag lade en så kallad vän, som jag inte ens vill nämna vid namn, upp en hyllningslåt på sin blogg för det lag som jag har hatat från djupet av mitt hjärta sedan jag var 8 år gammal. De. Jävla. Råttorna. För att kompensera för denna vidrighet lägger jag upp de här låtarna:

Blå ränder går aldrig ur...

 

//Martina

Den senaste tiden har det varit svårt att synkronisera min Ipod med biblioteket eftersom det innehåller alldeles för mycket musik. Egentligen lyssnar jag kanske på endast 10% av innehållet aktivt och resten används som någon form av buffert. Ändå är det så fruktansvärt svårt att ta bort låtar. Det är som den där gamla urtvättade tröjan som man älskade en gång i tiden men aldrig vill ha på sig nu eller den där väldigt snygga klänningen som man köpte trots att man inte kände sig riktigt bekväm i den för att man trodde att den skulle kännas klockren en dag. Jag tänker att jag kanske blir jättesugen på att lyssna på just den låten någon gång ändå. Vad besviken jag skulle bli om jag inte kunde det. Men det händer såklart aldrig. De ligger bara där i Ipoden och tar upp plats. De påminner mig om vem jag var och framförallt vem jag ville vara. Jag tar lite i taget. Ibland måste det gamla bort för att göra plats för det nya.

Enter Shikari fick vara kvar. Ungefär världens konstigaste band.

Igår var vi längst fram på Maggio.