Jag som alltid brukar ha stenkoll på viktiga papper har plöstligt slarvat bort mitt lösenord till Ica-banken och efter några finurliga chansningar låstes inloggningen. Yes... Man kunde tydligen inte beställa en ny kod över internet sådär smidigt. Inte heller fick man använda sig av självbetjäningen i kundtjänst för då behövde man ju ange det förjordade lösenordet. Man måste i stället sitta i telefonkö i "din kötid beräknas till 20 min" och lyssna på trevlig väntmusik. Otroligt segt. Den mjuka mansrösten berättade heller aldrig hur lång kötid jag hade kvar efter det utan bara att "alla kundrådgivare är upptagna just nu men du behåller din plats i kön" och gav mig fina tips om att prata med handläggaren om mitt bolån. Tack... Jag vågade inte ens gå på toa. Underbart. Underbart. Väl framme fick jag i och för sig prata med en trevlig tjej och det tog ungefär 30 sekunder för henne att se till att ett brev kommer hem till mig med en ny kod. Varför man inte lika gärna hade kunnat göra det över internet övergår mitt förstånd. Nejnej... Jag. Är. Inte. Bitter.

//Martina

Jag har landat hos mami och papi denna helg. Det känns väldigt bra att bli lite bortskämd. För tillfället har ett gäng pojkar i övre tonåren invaderat rummet bredvid och trots att de pratar lågmält har de ju röster som skulle kunna tränga igenom betong. Lycka till att sova då... Jag fick en present av lillebror med ett kort till. På framsidan stod det "Till min syster" och på baksidan var det tryckt "delad glädje är dubbel glädje... vi hade så roligt när vi" och så hade han skrivit: VAR PÅ LISEBERG! och ritat en stor smiley. Vi var alla rörande överens om att det lika gärna hade kunnat vara gjort av en sexåring. Världens finaste kort!

Idag hoppade jag på min nya begangade cykel, som i sinom tid ska fraktas till Göteborg, och svischade bort till Jakan för att uträtta diverse ärenden. Det kändes uppfriskade med den kyliga luften och alla vackra färger. Ibland tycker jag att hösten är den bästa årstiden. Eller "ibland" egentligen. När jag var liten tjafsade jag ofta med sommar- och vinterbarn om vilken som var den bästa årstiden. Man var ju tvungen att vara lojal med "sin" årstid.

Viksjö är, för övrigt, sig likt. Fjortisarna hittar man i centrum eller på bussen med stora jackor och frisyrer som ska signalera att de inte bryr sig trots att de har tillbringat alldeles för mycket tid framför spegeln, barnfamiljerna är i de otaliga radhusen som alla ser likadana ut och a-lagarna sitter på bänkarna och skrämmer små barn trots att de inte skulle göra en fluga förnär. Allt är ganska tråkigt men välbekant och tryggt. Skönt att kunna återvända till men också skönt att kunna lämna.

//Martina

Idag hade vi en så himla mysig "föreläsning". Det var två personer som har fått stroke som kom och berättade om det för oss. Båda var så himla gulliga och speciellt den sista, som var en äldre herre och påminde enormt mycket om min farfar. Båda är riktigt finurliga och har glimten i ögat som små skolpojkar. Det gjorde mig så himla varm i själen.

I kväll ska jag och några från klassen gå på Humorhimlen live där bland andra älskade Tankesmedjan ska medverka. Jag förbereder magmusklerna på en del skratt.

Annars är allt mer eller mindre som vanligt. Jag längtar redan till julen men som tur är finns det fina saker innan dess att se fram emot också. Nästa helg åker jag hem till päronen till exempel. Bara en sådan sak.

//Martina

Idag var första delen av logopedstudentdagarna. Det blev ett himla mysigt litet samkväm och det var kul att prata med studenter från andra orter. Det kändes ungefär som att plöstligt märka att folk pratar svenska även i andra delar av Sverige. Konstigt det där. Under kvällen hann jag lära mig att det behövs fyra kg potatis för att framställa ett kg chips, det ni!

//Martina

Ps. det är /s/ för den som undrade.

Igår var vi två flickor i lägenheten som kokade av ilska. Två riktiga bitterfittor i varsitt rum. Anledningen var att... internätet låg nere. Fasen vad hemskt det var och inte slutade vara förrän över 14 timmar senare. Man kommer ju hela tiden på saker som man vill göra men som inte går. Lyssna på vilken musik man vill, kolla bankkontot, facebook, googla saker, titta på serier, skypa... Herre min get! Tydligen var det någon driftstörning i vårt område som orsakade paniken. Lättnaden var stor när det plötsligt fungerade igen. Pjuh!

Egentligen borde jag plugga den här helgen men jag tänker att jag lägger i en jävligt hög växel i morgon och kör sedan hårt ändå in i mål på onsdag. Det tyngsta arbetet är förhoppningsvis redan gjort.

Tentan, den här staden är inte stor nog för oss båda. Det är ingenting personligt men... jag kommer förgöra dig.

//Martina

Jag pluggar just nu till en tenta som bland annat innehåller uppmärksamhet, inlärning och associationsnätverk i hjärnan men jag känner att min uppmärksamhet går till facebook, att jag hellre lär mig om vad Egoina har gjort idag och att mina associationer för tillfället går till Zombies.

//Martina

Hej vänner!

Denna dag var en alldeles särdeles bra dag trots regn och fyra timmars seeeeeg föreläsning från klockan 08.15. Jag fikade nämligen med Therese och sedan kom Denise hem från utlandet. Det var ett kärt återseende vill jag lova. Vi hade massor av spännande att berätta för varandra (exempelvis vad som kan hända när man lyssnar alldeles för mycket på Motherlover med The lonely island).

På kvällen släpade jag mig ut i ruskvädret för att göra ännu ett försök att dra igång med träningen. Skivstångspass var bokat med en vikarie. Denna människa visade sig vara en kvinna runt 60 år som ramlade in med orden: "De lyckades inte hitta någon annan vikarie så jag kommer precis från ett annat pass. Det betyder att jag kanske fuskar lite men det får inte ni göra". Sedan spände hon ögonen i oss fast på ett ganska snällt sätt. Sedan följde ett nästintill bisarrt jobbigt pass. Om det berodde på att min kropp är inställd på äta-choklad-ligga-i-sängen eller på henne låter jag vara osagt. Dock tog denna gladiatorkvinna ungefär dubbla vikten som jag tog vid varje moment och det var alltså inte jag som tränade för andra gången den dagen. Låt oss säga att jag kände mig väldigt... svag. Fast jag brydde mig inte så mycket om det för det var inte bara jag som hade svårt att hänga med. Jag såg allt att de uppumpade männen i hörnet hade problem att hålla jämna steg med henne samtidigt som de hade den vikt på stången som de normalt sett tar på passet.

I morgon blir det till att plugga Kognitions- och kommunikationspsykologi. Himla intressant kurs faktiskt.

God natt!
//Martina

Man blir ju ganska trött på sig själv när man vänder upp och ned på halva lägenheten för att man måste hitta ett viktigt papper. Man letar överallt. I pappersinsamlingen, i soptunnan (blä!), under sängen... Och sedan, när man sliter sitt hår, vill skrika, är på vippen att erkänna sig besegrad av hur jävligt allting är och funderar på hur problemet "viktigt papper är borta" ska förklaras för arbetsgivaren som ville ha pappret snarast möjligt så bestämmer man sig för att leta igenom pappershögen, där man först trodde att det låg, en sista gång så märker man att... där är det ju... Då man kan känna det som att man gjorde en "mamma" fast med sig själv i båda rollerna. Min mamma lyckades nämligen hitta precis allt, som jag hade ägnat timmar åt att leta efter, på två röda. Dagens I-landsproblem men sjukt irriterande!

//Martina

Jag är för tillfället gräsänka. Typ. Denise är i alla fall på andra sidan Atlanten och jag är inte gjord för att bo själv. När jag inte har någon att upprätthålla fasaden av att jag egentligen inte alls är en väldigt lat person så släpper jag allt ganska omgående. Detta framförallt när jag jobbar hela dagen och kommer hem, slänger allt på golvet, drar på myskläder och lägger mig på sängen (lägenheten såg ungefär ut som 2009 års stora misär i Dietlikon). Det gäller inte heller bara städning utan nästan ännu mer när det kommer till att föda mig själv. Idag åt jag fiskbullar (som var lite kalla i mitten eftersom jag inte hade tålamod nog att vänta på dem) i dillsås med spagetti (som hade legat lite väl länge i en burk i kylskåpet) till lunch. Det var inte speciellt gott men det gick i alla fall snabbt att tillaga. Hellre snabbt än bra, som man brukar säga. Fast... det var nog bara jag. Det hjälper ju inte heller att jag har större lust att lägga mina sista pengar på Gröna Lund och kläder än på mat. Det får bli gröt och nudlar resten av veckan (alltså tiden innan jag åker till Stockholm och kan leva på mina föräldrar likt en fästing).

Nåväl, idag ordnade jag i alla fall till lägenheten och städade för glatta livet ett tag. Det kändes som att jag kunde andas igen efter det. Pjuh!

Idag är Tankesmejdan i P3 tillbaka. Bästa radioprogrammet!

//Martina

Efter jobbet idag slängde jag in mig själv i duschen, kastade mig lika snabbt ur, tog på mig ansiktet och fönade ungefär halva håret för att sedan springa iväg till bussen och få vänta på den i 8 minuter. Lite väl tidspessimistiskt där. Jag skulle nämligen hem till Linda och mysa lite med henne och Hanna. Vi åt god mat, drack lite vin och spelade spel. Bland dessa fanns Backgammon: mitt gamla favoritspel. Som jag spelade det med min lilla bästa killkompis förr om åren. Jag och Linda drabbade först samman i en glödande duell och man märkte att båda verkligen ville vinna. Det finns nämligen inget spel där förlusten smakar lika surt som backgammon. Linda sa att man blir ödmjuk av att förlora. Jag kände att den där jävla ödkjukheten kunde jag vara utan. Vi lyckades i alla fall vinna varsin gång alla tre och det var nog bäst så för den allmäna fridens skull.

Idag delade jag med mig av den visdom som man har lyckats samla på sig under 20, nästan 21, år till Denise (som förvisso är äldre än jag men det struntar vi i):

"Livet är som Angry birds. Om man inte klarar det är det bara försöka igen."

Ja, jag har börjat spela Angry birds igen i brist på annat... mitt liv är så spännande.

//Martina

Som den bortskämda snorunge jag är tycker jag synd om mig själv för att jag kommer ha jobbat sex dagar efter varandra i morgon men jag har stora planer på hur jag ska fira när det är över. Det blir nämligen på ett lika moget sätt som mitt tycka-synd-om-mig-själv-beteende: med en löjligt stor påse godis.

Den här kvällen har jag stått och skrikit "jag fördömer dig, du synderska" till Denise medan hon knäböjde mot moskéen och bad om förlåtelse. Vanlig fredagkväll.

//Martina

Jag dras med en jobbig förkylning och får så mycket kärlek av min bror.

Vid lunchen råkade jag nudda honom med foten varpå han lutade sig över bordet och knuffade till min arm. Jag försökte göra samma sak men han drog bort armen.
Han: Noob!
Jag: Tänk på att jag är sjuk.
Han: Ja, du ser verkligen sjuk ut. Du är så blek och trött. Jag vet vad du ser ut som; en vampyr!
Alla skrattar.
Jag: Men åh, jag kan inte andas genom näsan. Det blir jobbigt för mig att äta och skratta samtidigt.
Han: Jaså, för att det är så mycket vitlök i luften?

Igår när jag och han skulle ut och åka en sväng i bilen sa han: "Du är den person jag känner som minst förtjänar att ha körkort."

Tack, liksom.

Nu ska vi i alla fall dra till värmen och hoppas att vi kommer åter med lite färg.

Förresten är det synd om mig av en till anledning. Jag har precis upplevt den stora sorgen och paniken då man märker att plattången inte är nedpackad. Merde!

So long, suckers!

//Martina

Idag är det lördag och jag sitter på min säng och tänker på att i många av stadens hörn sätter flickor och pojkar på sig extra fina kläder, dricker lite för mycket öl och gör sig redo att ramla ut i juninatten för att dansa så att fötterna värker, kanske hångla lite och sedan om de har otur avsluta kvällen med huvudet i en papperskorg. För mig känns det extremt avlägset att kunna uppbåda den minsta lilla feststämning eftersom det mest party jag har gjort idag var att dansa till Mary had a little lamb på jobbet och i skrivande stund är jag hiskeligt trött. Dock ska jag inte klaga eftersom Sverige tog brons och jag har min lilla dator som är porten till bland annat Kaliforniens undre värld. Hade inte velat vara en del av den, så att säga.

Simma lugnt!

//Martina

PS. Googlade precis Google igen. Är man på topp så är man.

Nu är det krig! Vårt hem har nämligen invaderats av små, äckliga bananflugor. De är överallt och framförallt i köket och driver mig till vansinne. Därför blev jag glad när jag hittade klibbiga flugfångarspiraler på Coop och satte upp de med stor entusiasm för en stund sedan. Efter det satt jag ett tag och tittade på hur de fastnade och inte kunde komma loss. Lite morbid är jag allt. Jag ska vinna den här kampen.

Ett annat, mer välkommet, tillskott till hemmet är min nya poster på väggen. Jag är ju ett inbitet Dexter-fan och idag kunde jag äntligen hämta ut den som jag hade beställt på posten. Han passade perfekt på min vägg. Har ni inte sett Dexter så måste ni göra det. En så himla spännande, rolig och bra serie.

Jag läste någon gång att vi säger adjö för att vi ska kunna återförenas igen. Det ligger någonting i det för ingenting är så fint som att krama en vän när man inte har setts på ett tag. Det fina med riktig vänskap är att man tar vid precis där man slutade och då spelar det ingen roll hur lång tid som har gått. Må det vara en dag, en vecka, en månad eller ett år. Att återförenas är det finaste som finns.

Min fina pappa älskar den här låten och det gör jag med.

 

//Martina

Vet ni vad? Till helgen får jag träffa tre vänner som jag ser alldeles för sällan. Therese, Carro och... MALIN! Jag ska krama dem (och speciellt Malin som jag inte har träffat sedan i november) tills de inte får luft mer. Sedan ska jag släppa dem så att de kan andas igen. Annars vore det ju ett makabert slut på återföreningen och vänskapen.

I övrigt händer det inte så mycket här. Livet rullar på med jobb och lata dagar om varannat. Jag har sett alldeles för många avsnitt av Weeds de senaste dagarna och pluggat tyska. Avundsjukan på de som var på Peace & Love har inte lagt sig men Denise gav mig en detajlerad uppdatering om hur det var så vi kan ju låtsas litegrann att jag också var där. Jag hade så himmelens gärna velat se Volbeat och Säkert! igen och så hade det ju varit fruktansvärt coolt att se Bob Dylan på riktigt. Tyvärr kan man inte få allt här i livet och det är nog tur ändå om man ska vara på det förnuftiga humöret.

Idag gurglade Denise förresten med vodka. En fin dag med andra ord.

//Martina

Jag är på ett ställe där ingen tycker att min dialekt är dryg. Eller vadfan, här säger vi att vi inte har någon dialekt. I morgon (idag) har bror min födelsedag också. Han ska få en Charlie Sheen-tröja och jag måste stiga upp vid halv sex för att gratulera honom; 'cause that's how we roll i min familj (observera mycket lustig ordvits!).

//Martina

En så himla bra dag! Eftersom Linda snart fyller år var vi bjudna hem till henne för att äta lunch och lära oss att dansa bugg(!). Födelsedagsbarnet är nämligen en fena på detta så efter att ha intagit en synnerligen god måltid svängde vi runt på hennes vardagsrumsgolv till dansbandsmusik. Hela min uppfattning om bugg kastades omkull då de stela "ute-på-marsch"-buggsteg som vår gamla idrottslärare Gerd lärde oss inte alls dög till ordentligt buggande. Till en början var det lite knepigt men snart började det kännas som att man hade kläm på grunderna.

Med lite hemgjord pizza i magen drog vi in till Liseberg där Scotts skulle spela. Vi stod först och förundrades över hur duktiga de flesta var och hur graciöst de förde sig över golvet. Jag bjöd upp Elena och vi turades om att vara män och snurra runt varandra och in i andra, vilka gav oss mördande blickar för att vi var så klumpiga. Kul var det. Det blev även lite dans med duktiga män som slängde runt oss som vantar innan vi drog oss bort mot stora scenen för att se Johnossi. En riktigt bra konsert. Jag önskar bara att jag hade lyssnat in mig mer på deras låtar innan men de är ju så fruktansvärt duktiga båda två så det var en fröjd för både ögon och öron ändå. Extranumrena bestod bl.a. av What's the point och 18 karat gold och då hade taket lyfts om det hade funnits något.

Kvällen avslutades med glass. Nu ömmar fötterna ganska härligt och livet känns fint.

//Martina

Igår hände det grejer här, vill jag lova. Jag satt och glodde på tv i Denises rum och kände att det luktade lite svavel. Underligt, tänkte jag, men jag är van vid att diverse dofter sprider sig från ventilationen så jag tänkte inte så mycket mer på det. Sedan märkte jag att vi inte hade något vatten och att det blinkade i hela lägenheten. Jag gick ut i köket och märkte att räddningstjänsten stod på gatan och att en jättestor grävmaskin var ifärd med att rulla in. Hela gatan var täckt med gegga och vatten och jag, tillsammans med ungefär alla andra grannar, stod och spanade ut genom fönstret för att förstå vad som hade hänt. Jag ville berätta allt konstigt för någon men Denise svarade inte och hos Elena tutade det upptaget.

Till slut fick jag tag på Elena, som inte heller hade vatten, och vi gick tillsammans ut och tittade på eländet. Två andra upplyste oss om att ett rör hade sprungit läck och att källaren på huset mittemot var översvämmad. Jag och Elena gick hem till mig och hängde ut genom fönstret för att titta på när de jobbade. Det var väldigt fascinerande att se hur grävmaskinen skar genom asfalten som om det vore smör och hur mycket vatten som fanns under marken.

Självklart var det vid det här laget som jag kom på att Denises blommor behöver vatten (oops!) och att jag ville diska. Som tur var hade jag hunnit borsta tänderna innan vattnet försvann.

Nu är vattnet tillbaka och räddningstjänstern håller på att plocka ihop alla grejer. Duktigt av dem att jobba så snabbt.

Nej, om man skulle ta tag i sitt liv.

//Martina