Alla är förstås fruktanstvärt spända på att höra hur Laserdome-spelandet gick. Det blev inte alls som vi hade tänkt oss. När vi anlände med andan i halsen exakt den tid som vi skulle börja spela fanns det redan ett etablerat lag där som vi fick spela mot tillsammans. Jag tänker mig att det inte var helt olikt när Sovjet slöt sig till de allierade under andra världskriget. Nu är ju inte jag någon expert på den delen av historien men jag kan ju säga att det var tur att det inte var mitt blå lag som stred mot nazityskland på riktigt. Då hade världen med största sannolikhet sett väldigt annorlunda ut för vi var både färre och sämre än de andra.

Flera av oss blev skjutna redan innan vi hade förstått att spelet hade börjat. Vi hade heller ingen organisation till skillnad från fienden som rörde sig som en väloljad maskin genom de trånga och mörka utrymmena. Vi åkte kort sagt på rejält med däng. Det värsta var de små barnsoldaterna som hånfullt sköt ner oss gång på gång. Det fanns dock ljuspunkter i vårt lag. Linda till exempel. Man vill dela skyttegrav med henne, så att säga.

Trots allt var det fruktansvärt kul och vi lovade varandra att spela fler gånger.