Sellout.
Bildkälla
Jag hjärtar Elov och Beny! Så dåligt - samtidigt så beroendeframkallande. Autotone is the shit!
LYSSNA!
//Pinsam_tjej_som_älskar_töntig_musik_som_suger
She moves in her own way.
Oj, oj. Jag kom på att jag har en blogg som jag inte ägnat en tanke åt på lite för lång tid. Bättring på mig. Livet har bara varit lite galet. Sådär lite för mycket skolarbete och annat att göra (läs: jobb). Martina var rädd att jag skulle bli utbränd där ett tag. Men man kan ju inte bli något man redan är! (Det var alltså ett skämt.) Oavsett så är det lite lugnare nu och jag kan inte vara gladare.
Igår var det fredagkväll och det vankades lite party. Inte mig emot. Kvällen blev verkligen inte som vi tänkt oss. Partymässigt var det rätt misslyckat. Men det blev ändå en sjukt kul kväll. Skulle jag välja två adjektiv för att beskriva den skulle det vara: absurd och annorlunda. Jag och Karolina fann nya vänner. Än en gång insåg vi att vi är totalt skadade av statsvetenskapen. Redan. Vad ska det bli av oss? Lyckan visste liksom inga gränser när våra nya vänner visades sig vara en tunisier och en militär som tjänstgjorde i Afghanistan. Fattar ni hur coolt det här var?
Dagen efter, alltså idag, mådde jag som jag förtjänade: prima. Solen sken och jag promenerade nere i hamnen. Ibland älskar jag verkligen Göteborg av hela mitt hjärta! Efter promenad och en stund för mig själv på en parkbänk i solen har jag haft en "produktiv" eftermiddag i hemmet. Jag har prokrastinerat att jag har skolarbete som borde göras och istället lagat mat som lagts in i frysen, dammsugit och tvättat alla lakan och handdukar.
Och nu då: Titta på Bridget Jones Dagbok för ungefär 30:e gången eller städa toaletten? Kanske båda...
God kväll!
//Denise
GÖTEBORGSPORR! Jag vill inte göra reklam på något sätt, men lite såhär
kändes det...
Igår var det fredagkväll och det vankades lite party. Inte mig emot. Kvällen blev verkligen inte som vi tänkt oss. Partymässigt var det rätt misslyckat. Men det blev ändå en sjukt kul kväll. Skulle jag välja två adjektiv för att beskriva den skulle det vara: absurd och annorlunda. Jag och Karolina fann nya vänner. Än en gång insåg vi att vi är totalt skadade av statsvetenskapen. Redan. Vad ska det bli av oss? Lyckan visste liksom inga gränser när våra nya vänner visades sig vara en tunisier och en militär som tjänstgjorde i Afghanistan. Fattar ni hur coolt det här var?
Dagen efter, alltså idag, mådde jag som jag förtjänade: prima. Solen sken och jag promenerade nere i hamnen. Ibland älskar jag verkligen Göteborg av hela mitt hjärta! Efter promenad och en stund för mig själv på en parkbänk i solen har jag haft en "produktiv" eftermiddag i hemmet. Jag har prokrastinerat att jag har skolarbete som borde göras och istället lagat mat som lagts in i frysen, dammsugit och tvättat alla lakan och handdukar.
Och nu då: Titta på Bridget Jones Dagbok för ungefär 30:e gången eller städa toaletten? Kanske båda...
God kväll!
//Denise
GÖTEBORGSPORR! Jag vill inte göra reklam på något sätt, men lite såhär
kändes det...
Mareld
Dagen idag var fin. Vi hade en labb på DART (kommunikations- och dataresurscenter, vart bokstäverna kommer ifrån är höljt i dunkel) som visade sig vara sjukt mysigt. Vi älskar DART nu. Skolarbetet bestod i att titta på filmer med barn som lekte och att klottra ned lite om det. Inte alltför anstängande. Logopedprogrammet är bäst.
Sedan fick jag gå hem eftersom jag upptäckte att plånboken låg kvar i träningsväskan. Det var dock ganska trevligt och jag funderade över frågor som: Är det säkert att man dör om man hoppar från Götaälvsbron ned på asfalten? Om man dör, hur lång tid tar det? Hinner man tänka i fallet? och Hur ont gör det när kroppen träffar marken?
På kvällen fick jag brottas med svårigheten i att förklara skillnaden mellan hyres- och bostadsrätt, orden ersättning och sådant samt vilka som ska betala tv-avgift för en kvinna som inte riktigt behärskar svenska. Minst sagt utmanande och även roligt, för den delen.
Nu sitter jag tänker på att det vore kul att ge pojkvännen en GIANTmicrobe när han fyller år (trots att det är några månader kvar). Det är ju inte alla som kan säga att de gav sin pojkvän klamydia i födelsedagspresent. I och med detta lärde jag mig också att Mareld är "ett fenomen som orsakar ett turkost sken i havsvatten" (enl. wikipedia) och inte alls en stad som jag gissade på när jag såg att Winnerbäck hade en låt som hette så.
Denise har fruktansvärt mycket att göra. Det är synd om henne, så ni kan väl skriva något peppande på hennes facebook eller något?
Det var allt från Brämaregården för tillfället!
//Martina
Sedan fick jag gå hem eftersom jag upptäckte att plånboken låg kvar i träningsväskan. Det var dock ganska trevligt och jag funderade över frågor som: Är det säkert att man dör om man hoppar från Götaälvsbron ned på asfalten? Om man dör, hur lång tid tar det? Hinner man tänka i fallet? och Hur ont gör det när kroppen träffar marken?
På kvällen fick jag brottas med svårigheten i att förklara skillnaden mellan hyres- och bostadsrätt, orden ersättning och sådant samt vilka som ska betala tv-avgift för en kvinna som inte riktigt behärskar svenska. Minst sagt utmanande och även roligt, för den delen.
Nu sitter jag tänker på att det vore kul att ge pojkvännen en GIANTmicrobe när han fyller år (trots att det är några månader kvar). Det är ju inte alla som kan säga att de gav sin pojkvän klamydia i födelsedagspresent. I och med detta lärde jag mig också att Mareld är "ett fenomen som orsakar ett turkost sken i havsvatten" (enl. wikipedia) och inte alls en stad som jag gissade på när jag såg att Winnerbäck hade en låt som hette så.
Denise har fruktansvärt mycket att göra. Det är synd om henne, så ni kan väl skriva något peppande på hennes facebook eller något?
Det var allt från Brämaregården för tillfället!
//Martina
Man är inte sämre än att man kan ändra sig...
När jag var i Halmstad skulle jag och Frida stilla hungern med mackor. Hon sa att hon endast hade leverpastej som pålägg och jag rynkade på näsan. Sedan när gillar du leverpastej? frågade jag och hon förklarade att det var ganska nyligen som hon hade upptäckt att det inte var så förfärligt ändå. Jag bestämde mig någon gång när jag var liten för att leverpastej inte var min grej och sedan har jag hållit fast vid det på samma sätt som jag hatade äppelpaj, tomater och pyttipanna innerligt i yngre tonåren. Alla de senare har jag lärt mig att tycka om senare i livet men leverpastej har jag verkligen inte varit sugen på att testa igen. Sist jag gjorde det skulle jag tro att jag var femton och allmänt trött på livet. Jag vet inte riktigt varför jag har tagit för givet att mina smaklökar inte skulle ha kunnat förändra sig när fem år har gått, håret är kortare än någonsin, jag tycker om att äta rå fisk och är en helt annan person än jag var då (tack och lov!). Jag valde alltså att smaka. Nej, det var inte det godaste jag har smakat men verkligen inte det värsta heller och vid vissa smaker behöver man ju vänja sig. Därför köpte jag leverpastej idag när jag var på Ica och tryckte i mig tre leverpastejsmackor med gurka till lunch. Jag gissar att min kropp, som har sjukligt svårt att ta upp järn, blev lycklig. Vad jag ville säga med det här är att jag borde bli bättre på att ändra gamla, ingrodda uppfattningar om saker. För att kunna ändra sig är en himla bra egenskap.
Idag borde jag läsa om språkutveckling men i stället har jag gjort fem sidor i min bok om tysk grammatik. Det är nämligen lite som att lösa korsord eller lägga pussel. Tankenötter med konkreta bevis på att man kommer framåt till skillnad från kurslitteraturen som man läser, läser och läser medan tankarna svävar iväg och ingenting av vikt fastnar.
Puss på er!
//Martina.
Idag borde jag läsa om språkutveckling men i stället har jag gjort fem sidor i min bok om tysk grammatik. Det är nämligen lite som att lösa korsord eller lägga pussel. Tankenötter med konkreta bevis på att man kommer framåt till skillnad från kurslitteraturen som man läser, läser och läser medan tankarna svävar iväg och ingenting av vikt fastnar.
Puss på er!
//Martina.
Time, make it go faster...
Jag: Fast nu är det inte så länge kvar. Bara nio dagar.
Han: Om jag sa åt dig att stå på ett ben till dess skulle du inte säga att det inte är så länge.
Om nio dagar, må de gå fort, åker jag till Zürich igen. Jag drömmer om att gå längs Limmat i plusgrader och med nya vårjackan. Det känns som att jag inte gör annat än att vänta och längta men då är det tur att jag har galet fina människor att vänta med.
Han: Om jag sa åt dig att stå på ett ben till dess skulle du inte säga att det inte är så länge.
Om nio dagar, må de gå fort, åker jag till Zürich igen. Jag drömmer om att gå längs Limmat i plusgrader och med nya vårjackan. Det känns som att jag inte gör annat än att vänta och längta men då är det tur att jag har galet fina människor att vänta med.
//Martina
And I feel so satisfied when I can see you smile.
Underbar helg! I fredags hade jag några klasskompisar över och vi åt pizza, spelade spel och skrattade hela kvällen. Ytterst trevligt! Elena kläckte en del supersköna citat när vi spelade Absolut överens där det gäller att skriva ned samma sak som sin partner om ett visst tema.
Elena: Om det stod "Allt om Danmark" skulle man ju skriva "pølse, pølse, pølse, pølse".
Senare
Elena (pratar för sig själv): Pølse, pølse, pølse, pølse.
Sofia: Vad var det?
Elena: Danska.
Hm... det var nog roligare i då, märkte jag nu. Höhö. Men hon är för rolig, min favoritskåning.
På lördagmorgonen slog jag upp mina gröna vid sju och var så trött att det kändes som att någon hade slagit mig i ansiktet med en död gås. Det var dock ingenting som stoppade mig från att packa ihop mina pinaler och gå till Hjalmar Brantingsplatsen i solskenet. Jag hade nämligen en dejt med André där för jag skulle agera kurir mellan honom och Denise. Vi hann snacka en stund innan jag sprang till min buss för jag skulle ta tåget till Halmstad.
Jag satt försjunken i A million little pieces så resan ned gick i ett nafs. Så fort jag klev av såg jag Frida och vi kastade oss i varandras armar. Lyckan var total eftersom vi inte hade setts sedan oktober. Vi bor bara dryga timmen ifrån varandra men ändå har jag lyckats träffa Markus, som bor väldigt mycket längre bort, två gånger sedan jag träffade henne senast. Verkligen inte ok.
Jag har knappt varit i Halmstad och jag tycker verkligen att det var en otroligt mysig stad. Dessutom sken solen och det är ju ingenting vi har varit så bortskämda med så lyckan kändes i hela kroppen. Vi tog en fika på Espresso House och delade med oss om sådana saker som endast är ämnade för vissa öron.
Jag fick se hennes mysiga lägenhet och blev väldigt avundsjuk på den fina sänghimlen. Den lilla prinsessan i mig tog ett skutt av förtjusning. Vi tryckte i oss massor av tacos, dansade som om det inte fanns någon morgondag till schweizisk och tysk musik, tittade på film och pratade, pratade, pratade. Allt var alltså precis som vanligt och helt underbart.
Jag fick ännu ett fint OPI swiss collection-nagellack av henne: Lucerne-tainly look marvelous. De har verkligen varit fyndiga där. Som om detta inte vore nog fick jag en sak till: EN IPOD!!! Lilla Frida har nämligen skaffat sig en Iphone och använde inte sin längre. Halleluja! sa jag. Dessutom har den kära Frida nästan lika oklanderlig musiksmak som undertecknad så den var proppfull med fantastisk musik. Wunderbar!
Idag chillade vi mest och fikade på Robert's coffee innan jag tog tåget hem till Götet och försökte hindra mina ben från att börja dansa till En vän med en bil av Håkan Hellström. Jag har nämligen erfarenhet av andra passagerares passivt aggressiva blickar när gör sådant och det vill man ju inte tackla helt solo.
Vi var alltid otroligt snygga och coola i ostlandet, som ni ser.
Elena: Om det stod "Allt om Danmark" skulle man ju skriva "pølse, pølse, pølse, pølse".
Senare
Elena (pratar för sig själv): Pølse, pølse, pølse, pølse.
Sofia: Vad var det?
Elena: Danska.
Hm... det var nog roligare i då, märkte jag nu. Höhö. Men hon är för rolig, min favoritskåning.
På lördagmorgonen slog jag upp mina gröna vid sju och var så trött att det kändes som att någon hade slagit mig i ansiktet med en död gås. Det var dock ingenting som stoppade mig från att packa ihop mina pinaler och gå till Hjalmar Brantingsplatsen i solskenet. Jag hade nämligen en dejt med André där för jag skulle agera kurir mellan honom och Denise. Vi hann snacka en stund innan jag sprang till min buss för jag skulle ta tåget till Halmstad.
Jag satt försjunken i A million little pieces så resan ned gick i ett nafs. Så fort jag klev av såg jag Frida och vi kastade oss i varandras armar. Lyckan var total eftersom vi inte hade setts sedan oktober. Vi bor bara dryga timmen ifrån varandra men ändå har jag lyckats träffa Markus, som bor väldigt mycket längre bort, två gånger sedan jag träffade henne senast. Verkligen inte ok.
Jag har knappt varit i Halmstad och jag tycker verkligen att det var en otroligt mysig stad. Dessutom sken solen och det är ju ingenting vi har varit så bortskämda med så lyckan kändes i hela kroppen. Vi tog en fika på Espresso House och delade med oss om sådana saker som endast är ämnade för vissa öron.
Jag fick se hennes mysiga lägenhet och blev väldigt avundsjuk på den fina sänghimlen. Den lilla prinsessan i mig tog ett skutt av förtjusning. Vi tryckte i oss massor av tacos, dansade som om det inte fanns någon morgondag till schweizisk och tysk musik, tittade på film och pratade, pratade, pratade. Allt var alltså precis som vanligt och helt underbart.
Jag fick ännu ett fint OPI swiss collection-nagellack av henne: Lucerne-tainly look marvelous. De har verkligen varit fyndiga där. Som om detta inte vore nog fick jag en sak till: EN IPOD!!! Lilla Frida har nämligen skaffat sig en Iphone och använde inte sin längre. Halleluja! sa jag. Dessutom har den kära Frida nästan lika oklanderlig musiksmak som undertecknad så den var proppfull med fantastisk musik. Wunderbar!
Idag chillade vi mest och fikade på Robert's coffee innan jag tog tåget hem till Götet och försökte hindra mina ben från att börja dansa till En vän med en bil av Håkan Hellström. Jag har nämligen erfarenhet av andra passagerares passivt aggressiva blickar när gör sådant och det vill man ju inte tackla helt solo.
Vi var alltid otroligt snygga och coola i ostlandet, som ni ser.
I morgon är det ny vecka, ny kurs, nya tag. Dessutom kommer Denise hem och det är ju inte fy skam. Jag ska bara hinna städa lite först för jag har lyckats stöka ned i köket. Men det behöver ju inte hon få veta...
//Martina
//Martina
Natten är ung och jag ligger vaken.
Det snöar och jag vill bara dö. Seriöst. Hela marken har blivit vit igen. Vill typ bara lägga mig ner på golvet i en liten hög. Döda mig! Ungefär så pepp känner jag mig just nu. Vintern gör mig så depressiv!
För att jag var så pepp på allt igår så målade jag mina naglar i grönt och rosa. Ambivalens är mitt mellannamn. Och kan man inte bestämma sig så varför inte ta både och. Nu känns mina glada naglar mest bara fel. Lite som att jag är den där ledsna clownen som skrämmer alla på tivolit.
Nu ska jag packa. Stockholm imorgon! Där är det kallare och ännu mer snö. Kul.
//Denise
För att jag var så pepp på allt igår så målade jag mina naglar i grönt och rosa. Ambivalens är mitt mellannamn. Och kan man inte bestämma sig så varför inte ta både och. Nu känns mina glada naglar mest bara fel. Lite som att jag är den där ledsna clownen som skrämmer alla på tivolit.
Nu ska jag packa. Stockholm imorgon! Där är det kallare och ännu mer snö. Kul.
//Denise
Tröttmössa, klantarsle, virrpanna...
Att jag ska lyckas klanta till det ungefär varenda gång jag ska göra någonting som jag tycker är roligt. Är det inte att jag har tagit fel på datumet så jag missar en konsert så är det att jag kliver på fel spårvagn och kommer för sent. Igår lyckades jag tydligen avboka ett pass på Friskis som jag verkligen ville gå på för att jag skulle gå tillsammans med Denise och Therese (som jag inte har träffat på hur länge som helst) när jag skulle avboka ett annat. Ibland känner man sig så otroligt intelligent. Jag vet inte om jag har blivit extra virrig på senaste tiden eftersom jag även har börjat kliva ut framför spårvagnar och bilar. Jag vill inte veta vart den här utvecklingen är på väg...
//Martina
//Martina
Taking that ride to nowhere.
Jag började min dag klockan 05.02 när min klockradio drog igång. Jag hade nämligen väldigt mycket kvar att läsa så jag grottade ner mig i kurslitteraturen igen innan det var dags att börja göra mig i ordning. Jag resonerar nämligen så att kan jag inte vara smartast så kan jag i alla fall vara söt.
Seminariet gick faktiskt mycket bra. Jag kände inte riktigt igen mig själv när jag räckte upp handen flera gånger och kom med helt okej inlägg i diskussionen.
Efter det skulle jag ta mig till NetonNet Lagershop för att införskaffa den nya mobilen. Jag hade kollat upp ungefär var den låg (lagershopen, alltså) för jag resonerade så att jag hade ju sett den från vägen flera gånger = lätt att hitta (bra där, Martina) och hoppade på buss 47. Jag satt försjunken i mina egna tankar och märkte av ren tur att jag var framme vid Stig center där jag skulle kliva av. Inte visste jag att jag skulle kliva ut i en amerikansk film. Bensinmackerna låg uppradade och olika prekära industrier kantade gatorna. Behöver jag säga att det inte direkt var anpassat för fotgängare? Jag gick runt en stund och letade innan jag gick upp på en höjd för att se bättre. Då jag fortfarande inte såg en skymt av NetonNet fick jag gå på magkänslan. Ni som känner mig vet att man oftast ska gå åt andra hållet än det som jag pekar åt men det är någonting som jag aldrig lär mig själv så jag vandrade på i det som kändes som rätt riktining. Jag gick och gick och gick på ena sidan av ett buskage, vilket gjorde att jag såg mycket dåligt. När det kändes som att jag hade gått jättefel och precis skulle vända om bestämde jag mig ändå för att tränga mig igenom buskarna och spana lite till. TUR! Där, i fjärran, såg jag nämligen mitt mål. Strumpbyxorna revs upp och jag kände mig precis som i reklamen, alltså som att jag hade vandrat i skogen i flera dygn men till sist, efter att ha trotsat järnvägsspår och is var framme. Väl där fick jag det absolut sista exemplaret (tänk vilket antiklimax det hade blivit annars!) och åkte hem.
Under kvällen har jag försökt ordbajsa mig fram till 1,5 A4-sidor eftersom jag tyckte att jag hade fått med allt på en och vi hade 1,5 som minimum. Jag kan verkligen inte skriva långt när det handlar om viktiga saker. Blogginlägg har jag ju en förmåga att kunna måla ut i det evinnerliga men vid skolgrejer tar det tvärt stopp. Jag tror att mitt skrivarjag kommer från Norrland.
Förresten, ett tips från Denise: Bildgoogla ALDRIG kniv.
Kan man få lite vår tack? Såhär vackert var det i Luzern förra året.
Seminariet gick faktiskt mycket bra. Jag kände inte riktigt igen mig själv när jag räckte upp handen flera gånger och kom med helt okej inlägg i diskussionen.
Efter det skulle jag ta mig till NetonNet Lagershop för att införskaffa den nya mobilen. Jag hade kollat upp ungefär var den låg (lagershopen, alltså) för jag resonerade så att jag hade ju sett den från vägen flera gånger = lätt att hitta (bra där, Martina) och hoppade på buss 47. Jag satt försjunken i mina egna tankar och märkte av ren tur att jag var framme vid Stig center där jag skulle kliva av. Inte visste jag att jag skulle kliva ut i en amerikansk film. Bensinmackerna låg uppradade och olika prekära industrier kantade gatorna. Behöver jag säga att det inte direkt var anpassat för fotgängare? Jag gick runt en stund och letade innan jag gick upp på en höjd för att se bättre. Då jag fortfarande inte såg en skymt av NetonNet fick jag gå på magkänslan. Ni som känner mig vet att man oftast ska gå åt andra hållet än det som jag pekar åt men det är någonting som jag aldrig lär mig själv så jag vandrade på i det som kändes som rätt riktining. Jag gick och gick och gick på ena sidan av ett buskage, vilket gjorde att jag såg mycket dåligt. När det kändes som att jag hade gått jättefel och precis skulle vända om bestämde jag mig ändå för att tränga mig igenom buskarna och spana lite till. TUR! Där, i fjärran, såg jag nämligen mitt mål. Strumpbyxorna revs upp och jag kände mig precis som i reklamen, alltså som att jag hade vandrat i skogen i flera dygn men till sist, efter att ha trotsat järnvägsspår och is var framme. Väl där fick jag det absolut sista exemplaret (tänk vilket antiklimax det hade blivit annars!) och åkte hem.
Under kvällen har jag försökt ordbajsa mig fram till 1,5 A4-sidor eftersom jag tyckte att jag hade fått med allt på en och vi hade 1,5 som minimum. Jag kan verkligen inte skriva långt när det handlar om viktiga saker. Blogginlägg har jag ju en förmåga att kunna måla ut i det evinnerliga men vid skolgrejer tar det tvärt stopp. Jag tror att mitt skrivarjag kommer från Norrland.
Förresten, ett tips från Denise: Bildgoogla ALDRIG kniv.
Kan man få lite vår tack? Såhär vackert var det i Luzern förra året.
//Martina
River deep, mountain high!
Jag har tillbringat dagen tillsammans med boken Ungdomar och identitet. Efter att snart ha tagit mig igenom den känner jag mig nästan ännu mer förvirrad kring vad begreppet identitet egentligen innebär. Det känns stabilt nu när vi har ett seminarium som bygger på det i morgon... Nåväl, låtom oss hoppas att jag kommer på något intelligent att säga. Jag skulle däremot inte sätta mina pengar på det.
Jag hade även mitt tredje besök hos logopeden idag och hon sa att hon tycker att jag börjar hitta min fina, varma grundton. Det känns ju bra.
På kvällen var vi, som Denise redan har skrivit, på ett roligt Friskispass. Trots att mina förväntningar var skyhöga (eftersom Denise i det närmaste avgudar mannen som håller i det) blev jag inte besviken. Vilken man! Jag har sällan känt mig så peppad! En av höjdpunkterna var när den här låten kom (dock inte Glee-versionen... tror jag, mitt minne är inte helt okej, just nu) och vi sprang för livet:
Jag hade även mitt tredje besök hos logopeden idag och hon sa att hon tycker att jag börjar hitta min fina, varma grundton. Det känns ju bra.
På kvällen var vi, som Denise redan har skrivit, på ett roligt Friskispass. Trots att mina förväntningar var skyhöga (eftersom Denise i det närmaste avgudar mannen som håller i det) blev jag inte besviken. Vilken man! Jag har sällan känt mig så peppad! En av höjdpunkterna var när den här låten kom (dock inte Glee-versionen... tror jag, mitt minne är inte helt okej, just nu) och vi sprang för livet:
Jag är ju inget direkt fan av den här dagen men jag fick godis av Denise och jag är ju inte den som ogillar godisdagar så... vadfan... Glad Alla hjärtans dag!
//Martina
Kärlek och värme i februarimörkret.
Jag tar mitt ansvar som medmänniska och sprider lite kärlek.
Idag är det den 14:e februari. En fin dag tycker jag. Kärlek på er! Vi har haft det mysigt och firat (säger man att man firar?). Ätit en god middag med tända ljus på bordet och lyssnat på kärleksfull musik. Dagen har också firats genom seminarium och inlämning av paper (ja, vi säger paper som papper på engelska. Fråga inte ens.) och ett kul pass på friskis. Inte dåligt för en måndag. Fick också ett vackert mms som grädde på moset. Icke att förglömma!
Peace out!
//Denise
Vem behöver egentligen en Ipod?
Det har varit en väldigt spännande helg. Först var det någon som norpade åt sig min mobil och min ipod ur min ficka när jag och mina fina vänner åt sopp- och dessertbuffé. Så otroligt gement gjort! Som tur var kunde jag få (ja, inte en krona behövde jag betala) ett nytt SIM-kort med samma nummer av Telia. Ett stort plåster på såren. Dessutom fick jag låna en mobil av snälla Linda och lika snälla Sofia bistod med laddare. Jag är omgiven av änglar!
Ironiskt nog kom min gamla kasettfreestyle i ett paket just den dagen. Jag behövde nämligen den för att kunna lyssna på de inspelningar min logoped gör av mig. Hade jag haft en cool mobil som kunde spela in så hade jag kunnat spela in på den men så var icke fallet (lite roligt ändå att tjuven antagligen trodde att min mobil var dyr när han/hon såg mig använda den) och jag mindes att jag hade en sådan gammal tingest i Stockholm så jag bad min mor att skicka ned den till mig. Jag blev alltså av med min Ipod men fick en freestyle. Somliga kanske skulle se det som ett nedköp men i freestylen låg nämligen Sunes duktigheter inläst av författaren själv. Nostalgi på hög nivå!
Ja, jag har mitt sexiga underställ på mig. Jag och Denise invigde nämligen våra vårjackor men eftersom temperaturen inte riktigt sa Vår lika mycket som solskenet fick underställen åka på. Mitt är ett billigt från Migros i Schweiz men ack så bekvämt!
Ironiskt nog kom min gamla kasettfreestyle i ett paket just den dagen. Jag behövde nämligen den för att kunna lyssna på de inspelningar min logoped gör av mig. Hade jag haft en cool mobil som kunde spela in så hade jag kunnat spela in på den men så var icke fallet (lite roligt ändå att tjuven antagligen trodde att min mobil var dyr när han/hon såg mig använda den) och jag mindes att jag hade en sådan gammal tingest i Stockholm så jag bad min mor att skicka ned den till mig. Jag blev alltså av med min Ipod men fick en freestyle. Somliga kanske skulle se det som ett nedköp men i freestylen låg nämligen Sunes duktigheter inläst av författaren själv. Nostalgi på hög nivå!
Ja, jag har mitt sexiga underställ på mig. Jag och Denise invigde nämligen våra vårjackor men eftersom temperaturen inte riktigt sa Vår lika mycket som solskenet fick underställen åka på. Mitt är ett billigt från Migros i Schweiz men ack så bekvämt!
På tisdag ska jag nog köpa mig en ny mobil. Det blir en sådan som Denise har, fast grå. Jag är en härmapa. En ny Ipod får jag nog se i stjärnorna efter. Eller i alla fall spara ihop en slant till först.
Nu blir det lite röstövningar!
//Martina.
Nu blir det lite röstövningar!
//Martina.
Make me harder, better, faster, stronger...
Jag hatar spinning. Verkligen hatar det. Möjligtvis hatar jag att jogga ännu mer fast då är man ändå ute i naturen och utsikten ändras hela tiden. Fast å andra sidan har man inte peppen från instruktören. Det är nästan hugget som stucket. Det är ju så otroligt jobbigt och svettigt MEN väldigt bra träning så när jag känner för att straffa mig själv (och glömmer bort att boka in mig på favoritpasset som alltid är fullt redan tre dagar innan = skivstång) bokar jag in mig på ett spinningpass och pallrar mig dit. Sedan flåsar man där med ungefär tjugo andra svettande människor, i en liten lokal och trampar för livet utan att komma någonstans samtidigt som man drar på lite mer motstånd hela tiden. Jag brukar inte direkt känna att min vilja att leva är på topp just då. Allt detta till trots, när det äntligen är över känns det ofattbart bra. Sedan belönar jag mig själv med att vara på gymmet och göra lite roliga småövningar. Det är alltid lika kul att ställa sig bland alla stånkande muskelmän i linne som lyfter jättehantlar med mina små femkilos. Vi får se när jag går på spinning nästa gång. Det blir i alla fall inte i morgon.
//Martina.
//Martina.
90-tal.
Det är himla fint att klä ut sig såhär på en annars helt vanlig och lite småtråkig tisdag. Ikväll är det nämligen provsittning för de nya statsvetarna. Temat på begivenheten är 90-tal. Underbart!
Själv så tyckte jag att mitt 90-tal mest bara var Spice Girls, luktsudd och fula magtröjor. För kvällen har jag valt att kanalisera det tidiga 90-talet som jag tyvärr aldrig riktigt fick uppleva. Ibland brukar jag önska att mitt 90-tal hade varit lite mer rutiga skjortor, deppig musik av arga unga män och små spelningar i källarlokaler.
Nu ska jag ut och göra stan osäker!
//Denise
Själv så tyckte jag att mitt 90-tal mest bara var Spice Girls, luktsudd och fula magtröjor. För kvällen har jag valt att kanalisera det tidiga 90-talet som jag tyvärr aldrig riktigt fick uppleva. Ibland brukar jag önska att mitt 90-tal hade varit lite mer rutiga skjortor, deppig musik av arga unga män och små spelningar i källarlokaler.
Nu ska jag ut och göra stan osäker!
//Denise
Det är inte synd om oss.
Idag vaknade jag till P3 nyheter som rapporterade om att studenters pengar inte räcker till. Klicka här för en sammafattning av inslaget. Både Denise och jag blev riktigt sura över det som sägs. Enligt Sveriges förenade stundentkårer går en genomsnittlig student back med 776 kr, varje månad. En tillfrågad i inslaget berättar: "Jag får inte handla lika mycket kläder och typ... godis och sånt där och äta på Max och alkohol och sådana där saker. Och resa kan jag ju inte... heller göra. Det går ju som absolut inte." Både Denise och jag satt med hakan nere vid knävecken efter att ha hört om hennes problem. Nej, som student har man det inte särskilt fett men är ens största problem att man inte kan äta på Max och köpa lika mycket kläder som tidigare (än vad? När hon bodde hemma hos mor och far?) tycker jag att man får se över sin världsbild lite.
Vi har det ju trots allt otroligt bra om man jämför med andra länder. Vi har den stora förmånen att få läsa vid universitet och högskola kostnadsfritt och dessutom får vi pengar av staten. Att leva på bidraget är självklart svårt och det är ju jobbigt att skuldsätta sig men världen fungerar inte riktigt så att man bara kan få pengar. Här i Sverige kan de flesta som vill läsa vidare, något som absolut inte är fallet i många andra länder.
Jag tänker också på de många ensamstående föräldrar som har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Jag känner mycket mer med dem som knappt kan köpa kläder till sina barn än en annan student som uppenbarligen har råd med ganska mycket saker ändå.
Nej, det är inte synd om oss för att vi inte köpa alla kläder vi vill, gå ut och äta på restaurant eller supa oss fulla på Park Lane varje helg. Det finns de som har större problem än så.
//Martina (& Denise).
Vi har det ju trots allt otroligt bra om man jämför med andra länder. Vi har den stora förmånen att få läsa vid universitet och högskola kostnadsfritt och dessutom får vi pengar av staten. Att leva på bidraget är självklart svårt och det är ju jobbigt att skuldsätta sig men världen fungerar inte riktigt så att man bara kan få pengar. Här i Sverige kan de flesta som vill läsa vidare, något som absolut inte är fallet i många andra länder.
Jag tänker också på de många ensamstående föräldrar som har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Jag känner mycket mer med dem som knappt kan köpa kläder till sina barn än en annan student som uppenbarligen har råd med ganska mycket saker ändå.
Nej, det är inte synd om oss för att vi inte köpa alla kläder vi vill, gå ut och äta på restaurant eller supa oss fulla på Park Lane varje helg. Det finns de som har större problem än så.
//Martina (& Denise).
Jag hatar att jag tycker om dig.
Ibland låtsas man att man inte tycker om någonting, eller kanske det motsatta, alltså att man tycker jättemycket om någonting fast så inte är fallet. Av olika anledningar känner man att man inte kan säga sanningen. Det kan vara så att man skäms. Att man inte orkar ta den efterföljande diskussionen. Eller kanske att man helt enkelt inte har den blekaste vad den andra personen snackar om och känner att det bästa bara är att låtsas. Vem vill verka dum liksom?
Framförallt känns det som något som var vanligt när man var yngre. "Nej, jag leker inte alls med Barbie längre." Och så fick man gömma sina älskade dockor när kompisen kom för att leka. Eller klassikern: "Har du hört (fyll i valfri låt)?" "Jo, visst har jag det. Den är sjukt bra!" Sen får man liksom hoppas på det bästa och snabbt som attan lyssna på låten när man kommer hem.
Man vill ju gärna inbilla sig nu när man blivit lite äldre och mognare(?) att man kan vara ärlig. Att man faktiskt bara säger vad man tycker. Oftast spelar det ju ingen roll. Är man kompisar så är man det. Oavsett om den ena gillar Britney eller ej. Särskilt spännande är det ju inte direkt om alla tycker likadant i vilket fall som helst.
Roligt är att jag och min kära väninna Martina har i flera år låtsats som att vi inte tycker om Ola. Ja, Idol-Ola, den där lilla blonda tönten som plattar håret mycket mer än jag någonsin gjort. Jag vet, det ÄR pinsamt! Men jag kan inte hjälpa det. Jag brukar till och med lyssna på hans låtar och bli lite glad ända in i själen. Det har seriöst varit en av mina stora hemligheter. Man kan inte gilla Ola liksom. Det är så fel. Men ack så rätt. Säg det inte till nån!
I vilket fall som helst låtsades både jag och Martina som att vi tyckte illa om honom. Vi klagade på honom när han var med i Melodifestivalen och förtryckte vår kärlek. Vilket nästan är mer pinsamt än att tycka om honom. Kids, dagens läxa är alltså att bara vara er själva. Låtsas inte om att ni gillar något för att bli omtyckta, för att det är creddigt eller för att ni skäms. Sanningen lär ändå komma fram.
Bildkälla
// Denise
Jetzt geht's los!
Underbar dag. Jag vaknade strax innan tio och hörde Denise stöka runt i köket, hoppade i mjukisbrallorna och väckte Carro genom att krypa upp till henne i sängen och kramas lite. Sedan åt vi frukost och löste melodikrysset innan vi drog in till staden för lite shopping och mys. Carrobarro hittade till sist en frisör som ville ta sig an hennes hår. Jag och Denise väntade i soffan medan förvandlingen från snygg till bombnedslag av snygghet ägde rum. De hade väldigt bra musiksmak där eftersom de endast och utan undantag spelade Hello Saferide.
Nu taggar vi för utgång. Denise har som vanligt sminkat mig och den här gången fick sminkningen namnet I'm with the band. Fabulöst!
Jag och Carro blev lite idiotförklarade av Denise när vi tolkade meningen (i ett sms) dricker öl med en polare i linne, som att personen i fråga faktiskt satt i klädesplagget linne och av någon anledning ville meddela det. Självklart menades Linné, som i platsen Linné. Det är inte lätt att tänka rätt ibland.
Ut i natten!
//Martina
Nu taggar vi för utgång. Denise har som vanligt sminkat mig och den här gången fick sminkningen namnet I'm with the band. Fabulöst!
Jag och Carro blev lite idiotförklarade av Denise när vi tolkade meningen (i ett sms) dricker öl med en polare i linne, som att personen i fråga faktiskt satt i klädesplagget linne och av någon anledning ville meddela det. Självklart menades Linné, som i platsen Linné. Det är inte lätt att tänka rätt ibland.
Ut i natten!
//Martina
Vrid, slicka, doppa.
(Nej, man kan inte få alls konstiga associationer av denna rubrik...)
Nu är vår kära, underbara Caroline här. Helt avesome! Hon är så himla bäst. Verkligen en sån där människa som man inte kan annat än älska. Och som man saknar henne.
Idag har vi haft en alldeles fantastisk dag tillsammans. Vi har hunnit hänga på det franska caféet (orka säga det riktiga namnet) några timmar, tränat på friskis, letat med ljus och lykta efter en frisör, besökt systemet, färgat hennes hår och skrattat en massa.
Vi har även nått stora framsteg på olika viktiga punkter här i livet. Jag har lyckats övertala Carro att... håll andan nu... följa med på Peace and Love! Ja, jag vet! Helt otroligt. Det finns bara ett krav: att vi ska bo på hotell. Helt okej för mig. Hoppas, hoppas att vi kan få semester från våra jobb.
Och apropå det där med jobb. Idag har Martina skrivit kontrakt. Tänker överlåta till henne att skriva om detta. Men det är himla bra. Bäst.
Kvällen har bjudit på mat i stora mängder. Männen (ja, Carro och Martina alltså) satt och tittade på handboll. Mycket bröl och skrik! Den som stod i köket var alltså jag. Men det gör jag så gärna. Som den riktiga kvinna jag är. Här håller vi på traditionerna och de stereotypa könsrollerna.
Tïll efterätt bjöds det på ett eget litet påhitt. Vad sägs om lite krossade oreos, vaniljkesella, hallon, physalis och några extra mini oreos? Carro verkade i alla fall uppskatta kakorna. Har nog aldrig sett henne så koncentrerad som när hon åt oreos. Och det säger inte lite då vi ändå gick i samma klass på gymnasiet i tre år!
// Denise
Om kärlek, lycka och soppåsar.
Inte för att vara sådan men jag och Denise är nog rättså roliga att ha som grannar. Vi bjuder på förtjusta och förskräckta läten på spännande tider, skönsång och fantastisk musik. Som om detta inte vore nog lägger vi ut saker som vi inte vill ha i trapphuset, som våra grannar kanske kan ha nytta av. Som denna hålslagsapparat, som köptes i god tro men som vi vid hemkomsten upptäckte bara tar två hål (och alltså totalt värdelös):
Vi sprider kärlek i januarimörkret.
Vi sprider kärlek i januarimörkret.
När Denise hade gjort ett besök i soprummet kom hon tillbaka med ett sådant glädjebesked att jag nästan svimmade. "Kom, Martina! Du måste se det här!" ropade hon och jag kom skuttade ut i hallen, likt en kamel på uppåttjack. Hon hade hittat det bästa någon av oss någonsin har hittat i ett soprum:
Som vi har längtat efter dessa påsar! Nu behöver vi inte längre ha spännande experiment i vår kompost såsom "Vilken färg får möglet den här gången?" eller "Hur lång tid tar det innan det blir outhärdligt att leva i köket på grund av odören från komposten?". Vi hoppade runt och skrek av lycka och sedan kramades vi. Nej, det är inte ett skämt. Vi var löjligt glada.
Som vi har längtat efter dessa påsar! Nu behöver vi inte längre ha spännande experiment i vår kompost såsom "Vilken färg får möglet den här gången?" eller "Hur lång tid tar det innan det blir outhärdligt att leva i köket på grund av odören från komposten?". Vi hoppade runt och skrek av lycka och sedan kramades vi. Nej, det är inte ett skämt. Vi var löjligt glada.
I morgon kommer Carro hit. Om du blev helt galet avundsjuk när du läste den meningen är det helt normalt. Hon är nämligen en helt fantastisk person. Alla borde ha en vän som hon.
//Martina
Om ni någonsin tvivlat...
Inte för att jag tror det - men om ni någonsin tvivlat på att jag är sämst på att leta är ni nu motbevisade.
Denna scen utspelades alltså idag innan träningen. Jag var redan stressad och upptäckte till råga på allt att min plånbok hade försvunnit spårlöst.
Jag: Martina, jag kan inte hitta min dumma plånbok. Har du sett den?
Martina: Ja... låg den inte vid datorn...
Jag: Jo, men jag flyttade på den och nu är den borta. Letar febrilt (springer alltså lite fram och tillbaka och lyfter på saker).
Martina: Men har du tittat i din väska?
Jag: Ja! Jag gjorde det, men den låg inte där. Tittar igen. Just in case. Oj, nu låg den här!
Vilket mirakel, va? Min försvunna plånbok liksom återuppstod där i väskan.
Godnatt!
//Denise
