Jag (om mina nya skor): Och de är ganska sköna också.
Han: Ja, det är ju det viktigaste.
Jag: Nej.
Han: Jo!
Jag: Nej, då är du felunderrättad.

Rätt svar är såklart att det viktigaste är att de är fina men det vet ju alla.

Hoi lüüt!

Undertecknad är nyss hemkommen från Halmstad och allmänt tillfreds med livet. Där hälsade jag nämligen på lilla Frida och vi hade det så trevligt så. Jag fick träffa flera av hennes snälla vänner, gå på bio och se Baksmällan del II (rolig men inte lika bra som ettan, vilket de flesta säkert redan hade räknat ut), fika magen full med onyttiga saker och inhandla sådana sommarskor som jag ville ha. Himmel, vilka bra dagar. Dessutom hade vi vår sista föreläsning innan sommaren igår och nu är det upp till mig allenast när jag får sommarlov. Tanken var väl egentligen att jag skulle göra klart mina examinationsuppgifter i morgon men jag inväntar fröken Elena och mördar skiten på söndag i stället. Jag bestämmer att jag får ledigt till dess. Inte för att jag förtjänar det egentligen. Jag gör det för att jag kan.

Nu blir det lite mer angry birds, som jag var ungefär den sista människan i hela världen att bli beroende av.

Kramkram!

//Martina

Undrar hur det känns att vara domedagsmannen idag. Jorden gick ju inte under så han hade räknat fel igen. I och för sig har jag inte tittat ut än så allt kanske ödeslades medan jag sov. I så fall är jag kanske den enda överlevande. Då skulle jag åtminstone slippa skriva mina examinationsuppgifter idag. Där hörde jag att Denise kom ut ur sitt rum så det kanske bara är vi två kvar. Eller så gick inte jorden under. Eller så är hon en zombie. Spännande det här.

Nej, nu ska jag ta mig i kragen. Det är mycket som ska göras idag.

//Martina

En gammal klasskompis hade detta som status på ansiktsboken:

Gods not a girl
How do you know?
Gods a boysname

När jag var liten var jag övertygad om motsatsen av precis samma anledning fast omvänt. Det kunde väl vem som helst höra att Gud var en flicknamn. Dessutom såg nog denna Gud ut som mormor. Det kändes logiskt.

//Martina

Eftersom min förra dikt verkade vara uppskattad försökte jag mig på en limerick.

Och i övrigt är detta typ världens bästa låt.

 

//Martina

Käre Gud!

Jag tycker inte riktigt att det är okej att först ge oss stackars svenskar hopp om att den efterlängtade sommaren äntligen ska komma och sedan rycka undan mattan under fötterna på oss genom att låta stora snöflingor falla ned från himlen och förpesta vad som hade kunnat bli en trevlig tisdagmorgon. Är det inte straff nog att min rumskamrat lider av Bieber fever (det slår mig nu att det blir ännu bättre på tyska: Bieber Fieber)? Kan nästa snöfall få vänta till november? Bra, då bestämmer vi det. Nu skiner ju solen dessutom. 

Tack på förhand!
//Martina

Hej vänner!

Det händer mycket spännande i vår lägenhet i dessa tider. Två utrikiska människor har förärat oss med sin närvaro och den ena av dem (den amerikanska) är faktiskt, i skrivande stund, i köket och lagar frukost åt oss. Hur trevligt låter inte det? Den andre åkte hem i torsdags efter ungefär världens bästa vecka. Vädret var så fantastiskt att jag brände mig, vilket säger allt. Vi var på Liseberg och vågade åka Atmosfear som ledde till konstaterandet att skillnaden mellan 60 och 146 meter inte känns så väldigt mycket. Det är ganska svinigt högt i båda fallen. Jag kickade hans ass i minigolf (till min stora glädje och hans stora förtret) och vi åt en så otroligt god middag uppe i Gothia towers med hans svenska kompis. Fem av fem getingar på det! På torsdag kommer dessutom min lillebror hit så då blir det ännu en sväng till Liseberg.

I övrigt kämpar jag vidare med diverse skola, jobb och träning. Jag släpade runt mig själv på en löprunda i arla morgonstund och tyckte bara att det var hemskt ca 70% av tiden. Framsteg! Resterande del hade jag nämligen en förstklassigt utsikt över ett soligt Göteborg och då kan man ju inte riktigt klaga.

Hejsan svejsan!
En liten uppdatering från den lite finare sidan av Göteborg: Denise har väldigt, väldigt ont i sin fot så det är synd om henne. Det hindrade henne dock inte från att jobba eller laga middag. Jag själv har väldigt, väldigt mycket träningsvärk men det är inte synd om mig och även jag har jobbat idag.

Ett stort smolk i bägaren att dock Denise har bestämt sig för att tortera min hjärna. Intet nytt där, tänker ni, men nu har hon tagit det till nya nivåer. Hon har nämligen alltid varit lite så att om jag funderar över någonting, som egentligen är oviktigt att veta (t.ex. vad den där C-kändisen egentligen hette), och hon sitter på svaret så förblir hon tyst och roas över mina försök att komma fram till det. På senare tid har jag dock börjat bli duktig på att se om hon vet eller inte och då skulle man ju kunna tro att hon delade med sig av sitt kunnande vid uppmaning. Mina vänner, om man trodde det så högg man sannerligen i sten! Likt en förälder till ett barn i skolåldern vill hon att jag ska använda mina egna hjärnceller och ger inte ens en liten krökning av mungipan som ledtråd. De flesta gångerna kommer jag faktiskt fram till svaret på egen hand men sedan i torsdags ligger någonting och gnager i mig. Jag kan inte för mitt liv minnas det jag ville veta och den enda som någonsin kan hjälpa mig är hon (till och med google faller platt). Jag har försökt allt: att be snällt, försöka byta information, tjata, hota. Ingenting hjälper eftersom det för henne är helt egalt om jag någonsin får reda på det som jag vill veta. Hon tycker ju till och med att det är roligt när jag lider. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: När man har sådana här vänner behöver man inga fiender!

//Martina

När jag sjöng med i Teenage dirtbag fick jag en uppenbarelse: Jag är ingen tonåring längre! Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.

Igår anlände jag till världens bästa huvudstad fem minuter före utsatt tid (SJ har faktiskt nästan aldrig krånglat för mig, konstigt nog *peppar, peppar*). Efter en snabb vända hem kom min morbror och hämtade upp mig för vi skulle gå på min lillebrors musikalpremiär i min gamla högstadieskola. Vi mötte upp min farfar, som upplyste oss om att Sara Varga var bäst i melodifestivalen och att han brukade titta på henne på Youtube (han passade även på att tipsa om Rysslands nationalsång med svensk text), och anslöt vi oss till den växande skaran av familj och vänner till skådespelarna. Där blev vi bjudna på popcorn, kakor och läsk. Supertrevligt. När klockan började närma sig sju slog vi oss ned i aulan och imponerades av hur fint de hade gjort det på scenen. Så fort vi hade hälsats välkomna och pjäsen skulle börja ställde sig min farfar upp för att ta av sig sin rock men i stället sa han högt och ljudligt: "Jaha, då går jag!" och min morbror sa: "Ja, det är ju inte lätt med blåsan när man är gammal". De bakom var måttligt roade över det och att han inte direkt var stålmannen när han i sakta mak vek ihop sin rock men jag skrattade så att jag fick ont i magen.

Jag sitter på golvet och inspirerar med näsan sådär djupt så att diafragman trycker magmuskler och inre organ nedåt, som man ska. Igår skrev vi tenta i Språkutveckling och med det släppte en stor anspänning. Dock började vi med ett nytt moment en timme senare och idag startade vår nya kurs, Barnmedicin. Ingen vila men jag låtsas att jag är helt ledig. Jag städar lite, lyssnar på radio, äter godis och ser fram emot att åka hem till Stockholm i morgon. Att jag har ett berg kurslitteratur att ta tag i samt anteckningar att renskriva får vänta ett tag. Solen skiner ju.

//Martina

Jag och Denise pratar om ifall man fick en superbra idé till ett tv-program och försökte sälja in det till ett produktionsbolag efter att Denise kläckte idén "The Bachelorette: My new gay BFF":

Jag: Men tänk om de säger att de inte är intresserade och så använder de ens idé ändå.
Denise: Ja, då kan man ju inte göra någonting. Det är därför man ska ha alla sina bra idéer i huvudet.
Jag: Men man måste ju berätta om den för någon annars kan man ju inte tjäna några pengar.
Denise: Men du sa det ju själv! Man får ingenting för det. Man ska ha sina idéer här. Pekar på huvudet.
Jag: Men, men...
Denise stirrar stint och säger efter några sekunders tystnad: Ja, jag dömer dig.

Förutom att ha många intressanta konversationer har vi varit ytterst produktiva idag. Först gjorde vi som våra förfäder och gick i kyrkan. Sedan gick vi på jeans- och suljakt (med blandad framgång). Hemma pluggade vi och jag hann slänga in halva min garderob i tvättmaskinerna innan det var dags att gå och träna. Efteråt svängde vi in på Ica och handlade så mycket att ryggarna blev krokiga av bärandet. Efter att ha intagit en förträfflig middag tillredd av Denise roade vi oss med diverse nätmobbing och att testa att min säng höll efter att jag hade skruvat fast benen ordentligt. Bra söndag.

//Martina

Jag och Denise pratade om att man tidigare kunde anmäla sig till att vara gladiator i Gladiatorerna.

Jag: Jag tänkte anmäla mig, hahaha. Tänk dig mig som gladiator!
Denise: Hahaha, jaaa! Skrattar så hon kiknar i några minuter.

Jag tror att jag skulle bli en utmärkt gladiator. När jag var liten och följde gladiatorerna med spänning tänkte jag mig att mitt gladiatornamn skulle vara Virus. "Som ett virus smyger hon sig på när man minst anar det och lamslår sina motståndare".

Vilken failad dag det har varit än så länge.

Jag har...
...suttit alldeles för länge och väntat på att få göra mitt nya pass. Mer än två och en halv timme tog det.
...lagat korvstroganoff och insett hur snabbt plast smälter.
...försökt skrapa bort bränd plast från spisen. Med ett väldigt dåligt resultat kan tilläggas.
...fått erfara att kycklingkorv inte ens är i närheten lika god som falukorv.
...kommit på att rena kläder är mycket trevligare än smutsiga så jag spontantvättar lite.

Nu tänkte jag bildgoogla Eric Saade! Det ska nog få mig på lite bättre humör.  

//Denise

Your winter - Sister Hazel

 

Sedan finns det även de låtarna som egentligen är kommersiell radiopop men som på något sätt ändå griper tag om mitt hjärta. Den senaste som jag på något sätt lyckas applicera sorg på är Hold it against me med Britney. Jag tror inte riktigt att det var det den gode Max Martin var ute efter. Ni som känner mig vet ju dessutom att jag har en enorm svaghet för If only you med Danny och Therese Grankvist. Den är väldigt sorglig, om ni frågar mig.

Nu väntar sängen.

Puss på er!

//Martina

Dagen idag var fin. Solen sken, vi hade en trevlig föreläsning om tvåspråkighet (mycket intressant ämne) och kurslitteraturen fick mig inte att somna. Inte ens Häxan surtant på enheten kunde hålla sitt annars mycket dåliga humör nere. Hon höll bara ett litet anförande om hur ingenting är hennes fel och att hon har otroligt mycket att göra. Våren är miraklens tid!

Efter att ha pluggat mötte jag upp Denise och André för att fika på Espresso House. Jag åt en blåbärspaj, mums! Klockan sex var det dags att svettas lite på jympan och efter det bestämde vi oss för att stanna kvar på Afro-passet. Det var roligt skydda skörden från fåglarna, lyfta krus, skrämma bort illasinnade krigare med ilskna skrik och att sätta på sig stövlar till sköna trummor.

Som avslutning myste jag och finaste roomien på det franska brödet. Inte illa pinkat för en tisdag. Som om detta inte vore nog upplyste Denise mig om att det är vår nu. Därför tar jag vårjackan i morgon. Det blir fint. Mina naglar har för övrigt varit rosa med vita prickar i några dagar, vårigt om något.

Nu sitter jag och tänker att jag borde flytta den lilla ändalykten till sängen eftersom jag verkligen inte har någonting bättre att göra.

Ja, efter detta otroligt intressanta inlägg är det dags för mig att lyfta på den ickeexisterande hatten och säga god natt!

//Martina

Ja, mina vänner. Tiden går fort när man har roligt. Alldeles för fort. Min långhelg i fina Zürich flög förbi och innan jag ens hann säga Chuchichäschtli var jag hemma igen. Trots det var en alldeles förträfflig vistelse som ni nu får återgiven i punktform.

Jag...
... smsade och gick samtidigt på Kastrup, ramlade nästan på ett trappsteg men lyckades parera och landade med en minst sagt ljudlig duns i THE SILENT LOUNGE.
... återförenades med finaste schweizaren med tusen fjärilar i magen och blossande kinder.
... blev visad den nya lägenheten och tyckte att den var ett ofantligt uppköp mot den gamla.
... misstänkte att herrarna Nil och Parli inte alls bodde där eftersom det varken stod smutsiga tallrikar i vardagsrummet eller fanns dammråttor i hörnen.
... råkade köpa två nya nagellack.
... var den enda som skrattade åt de roligaste skämten i Rango på bion.
... fick rugbyreglerna förklarade för mig och hejade jättemycket på Toulouse, mitt nya favoritlag, som tyvärr förlorade.
... åt Vermisel (gjort av kastanj) hos Markus farmor och farfar.

Markus Krunegård säger det så bra: Svart är ingen färg, det är så man känner sig.

Så känns det verkligen. Min patetiska existens skulle vi i dagsläget lika gärna kunna radera ur mänsklighetens historia.   

Det är tur att att jag har mitt nya nagellack (Tack Martina!) Imorgon ska jag leka Wonder Woman!

Bildkälla

Hur coolt är inte Wonder Woman-kollektionen från MAC?! Mitt är det röda. Det blir kanske ett blått också. Man kan inte få för många nagellack! 

//Denise