Jag dras med en jobbig förkylning och får så mycket kärlek av min bror.

Vid lunchen råkade jag nudda honom med foten varpå han lutade sig över bordet och knuffade till min arm. Jag försökte göra samma sak men han drog bort armen.
Han: Noob!
Jag: Tänk på att jag är sjuk.
Han: Ja, du ser verkligen sjuk ut. Du är så blek och trött. Jag vet vad du ser ut som; en vampyr!
Alla skrattar.
Jag: Men åh, jag kan inte andas genom näsan. Det blir jobbigt för mig att äta och skratta samtidigt.
Han: Jaså, för att det är så mycket vitlök i luften?

Igår när jag och han skulle ut och åka en sväng i bilen sa han: "Du är den person jag känner som minst förtjänar att ha körkort."

Tack, liksom.

Nu ska vi i alla fall dra till värmen och hoppas att vi kommer åter med lite färg.

Förresten är det synd om mig av en till anledning. Jag har precis upplevt den stora sorgen och paniken då man märker att plattången inte är nedpackad. Merde!

So long, suckers!

//Martina

Idag är det lördag och jag sitter på min säng och tänker på att i många av stadens hörn sätter flickor och pojkar på sig extra fina kläder, dricker lite för mycket öl och gör sig redo att ramla ut i juninatten för att dansa så att fötterna värker, kanske hångla lite och sedan om de har otur avsluta kvällen med huvudet i en papperskorg. För mig känns det extremt avlägset att kunna uppbåda den minsta lilla feststämning eftersom det mest party jag har gjort idag var att dansa till Mary had a little lamb på jobbet och i skrivande stund är jag hiskeligt trött. Dock ska jag inte klaga eftersom Sverige tog brons och jag har min lilla dator som är porten till bland annat Kaliforniens undre värld. Hade inte velat vara en del av den, så att säga.

Simma lugnt!

//Martina

PS. Googlade precis Google igen. Är man på topp så är man.

Nu är det krig! Vårt hem har nämligen invaderats av små, äckliga bananflugor. De är överallt och framförallt i köket och driver mig till vansinne. Därför blev jag glad när jag hittade klibbiga flugfångarspiraler på Coop och satte upp de med stor entusiasm för en stund sedan. Efter det satt jag ett tag och tittade på hur de fastnade och inte kunde komma loss. Lite morbid är jag allt. Jag ska vinna den här kampen.

Ett annat, mer välkommet, tillskott till hemmet är min nya poster på väggen. Jag är ju ett inbitet Dexter-fan och idag kunde jag äntligen hämta ut den som jag hade beställt på posten. Han passade perfekt på min vägg. Har ni inte sett Dexter så måste ni göra det. En så himla spännande, rolig och bra serie.

Jag läste någon gång att vi säger adjö för att vi ska kunna återförenas igen. Det ligger någonting i det för ingenting är så fint som att krama en vän när man inte har setts på ett tag. Det fina med riktig vänskap är att man tar vid precis där man slutade och då spelar det ingen roll hur lång tid som har gått. Må det vara en dag, en vecka, en månad eller ett år. Att återförenas är det finaste som finns.

Min fina pappa älskar den här låten och det gör jag med.

 

//Martina

Vet ni vad? Till helgen får jag träffa tre vänner som jag ser alldeles för sällan. Therese, Carro och... MALIN! Jag ska krama dem (och speciellt Malin som jag inte har träffat sedan i november) tills de inte får luft mer. Sedan ska jag släppa dem så att de kan andas igen. Annars vore det ju ett makabert slut på återföreningen och vänskapen.

I övrigt händer det inte så mycket här. Livet rullar på med jobb och lata dagar om varannat. Jag har sett alldeles för många avsnitt av Weeds de senaste dagarna och pluggat tyska. Avundsjukan på de som var på Peace & Love har inte lagt sig men Denise gav mig en detajlerad uppdatering om hur det var så vi kan ju låtsas litegrann att jag också var där. Jag hade så himmelens gärna velat se Volbeat och Säkert! igen och så hade det ju varit fruktansvärt coolt att se Bob Dylan på riktigt. Tyvärr kan man inte få allt här i livet och det är nog tur ändå om man ska vara på det förnuftiga humöret.

Idag gurglade Denise förresten med vodka. En fin dag med andra ord.

//Martina