Ibland tycker jag helt otroligt synd om mig själv. Egentligen är det ganska ogrundat. Jag har nästan allt som jag kan önska mig och miljoner människor skulle vilja byta mina problem mot deras. Trots allt detta har jag stunder då jag bara vill lägga mig i fosterställning och gråta. Tyvärr har jag svårt att tillåta mig själv det. Eftersom mina problem bara är fåniga bagateller får jag skuldkänslor för att jag reagerar så starkt, vilket gör mig ännu mer deppig. Det är som att ett väldigt liten, jobbig tant, sitter inne i mitt huvud och säger: Tänk på barnen i Afrika! De skulle gääärna ta din plats. Jag jobbar dock på att tycka att det är okej att vara ledsen trots att jag har det bra. Det kommer alltid att finnas någon som har det värre och jag tror benhårt på bryt-ihop-och-kom-igen-stategin. Är man ledsen måste man få det ur sig, speciellt när man är som jag och det inre känslolivet syns löjligt väl i ansiktet. Då är det bra att lyssna på sentimental musik. Det här är en av mina bästa ledsenlåtar: