"No panic, no Titanic!"

Vilken dag! Så mycket panik under en och samma dag kan inte vara nyttigt. Först fick jag panik över packningen. Jag skulle trycka ned alla julklappar och allt jag kunde tänkas behöva i min resväska. Den är stor så utrymme var egentligen inte ett problem men eftersom jag skulle flyga fick ju väskan inte väga mer än 20 kg. Inte det lättaste när man nästan uteslutande har köpt böcker i julklapp. Dessutom hade jag ingen aning om vikten eftersom vi inte äger någon våg. Frustrationen sputade ut ur öronen och jag packade mitt handbagage hiskeligt tungt.

 

Sedan var det dags att släpa väskorna hela vägen till Hjalmar Brantingsplatsen i snön. Jag uttalade diverse svordomar på alla språk jag kan, tyst för mig själv, hela vägen. Herregud vad irriterad jag var! Sedan missade jag bussen eftersom den åkte TRE minuter för tidigt. Nästa buss var dessutom sen så jag kom fram till Nils Ericson-terminalen en minut innan flygbussen skulle gå. Jag lyckades dock lokalisera utgången till den med en gång och märkte att det stod en klunga resväskeförsedda människor där, så bussen hade uppenbarligen inte kommit. Jag ställde mig alltså och väntade... och väntade... och väntade... När det hade gått 20 minuter tittade jag på en kvinnlig medresenär och vi började prata om hur dåligt det var att vi inte fick någon information. Vid det laget hade redan ett gäng affärsmän, som skulle med samma flyg som jag, bestämt sig för att dela på en taxi. Jag var fruktansvärt nära att fråga om jag fick åka med dem men jag kom liksom inte till skott. Jag pratar ju inte med främlingar. Dock pratade jag och den andra tjejen med en kille som hade ännu mer tidsbrist än jag. När vi fortfarande stod på terminalen var det bara 45 minuter tills hans plan skulle gå. Behöver jag säga att han inte hann? Han ringde massor av samtal och försökte fixa så jag vet inte riktigt hur det gick för honom men när bussen äntligen kom åkte han inte med.

 

Över en halvtimme efter utsatt tid öppnades dörrarna och jag kände paniken stiga i kroppen. Det blev inte bättre av att ombordsstigningen tog tio minuter och att busschauffören ropade ut: "ja... det är trafikstockning så resan till Landvetter... kommer ta tid". Jag visste att kommer jag inte med det här planet så att allt fullbokat. Min enda hopp skulle stå till att jag lyckades få någon stand by-biljett och att någon skulle missa det flyget. Jag ringde pappa och lipade, jag smsade Denise och Markus och öste ur mig frustrationen. Jag kände mig totalt maktlös. MEN jag hann! Jag sprang som en idiot med mina väskor genom hallen och jag hann. Det hade jag nog gjort även om jag inte hade sprungit, men ändå.

 

Väl ombord på planet hade jag precis satt mig när de ropade ut i högtalarna: "Finns det någon passagerare vid namn..." redan då bara visste jag att hon skulle säga mitt namn och visst gjorde hon det. "Ge dig till känna!" uppmanade hon. Ungefär 50 000 tankar hann rusa igenom mitt huvud. Hade jag tappat nått? Var det något fel? Hade de hittat något konstigt i mitt bagage? Jag ställde mig upp men ingen flygvärdinna såg mig. "Ingen Martina?". "Är det ingen Martina här?" sa ett litet barn. Här är jag! sa jag lite halvhögt och vinkade. Äntligen såg en flygvärdinna mig och kunde meddela de andra. Vad saken gällde fick jag dock inte klarhet i.

 

Flygresan var enormt bekväm. Vi fick en supergod macka med julskinka och senap och té. Perfekt i min hungriga mage. Väl framme kom min väska först (igen!) och min mor och far var där för att hämta mig.

 

När vi kom hem tittade vi på sista delen av Morden i Sandhamn, som jag tyckte var en pinsamt förutsägbar historia.

 

Dagens sista tråkighet är att Skype inte fungerar för tillfället. Väldigt jobbigt!

 

//Martina


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0