Det är först när man förlorar något som man upptäcker hur mycket man saknar det. Så är fallet med min vänsterarm. Idag känner jag mig nämligen ovanligt invalid. På vägen till skolan lyckades jag ramla ordentligt. Något min vänstra arm inte uppskattade eftersom det var den som fick ta smällen. Jag vred till den och i princip all min tyngd hamnade på den när jag graciöst utförde världens vurpa. Inte så konstigt med tanke på att det var glashalt till följd av kombinationen regn och is.

Sedan dess har smärtan i armen stegrat och det finns ganska mänga vinklar som min arm inte tycker om att befinna sig i. Nästan alla vinklar skulle jag säga. Tycker synd om mig själv!

Det är nästan lite förnedrande. Här sitter jag och knapprar med min högra hand. Inte det lättaste. Jag saknar min vänstra arm! Jag har till och med ringt min mor och gråtit en skvätt. Något som annars är så självklart blir plötsligt så svårt. Till exempel är det inte det lättaste att gå på toa kan jag upplysa er om. Bara att knäppa upp jeansen var en kamp.

Tur är det att man har fina vänner som peppar och är gulliga. Jag fick nämligen en liten överraskning. Helt plötsligt fick jag ett sms där det stod: "Det ligger en snögubbe på cykeln utanför din port. Han fryser och vill bli hämtad!" Tydligen så får man en överraskning om man ber om en! Tyvärr kan jag inte öppna burken som medföljde den lilla snögubben. Jag blir galen! Uppskatta och älska er vänstra arm säger jag bara.

Snart bär det av till doktorn. Smärtan börjar bli jobbig nu. Jag vågar inte gå själv så jag lyckades lura med min vän André. Det är tur att man har så snälla vänner.

//Denise