Igår var jag jag och min bitch och såg Säkert! på Trädgårn. Det var precis så fantastiskt som jag alltid har drömt om att det skulle vara.

Annika Norlin kom in i mitt liv när jag var 16 och allmänt vilsen. Det började med att jag av en slump hörde en låt med Hello Saferide och sedan, sakta men säkert jobbade hon sig in i mitt liv. Hennes musik har hjälpt mig att omfamna mina deppiga högstadieår, räta på ryggen när jag har skämts över mig själv och plåstrat om mitt sargade hjärta. Det känns som att jag hittar ett nytt djup i hennes låtar för varje lyssning och eftersom jag är nästintill sjukligt besatt av låttexter är det ju hennes förmåga att göra varenda låt till en liten novell som jag beundrar mest. Hon är min största idol i hela världen och att få se henne stå där på scenen, med röd cape och gitarr blev en närmast utomkroppslig upplevelse. När Det här är vad dom säger gick över i Honung fick jag hålla tillbaka tårarna för känslan gick från scenen, rakt in i hjärtat och rörde om där inne. Stort! Det är ju inte heller varje dag man får knasdansa fastän hjärtat brister eller får skrika De jävlarna ska skjutas i kör med en hel folkmassa.

Köttet är svagt - Det kan vara den bästa låten på hela nya skivan.

"In genom porten och upp över trappan. Tvärs över gården. Är aldrig över dig..."

//Martina

PS. Det måste firas att Sanna Nielsen inte vann melodifestivalen. Jag har ingenting emot henne som person (hon är ju en mycket duktig sångerska) men herregud vilken hemsk låt och styling! Jag röstade på Swingfly men glädjer mig åt att Denise lyckades rösta fram vinnaren trots att jag hellre hade sett min största pino-crush Danny högst på prispallen.