Igår var det 21 år sedan jag såg världens ljus med en tjock kalufs av svart hår på huvudet. På dessa 21 år har håret blivit ljusare, benen blivit längre och ögonen blivit grönare. Bland annat...

Det hela började med att jag fick öppna ett paket vid tolvslaget från fina Frida och sedan rullade det på i ilfart hela dagen. På morgonen väntade ett paket på mig och meddelandet på kortet löd att jag inte fick öppna det förrän efter skolan. Denise kunde inte nog understryka att jag under inga omständigheter fick öppna paketet på en gång. Hon känner ju mig och hur otålig jag är. Jag fick ta med mig paket och kort till skolan och ha föreläsning med en kvinna som lät som Filippa Bark (dock ej efterbliven - hon var duktig). Sedan slet jag upp kuvertet till kortet och där i låg det en liten kalender med luckor. Jag fick öppna lucka ett som sa att jag skulle öppna paketet och åka dit det ledde mig till klockan 16. I paketet fanns ett presentkort på klippning. Jag blev jätteglad och berättade förtjust för mina klasskompisar.

Vid klockan 16 slog jag mig ned i frisörstolen och berättade att jag var sugen på att klippa lugg. Frisören var en gullig tjej som dessutom hade jobbat i och kom ifrån mina hemtrakter. Trevligt! Klippningen blev bra också men det kommer nog dröja lite tills jag slutar känna det som att jag går runt med en peruk.

Nästa lucka beordrade mig att gå till Buttericks där fick jag en liten påse med en söt tiara i och de två sista luckorna ledde mig till en förvaringsbox på centralen. I den låg en av mina finklänningar med det hövliga meddelandet: KLÄ PÅ DIG, KVINNA!

Väl ombytt kom Denise och mötte mig, bättrade på mitt smink och berättade att hon skulle föra mig någonstans men att det var hemligt så jag var tvungen att bära ögonbindel och lyssna på hög musik så att jag varken skulle kunna höra eller se vart vi var på väg. Hon band ögonbindeln väldigt hårt och jag sa att det var bra "för jag är en sån som tjuvtittar om jag kan". "Jag vet" svarade hon med en suck.

Jag kan säga att det var en annorlunda upplevelse att ta sig genom Göteborg som både blind och döv. Herregud vad lång tid allting tar när man inte har några referenspunkter! Hur som haver var vi till sist framme och ögonbindeln avlägsnades. Jag såg fortfarande allt som i en dimma men i den dimman kunde jag urskilja både gamla vänner och nyare logopedvänner. Vad jag blev glad men jag kände mig samtidigt grundlurad. Säga vad man vill om mina vänner men de är duktiga skådespelerskor!

Sedan hade vi det allmänt mysigt och mitt i allt ihop fick jag ett telefonsamtal från min underbara au pair-familj och började nästan gråta av lycka.

Superduperfin födelsedag! Jag är stum av beundran inför Denises påhittighet och läskigt bra förmåga att ljuga.

//Martina