"Din röst är lite schizofren".

Egentligen borde jag läsa utvecklingspsykologi men mina ögon har bestämt sig för att de inte vill vara öppna i närheten av kursboken. Dock är det ett högintressant ämne men likväl somnar jag som på beställning varenda gång. Därför tänkte jag berätta om mitt logopedbesök idag i stället. Som logopedstudent har man nämligen den stora förmånen att träffa en egen logoped fem gånger. Roligt, tycker jag. Idag hade jag min andra tid inbokad.

Efter att skolan var slut för dagen hade jag mycket tid innan det var dags att åka till logopeden i Partille. Eftersom jag hade glömt allt vad kurslitteratur hette hemma så var det bara att pallra sig till Pedagogen för att kunna använda deras bibliotek och plugga lite. Tyvärr hade boken samma effekt på mig då som jag nämnde ovan så jag använde en dator bland annat till att välja ut en resväg i stället. Allt var klart som korvspad. Jag skulle ta spårvagn 1 till Svingeln. Dock lyckades jag av gammal vana hoppa på 6:an av bara farten och märkte inte mitt misstag förrän det var alldeles för sent. 6:an kommer förvisso till Svingeln till sist men när jag var framme hade min buss åkt sedan länge. Jag var lagom glad på mig själv. Ibland känns det som att någonting sådant bara händer mig. Detta resulterade i att jag kom ungefär 30 min för sent. Därför hann vi bara hålla på en halvtimme. Synd, men vi hann ändå med mycket.

Det första jag fick göra var att spela in en klassisk logopedtext, som nästan alla som besöker en logoped i Sverige får läsa in. Jag är redan trött på den. Sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att lyssna på min egen röst. Usch, jag låter mycket coolare i mitt eget huvud och dessutom märkte jag en del jobbiga knarr i rösten. Hon blev faktiskt ganska förtjust eftersom det fanns en del att jobba med. Det var en väldigt variation i klangen, sa hon. Ibland hade jag en fin, varm klang med sedan kom det torra, hemska knarret, som sliter på stämbanden. Detta är antagligen anledningen till min fina "pundarröst" som jag alltid får efter en utekväll.

Sedan blev det en del vanliga röstövningar typ vvvvoooooosch! bllllllaaaaaam! jjjjjaaaaa! för att träna. Jag börjar nästan vänja mig vid löjligheten i att säga låtsasord, eller ointelligenta saker som min logoped säger. Snart är det bye, bye pundarrösten!


Här är alltså vårt älskade struphuvud. Eller larynx, som det heter på latin. Jag och 8 andra klasskompisar gillar det på facebook. Nördigt, eller vad? Bildkälla

Nej, om man skulle läsa lite i kurslitteraturen ändå.

//Martina

Kommentarer
Postat av: Frida

Ååh MarreBarre! Jag är fett impressed av dig. Det där ser sjukt proffsigt ut!! ;) btw, jag <3 pundarrösten.

2011-02-09 @ 00:40:49
URL: http://fridolijna.blogg.se/
Postat av: Carro

Galet intressant ju :D ja vill också till en logoped! När är du färdig med utbildningen? haha :D Pundarrösten är ju ascool, haha!

2011-02-09 @ 00:45:44
Postat av: Martina

Frida: Danke, schatzli ;). Ja, jag kommer nog att sakna den lite också. Den tillhör ju mig liksom.



Carro: Haha, om tre och ett halvt år kan du få vara min försökskanin :).

2011-02-09 @ 08:24:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0