Idag var det tenta klockan nio. Jag hade tänkt gå upp tidigt och börja dagen med det senaste avsnittet av How I met your mother. Jag ångrade mig dock så fort mobilen ringde och skulle ställa om alarmet. Medan jag funderade på vad jag skulle välja för klockslag hann jag tänka: "Nu får jag inte somna om innan jag har ställt alarmet". Det var dock precis vad jag gjorde. Dock kom räddningen i form av ett lycka till-sms från min UNDERBARA pojkvän. Halv åtta hoppade jag upp ur sängen, kastade på mig kläder och smink. Frukost fanns det inte tid för, en brödskiva utan någonting på fick det bli. Jag prioriterade att sminka mig i stället.

Jag hann alltså fram i tid och inte nog med att han väckte mig, han svarade dessutom högst begripligt på mina panikartade sms på vägen som lydde ungefär: "Käre expert, VAD ÄR TONUS?". Förutom detta förklarade han precis så att jag förstod allt om aktionspotentialen och muskelspolar igår över Skype. Tacksamtheten mot honom vet liksom inga gränser. Jag kom fram och mötte upp mina fina klasskamrater som panikade en del. Jag reagerade som jag brukar när alla andra är stressade över skolan: jag blev lugn som en filbunke. Jag och Elena beslutade oss för att bara prata om nyår istället. Det var mycket roligare.

Hur det gick på tentan vet jag inte riktigt. Med lite tur klarar jag den men å andra sidan har jag ofta haft marginalerna på min sida och någon gång måste det ju vända. Dessutom förtjänar jag inte riktigt att klara den här tentan eftersom jag har pluggat så lite. Dock heter det ju att så länge det finns liv så finns det hopp. Om några veckor vet jag.

Min resväska ligger på golvet och hånler åt mig. Jag har ingen ork alls. Knappt några rena kläder heller, för den delen. Jag gör det imorgon. Det är okej va? Nu ska jag nog fortsätta att inte göra någonting.


Lite emo får man bli när man är ensam.

//Martina