Santa, bring my baby back to me.

Idag fick jag följa Denise till tåget på morgonen. Hon hamnade i en vagn med massor av människor som hade ledsagare. Man skulle ju kunna säga att hon passade in där eftersom hon också var ledsagad, heh.

Sedan drog jag till Pedagogen för att plugga. Tyvärr hade jag glömt mitt pennskrin så efter lite letande kunde jag konstatera att det enda skrivdon jag hade var en IKEA-penna. Då försvann all vilja att ta tag i det endokrina systemet. Vilket i-landsproblem men jag hade inte ens ett suddgummi och kan jag inte få mina anteckningar att bli snygga blir jag bara arg. Därför satt jag där i ca tjugo minuter innan jag drog till Friskis. Jag hoppades nämligen få plats på skivstångspasset och det gick inte att boka via hemsidan för den låg nere. När jag kom dit verkade det dock som att det var fullt. Jag kände mig uppgiven och tittade efter andra pass att delta i. Jympa Bas kändes dock inte som min grej så jag övervägde att åka hem. Jag var allt annat än sugen på att gymma för motivationen var nere vid fotknölarna. Jag behövde någon som skrek lite och peppig musik. Döm om min förvåning när jag klickade på klar och i stället för att få ut en gym-lapp fick en som det stod "skivstång" på. Jag måste ha bokat det i någon av mina produktiva stunder mitt i natten för jag har inte direkt något minne av det. Jag är lite beroende av de stunderna. Det är då jag är som mest peppig och påhittig.

Sedan fick jag mecka med mitt hår jättelänge för att få det att bli snyggt och praktiskt till träningen. Som tur är hoppar man ju inte runt så mycket när man tränar skivstång för hade det varit jympa hade mina hårnålar flugit över hela salen.

Efter dessa otroligt intressanta reflektioner ska jag fixa med lite måste-saker, t.ex. betala räkningar (hej vuxenpoäng!). När det är klart och jag har fixat i ordning mig börjar det bli dags att ta mig till flygplatsen för jag ska flyga upp till Stockholm. Förhoppningsvis kommer det att gå smärtfritt. Jag är dock lite orolig för mina armar som är helt slut och ska släpa väskan genom snömodden. Dock är jag glad att jag inte är Denise, med spricka i armen.

Nej, nu ska jag ta tag i mitt liv. Later!

//Martina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0